Intervju

”Jag vägrade ta till mig de här stegen”

Till slut nådde Robert botten och insåg att han måste sluta ljuga för att kunna ta emot hjälp. Foto: Jenny Fors.

Robert Bohman var festfixare, konceptdesigner och ett känt namn i Stockholms nöjesliv på 90-talet. Till en början tog han droger för att bli kreativ – något som dock snart eskalerade till ett missbruk. Det tog sedan år av återfall och turer mellan sjukhus, polis och olika behandlingshem innan han till slut fick den hjälp han behövde för att tillfriskna. När han hade varit drogfri i fem år utbildade han sig till alkohol- och drogterapeut och startade eget behandlingshem. Nu har han varit drogfri i 17 år och går vidare och startar nytt.

Som liten var Robert Bohman ett barn som sökte kickar. Han kände tillfredsställelse när han klättrade högst upp i ett träd. Men kickarna ebbade snabbt ur och han tvingades höja ribban för att på nytt uppleva spänning.– Då kunde jag till exempel hoppa från trädet… Efter några gånger bröt jag foten och fick då ett nytt endorfinpåslag, berättar Robert Bohman.

Han minns hur spännande det kändes när han som fyraåring fick tag i en liten brun flaska som han mamma hade ställt i kylskåpet. Flaskan innehöll AD-droppar, vilket Robert inte visste.

– Jag drogs till den där lilla flaskan och när jag fick tillfälle hällde jag i mig hela i ett svep. Det hände ingenting förutom att jag fick lite ont i magen… Men det var förbjudet och spännande!

Det skulle dröja många år innan han förstod att kicksökandet faktiskt var ett tecken på beroende.

Roberts styvfar var alkoholist och så även hans biologiska far. Själv tänkte han som barn att alkohol var något obehagligt, och att han inte skulle bli som de vuxna som drack. Det skulle helt enkelt inte hända honom. Ändå var det exakt så det blev.

– Jag var tolv år när jag drack första gången. Jag hade tagit en vinflaska av farsan och bestämde mig för att ta ett glas innan jag skulle gå till ungdomsgården. Det var en fantastisk upplevelse. För första gången kände jag att det är så här jag ska vara. Jag vågade snacka, dansa, prata med de snygga tjejerna. Jag trodde att jag hade hittat ett sätt att vara mitt bästa jag.

Alkohol var bara början. Sedan fortsatte Robert med cannabis och hasch, en klassisk resa. Hans vänner rökte också, men satt mest hemma och gjorde ingenting. Själv ville han göra saker, skapa något. Han ville komma bort från förorten.

– Jag tror att jag var sexton år när jag fick höra talas om amfetamin för första gången. En drog man blev pigg och uppåt av. Jag förstod direkt att det skulle vara något för mig. Jag tog det ofta när jag var ensam och mitt på dagen. Jag trodde att drogen gjorde mig kreativ. Vad jag inte förstod var att min kreativiteten redan fanns där.

Robert började designa möbler, kläder och smycken. Han inbillade sig att drogerna blev en hjälp i skapandet.

– Ett år senare ”träffade” jag kokainet. Jag brukar beskriva det så. Det var dyrt, men så mycket bättre. Jag växlade mellan amfetamin och kokain. När jag var tjugo öppnade jag en egen modebutik tillsammans med en vän och vi började arrangera fester. Det blev en vardag med fest, med alkohol och droger, mest kokain.

Robert Bohman blev en profil i Stockholm och även uppmärksammad internationellt. Det fanns inga gränser vad han kunde göra. Han ville vara överallt. Om någon startade ett produktionsbolag sa han, ”jag kan göra tv”. Och dörrarna öppnades. Han fick möjlighet att göra scenografi till musikvideor, reklamfilmer och fester.

– När jag var tjugotvå träffade jag mina barns mamma. Hon var sju år äldre och hade en son sedan tidigare. Vi flyttade ihop och jag drog ned på droganvändandet och höll det hemligt för henne. Hon tyckte att jag drack för mycket, men hon var en typisk medberoendeperson. Hon hade levt med en alkoholist tidigare och man brukar ju säga att medberoendepersoner söker sig till samma typ av partners. Det funkar tvärtom också att den som är beroende fastnar för den personlighetstypen som en medberoende är.

