Han uppmärksammar bipolaritet – på skidor

För drygt tio år sedan drabbades Jonas Böhlmark, 30 år, av vad han själv kallar sin första psykos. Den inträffade bara några dagar efter att han hade börjat på universitetet. Minimalt med sömn i kombination med alkohol under nollningsveckan var den utlösande faktorn.– Jag började babbla om konstiga saker och sa bland annat att jag ägde en massa företag och trodde att det stod en Ferrari utanför dörren, säger Jonas Böhlmark.

Föräldrarna förstod att det var allvar och körde honom till psyket. Jonas fick diagnosen bipolär sjukdom. Han säger själv att han har haft tur som fick hjälp så snabbt och så tidigt in i sin sjukdom.

– Det gäller att stoppa psykosen i tid. Att man får medicinering så att stimuli avlägsnas och hjärnan får varva ned. Och att man får kontroll på sömnen.

Hjärnan hade fått en kraftig smäll och behövde tid för att återhämta sig.

– Jag var så pass sjuk att jag var inlagd i 30 dagar.

Bipolär sjukdom är det moderna namnet för det som tidigare kallades manodepressivitet. Det innebär att personen är manisk och deprimerad i olika perioder. Att vara manisk innebär att vara överdrivet upprymd och energisk medan depression är motsatsen – att all lust, glädje och energi har tagit slut.

Att humöret svänger kraftigt mellan två motpoler är det som gett namn åt sjukdomen. Mellan perioderna kan de flesta ofta leva som vanligt, med behandling som vanligtvis består av en kombination av medicinering och pedagogiska och psykologiska metoder. Sjukdomen debuterar vanligen någon gång mellan puberteten och 25-årsåldern, men det är inte ovanligt att det kommer tidigare eller senare i livet.

Man föds oftast inte med sjukdomen utan det finns ofta något som utlöser den. I Jonas fall var det skolan. Han är dyslektiker och fick kämpa mycket och levde i flera år under hög stressnivå.

Idrotten blev en räddning

Efter sin psykos började Jonas att medicinera. Och han kom nästan direkt in i elitidrotten, något som han menar har varit en räddning. Det är idrotten som ger honom en mening i livet samt en försörjning. Han har stått sju år på raken i elitledet i Vasaloppet och driver i dag ett eget företag med gruppträningar i längdskidåkning för privatpersoner samt är föreläsare och influencer. Verksamheten innebär att han kan kombinera jobbet med elitsatsningen eftersom han utövar fysisk aktivitet på arbetstid. Omtanke når honom på telefon då han befinner sig i Mora och laddar för årets Vasalopp.

Att han är vältränad har inte bara hjälpt till att hålla sjukdomen i schack, träningen är också en bra hjälp när han är på väg in i en period med depression.

– Om jag vaknar och känner mig nedstämd vet jag att det vänder om jag ger mig iväg ut och springer en mil eller kör ett pass i gymmet. Men jag måste ha något eller någon som driver mig utanför tröskeln.

Det kan vara föräldrarna som manar på honom, eller att han vet att det hägrar ett Vasalopp i en snar framtid, och för att nå dit måste behövs det träning.

– Den gör att jag inte faller så djupt när sjunken väl kommer. Ett intervallpass kan vända humören och det är det som är så fascinerande med träning, tillägger han.

Han poängterar att det går att leva ett fantastiskt och fullvärdigt liv, trots diagnosen. Det gäller bara att skaffa sig kunskap om sjukdomen och få sjukdomsinsikt, anpassa livsstilen och lära känna sig själv – var gränserna går och att kunna inse att en starkt upprymd känsla kan vara början till en manisk period.

– Det är i de lägena som det kan bli farligt. De euforiska känslorna kan vara lömska. Man mår ju så bra, självförtroendet växer och det är då lätt att bli övermodig och hitta på riskabla saker. Går det för långt är det omöjligt att resonera med någon som är i ett skov.

Jonas likställer upplevelsen med att ta tunga droger och få en kick.

För att inte hamna i euforin gäller det att leva klokt. Och när det är på väg att hända är det viktigt att han tar sin medicin i god tid innan det går över styr.

Kan aldrig dricka alkohol

– Jag kan till exempel aldrig dricka alkohol, jag får inte arbeta för mycket och jag måste sköta min sömn. Men gör jag det så kan jag ha ett fantastiskt liv, säger han som trots sin sjukdom bara har haft två skov.

Förutom träningen är sociala relationer och att ha någon form av syfte i livet faktorer som håller manin och dipparna i schack. Det är annars inte ovanligt att personer med bipolär sjukdom har svårt för relationer och isolerar sig.

