Liv Larsson, författare, medlare och utbildare i Nonviolent Communication, är gästkrönikör i det senaste numret av tidningen Omtanke.
Liv Larsson, författare, medlare och utbildare i Nonviolent Communication, är gästkrönikör i det senaste numret av tidningen Omtanke.
Sa vad den föreställde.
Och jag log min idiot,
kunde inte undgå att låta mitt hån dra i mina mungipor.
”Det här är ingen häst, hästar har fyra ben och svans och man.
Och de är framförallt inte gröna.”
Jag önskar att någon hade stoppat mig.
Bett mig hålla käft.
Skyddat den lilla.
Som slängde sina kritor i soporna.
När jag var liten och stolt visade upp en teckning eller något annat jag hade skapat för en vuxen, förväntade jag mig att bemötas med värdighet. Jag ville visa vad duktig jag hade varit och var öppen och mottaglig. Ett skratt eller ett hånfullt ord kunde kännas som en kniv i bröstet. Min värdighet var satt på spel, självrespekten i gungning.
Jag tror att det kan vara lika smärtsamt att bemötas så när vi är vuxna, även om vi har fler förmågor att hantera hån eller sarkasm på. En dement människa som bemöts på det sättet påverkas också. Även om de inte kan sätta ord på det eller ens verkar minnas det nästa stund. Oavsett om hen kommer ihåg det hårda ordet eller hånskrattet, så har det påverkat personen.
Ett samhälle där alla, inklusive barn, gamlingar, psykiskt sjuka och dementa, bemöts med värdighet kan vara stolt över sig självt. Det blir ett samhälle som genererar ännu mer värdighet. När vi behandlar någon respektfullt kommer vi att själva uppleva självrespekt för hur vi själva agerar. Din värdighet blir min värdighet.
En dement person kan ibland lämnas ensam. Det verkar inte spela roll om vi hälsar på. Men sannolikt påverkas även en dement person av att få besök, bli sedd och känna sig viktig, även om minnet sedan sviker. Jag skriver inte det här för att skuldbelägga någon. Jag skriver det för att påminna om att ditt besök kan göra skillnad, om än din anhörigas minne inte längre kan registrera det. Dessutom kan det stärka din självrespekt. Samtidigt vet jag att det kan vara tufft att se någon en älskar förändras så mycket som en person som drabbas av en demenssjukdom gör. Det gör ont att skärpan och kontakten inte finns där längre.
Nyligen var jag med om att se till att en fantastisk bok om demens, Empati vid Demens, kom ut på svenska. Den påminde mig ännu en gång om värdet av att lyssna bortom orden. Och om hur många olika aspekter av kontakt det går att fokusera på i mötet med människor.
”Vad trevligt det är här i Finland”, säger din dementa mormor. Det kan kännas frestande att påpeka att ni faktiskt är i Sverige. Men varför ska du göra det? För att du skäms? för att det känns obekvämt att synbart leva i olika verkligheter eller för att du inte vet hur du ska lyssna bortom orden? Kanske kan du ta fasta mer på trevligt än på Finland och ställa en motfråga. ”Vad glad jag blir att höra att du har det trevligt, är det något särskilt du gillar?” Och om svaret blir: ”Att alla barnen har hälsat på.” Svaret får dig igen att tveka, eftersom du vet att ingen besökt henne och att ett av hennes barn dog ett par år tidigare. Du behöver inte rätta mormor, men vill fortfarande behandla henne med värdighet. Kanske genom att glädjas med henne. ”Jag gillar också när människor kommer på besök, visst blir man glad av att ses?”
Det är inte värdigt att prata om hur förvirrad mormor är över huvudet på henne. Bara för att hon inte har minnet kvar, är det en livs levande människa du har framför dig. Du upplever det knappast som värdigt att någon påpekar dina brister inför andra. Och värdighet är viktigt, både för den anhöriga, den som vårdar och för den med demenssjukdomen. Den dementas känsloliv kan vara mer intakt än vad vi tror och ingen vill bli dumförklarad inför andra.
Om hen inte minns vad ni gjorde sist ni sågs, varför inte själv berätta vad du uppskattar med vad ni gjorde, istället för att fråga denne, eftersom den anhöriga förmodligen inte kommer att kunna svara korrekt? Igen, fokusera på värme och värdighet. Både för dig och för den dementa. Och kanske i livet i stort. Människor behöver värdighet.
Bara i dagarna rapporterades det på SVT om stora framsteg som pekar mot att forskare har hittat en viktig kod för att förhindra demens. Hoppfullt! För det är en utmaning att skapa värdighet kring demenssjukdom.
Liv Larsson