De gifte sig och fick två söner tätt. Robert såg sig själv som en bra pappa. Han var föräldraledig med båda sönerna, var närvarande i skolaktiviteter, skötte hämtning och lämning. Men samtidigt började han dricka allt mer och tog kokain även dagtid.

– När vi fick vår tredje son knarkade jag dygnet runt. Jag sov knappt, låg snarare avsvimmad en timme för att sedan vakna med ett ryck och snorta kokain från sängbordet. Jag hade en whiskyflaska under madrassen och där låg vi med alla barn i dubbelsängen. Sedan tog jag barnen till dagis på morgonen.

Han förstod inte hur illa däran han var, utan trodde att han skulle kunna sluta när han ville.

– Jag gjorde en öppenvårdsbehandling, men berättade bara om alkoholproblemen, inte om kokainet. Där satt jag påtänd i tolv veckor medan behandlingsassistenten tyckte att jag hade gjort fina framsteg.

Kokainet gjorde Robert paranoid.

– Plötsligt en dag stod jag på NK och insåg att jag inte klarade det här längre. Med hjälp av min fru tog jag mig till Karolinska och sa att jag behövde hjälp. De gav mig ett telefonnummer som jag kunde ringa på onsdagar mellan klockan 13-15.

Så småningom kom han in på S:t Görans sjukhus. De tyckte till en början att han inte var tillräckligt berusad för att han skulle få hjälp. Det visade sig att han hade 3,7 i promille alkohol i blodet.

– Men tar man 5-10 gram kokain om dagen så är det inte så konstigt. Det är klart att jag inte verkade full. Jag var tvungen att dricka och knarka för att fungera normalt. Det saknas märkligt nog kunskap inom beroendevården om sådant.

När han äntligen kom till en behandling kände han sig inte hemma i gruppen.

– De flesta där hade kriminell bakgrund. Det hade ju inte jag. Det är ingen skillnad på människor, den här sjukdomen är demokratisk och slår över alla samhällsklasser. Men forskning visar att när man matchar klienter med samma sociala bakgrund, ökar chanserna för tillfrisknande.

Det gick så långt att Robert tog en överdos och hittades i sista stund av polisen. Man försökte med LVM (Lagen om vård av missbrukare) och placerade honom på ett behandlingshem, men han rymde. Varje gång han kom ut från ett behandlingshem tog han återfall. En gång rymde han för att försöka ta livet av sig.

– Jag hade inte förstått att det här är en tredelad sjukdom, bio-psyko-social. Att den fysiska delen av sjukdomen är relativt liten, att jag däremot behövde arbeta mycket med de andra delarna. Till en början vägrade jag ta till mig stegen i 12-stegsprogrammet. Jag tänkte ”det här är ett gäng galningar som sitter och ber”. Så hörde jag talas om en självhjälpsgrupp i New York. Jag tog mig dit och för första gången så kände jag att jag hade något gemensamt med människorna jag träffade där. Jag kände mig hemma i gruppen och förstod vad de talade om.

Robert hade vid den här tidpunkten blivit lämnad av sin fru, förlorat kontakten med barnen och hade också blivit av med sitt företag. Men han hade bestämt sig för att komma tillbaka.

– Jag hade fått höra att jag behövde nå min botten för att kunna ta mig upp. Jag menar dock att det är livsfarligt tala om botten på det viset. En missbrukare kan sluta innan det blir för illa om han får rätt information och hjälp som han kan relatera till.

Robert berättar:

– Det närmade sig jul och jag skulle få komma hem och fira med mina barn. Det var den 22 december och jag tänkte att jag kunde väl ta en en enda mellanöl och sedan gå och handla julklappar. Jag skulle dricka den där mellanölen klockan tre och det skulle ta exakt trettio minuter. Det var bara det att jag hade börjat planera detta redan fem-sex veckor tidigare. Att det var sjukt insåg jag inte då. För mig var det helt normalt att se framför mig hur jag skulle dricka mellanölen just där och då. Bara en enda. Det skulle jag klara.