– Kunskap och kännedomen om mig själv har räddat mig många gångar. Jag vet när hjärnan är på väg att börja spinna.

För att förenkla vad han menar beskriver han det lite som att leva med diabetes – det går att ha ett fullvärdigt liv, om man bara lever medvetet och är beredd att ändra sina vanor.

– Men med bipolär sjukdom handlar det om dopamin i stället för insulin.

Jonas har bara varit sjukskriven på grund av diagnosen en gång på tio år, och det är nu. Orsaken är att de för honom så viktiga rutinerna har ruckats på under pandemin.

Att få en diagnos på sjukdomen har varit viktigt. Det har gjort det enklare att få hjälp. De senaste tre åren har han haft kontakt med en sköterska på Affektiva mottagningen på Sankt Eriksplan i Stockholm. Hon ringer varje vecka – innan pandemin träffades de fysiskt – för att höra efter hur han mår.

– Vem skulle egentligen inte behöva en terapeut som den varje vecka kan prata av sig med om sina problem med? säger han och skrattar.

Men enligt Jonas kan det vara svårt att komma in på den här typen av mottagning om man saknar diagnos.

– 30 procent av alla med sjukdomen som inte får hjälp dör i missbruk eller tar sitt liv.

Jonas har bara haft psykos en gång i sitt liv och två skov. Skovet är en kraftig uppvarvning där man fortfarande befinner sig i verkligheten, men får en annan bild av den, med mer dopamin i hjärnan och högre stresspåslag, det är väldigt nedbrytande. Sitt andra skov hade han i julas. Han förklarar att manin många gånger kan sätta igång ett kreativt tänkande. Man har en högre halt dopamin i hjärnan, på samma sätt som vid alkoholberusning, och det gör att man får massor av idéer.

– Alla kanske inte är så bra. Men det kan vara någon som skiljer ut sig och faktiskt är något som fungerar.

Så föddes planen

Det var ur det maniska skovet i julas som en plan föddes om att åka längdskidor från Grövelsjön i norra Dalarna till ryska gränsen – en sträcka på 180 mil.

Som den elitidrottare och äventyrare han är genomförde han sin första extrema expedition förra sommaren då han paddlade på sup-bräda från Kapellskär i Roslagen till Åbo i Finland – en tur som tog 43 timmar, ståendes och utan att kunna sova.

– Jag ville toppa den turen och fick då idén med längdskidåkningen till Ryssland, och då började det snurra. Då var jag tvungen att ta Olanzapin som jag i regel inte brukar ta för att coola ned.

När Jonas var inne i skovet fick han en ”vanföreställning” som han kallar det. Initialt var planen att åka de 180 milen över snön helt ensam och att ge sig av en vecka senare. Men när skovet hade lugnat ner sig sansade sig och nu är det i stället beslutat att bästa kompisen Axel Bergsten ska följa med, även han elitskidåkare och dessutom en duktig navigatör.

– Han ska hjälpa mig att hålla kursen på det vita fjället. Efter riksgränsen i Sverige är det nämligen totalt ospårat.

Efter noggrann planering ger de sig nu i stället någon gång i månadsskiftet mars-april och räknar med att färden tar åtminstone femtio dagar. Efter sig drar de var sin pulka med tält, förnödenheter och andra prylar som de kommer att behöva. De kommer också att göra några stopp på vägen för att proviantera.

Avsikten med resan är att skapa uppmärksamhet kring bipolär sjukdom – ett sätt att minska stigmatiseringen.

– Jag hoppas att jag kan vara en bra förebild för unga personer som precis har fått sin diagnos, och för deras anhöriga.

Efter resan planerar Jonas att sammanställa en bok som ska kunna vara inspirerande och utbildande för ungdomar med bipolär sjukdom.

– Det är i unga år som det går att påverka sjukdomen på lång sikt framför allt genom att redan från början växa in i rätt typ av beteenden och rutiner.

Han menar att det finns en poäng i att visa upp en motpol till den bild av sjukdomen som oftast skildras i media.

– Jag vet som lever med diagnosen och har ett normalt och jättebra liv, men de går inte ut i pressen om berättar om det. I stället får folk läsa om de värsta exemplen, om dem som inte klarar sig och tragiska livsöden.

Fördomar mot sjukdomen gör att en del tycker att det är jobbigt att gå ut med diagnosen.

– Jag tycker inte att jag har något att skämmas över och vill visa andra att det här bagaget inte behöver tynga ned resten av mitt liv. Man kan bli en fantastisk pappa, en bra pojkvän och sköta ett vanligt jobb utan problem om du har sjukdomsinsikt.