Men det tog inte trettio minuter att dricka upp mellanölen. Det tog bara någon minut. Robert, som hade lyckats få tillbaka sitt jobb skulle fira jul med familjen. Men mellanölen väckte det fysiska beroendet. Han kom på att han nu också behövde en whisky.

– En åtta whisky blev åtta åttor whisky. Därefter ringde jag min langare, åkte hem till honom och drog i mig det jag kunde få. Det blev ingen jul med barnen. Jag vaknade upp på sjukhuset på juldagen och mindes ingenting.

Robert fortsatte att dricka och knarka, men han försökte också att åter få hjälp. Han åkte till och med till ett behandlingshem som han hade varit på tidigare och bönade och bad om att få komma in.

– Jag bröt ihop när de istället ville skjutsa iväg mig till tågstationen. Jag tyckte att jag hade gjort allt som stod i min makt. Där och då försökte jag ta livet av mig genom att kasta mig ut ur bilen. Jag hamnade i en snödriva som dämpade fallet och när jag vaknade upp hos polisen var det som om en lampa tändes över mitt huvud. Jag kom ihåg en mening som inte riktigt hade sjunkit in tidigare: ”Det finns de som inte förmår vara ärliga. För dem är chanserna mindre”. När jag satt på den där plastmadrassen hos polisen så tänkte jag att jag kanske skulle ta och prova att sluta ljuga.

Han lyckades till slut bli nykter och drogfri genom 12-stegsprogrammet.

– Idag ser jag 12-stegsprogrammet som en ganska enkel form av KBT. Det är inget hokus pokus, ingen Gud som kommer och fixar dina problem åt dig.

– Sedan började jag fundera på om det verkligen var så att man behövde bo som på ett kollo i fyrabäddsrum och gå på mulltoa för att bli nykter. Jag började reflektera över hur viktig miljön var för ett tillfrisknande. 2005-2007 utbildade jag mig till alkohol- och drogterapeut och började snickra på en affärsplan för ett behandlingsprogram som byggde på miljö- och behandlingsmatchning utifrån klienternas sociala bakgrund.

2015 startade Robert The Drawing Room, som var skräddarsytt för socialt etablerade personer och var precis det som han själv hade saknat.

– Det har inte funnits något behandlingshem för den här gruppen tidigare. Istället har de sökt sig utanför Sverige. Det kunde till exempel vara en framgångsrik affärsman som inte tyckte att han hade tid att gå på behandling. Vi har då kunnat ordna så han kunde delta i det där styrelsemötet eller åka på den där affärsresan ändå.

The Drawing Room har från starten tills nu använt sig av 12-stegsmetoden i modifierad form, man har till exempel valt att plocka bort ordet Gud och sinnesrobönen.

– Det är upp till klienterna själva, om de vill ha med detta.

Robert gjorde ett anpassat program innehållande alla steg, medan de flesta andra 12-stegshem bara arbetar med några steg.

– Det kan finns flera olika orsaker till att en människa är beroende men jag menar att vi alltid måste börja med att få klienten till tillfrisknade för att annan behandling eller terapi för till exempel trauma ska kunna bli effektiv.

– Idag finns stark evidens för metoden som vi använt. 45 procent av våra klienter gick direkt in i tillfrisknande utan återfall. 75 procent gick in i tillfrisknande efter en eller ett par återfall. Statistiken baserar sig på ett år i konstant nykterhet utan återfall.

För snart två år sedan kom det in en ny delägare i företaget som Robert snart ska lämna över The Drawing Room till, och som planerar göra om behandlingen.

– Jag tar med mig behandlingsplanen och startar nu The House, en ny öppenvård i Stockholm. Det finns även planer på behandlingshem utomlands, bland annat i USA, avslutar Robert Bohman.