Under många år kände prästen och psykoterapeuten Göran Larsson att han inte hade en plats i kyrkan, för att den var för traditionell med de två extra ”budorden”: Så har vi alltid gjort och Så har vi aldrig gjort. Samtidigt som han kände att det fanns och fortfarande finns en stor andlig längtan bland människor. Genom åren har han skrivit böcker och föreläst om bland annat sorg och skam.
Han säger att han som ung var en kaxig sökare och en besserwisser. Men inuti var han osäker och bar på många existentiella frågor inom sig. Efter gymnasiet hade han flera olika jobb, som ungdomsledare i kyrkan och inom pappers- och skogsbruk. Efter att ha arbetat i Antwerpen och Rotterdam för dåvarande sjömanskyrkan som assistent, började han läsa teologi i Uppsala, men det skulle dröja tio år innan han blev prästvigd.
– Jag var två vändor i Latinamerika. Första gången var en grabbresa med tre vänner och den andra för att göra en reportageresa. För mig öppnade sig en ny värld, som jag inte varit i kontakt med tidigare. Den utbredda fattigdomen i länder med korrupta råkapitalistiska regimer, som mycket styrdes av USA. Folk öppnade sig för oss européer och berättade om sina liv. Det här var något som präglat mig hela livet. Några år senare åkte vi för att dokumentera, och det blev en nästan ett år lång reportageresa. Sen var vi ute i Sverige 199 gånger och visade dokumentären och höll föredrag om Sydamerika. Jag minns att jag kände att jag inte kan leva med mig själv om jag inte på något sätt bidrar till att göra det här vansinnet känt. Pojkarna vi mötte på bananplantagerna som sprang med ”pulkor” med bananstockar på medan besprutningsplanen gled över deras huvuden. Det gjorde ett otroligt starkt intryck på mig.
Såg ett utanförskap
Visionen var att arbeta som vanlig församlingspräst men resorna hade satt sina spår och Göran såg ett uttalat utanförskap även här i välmående Sverige.
– Jag mindes människorna i Sydamerika som kallades Los Maltratados, de som står utanför, de som inte för vara med, de dåligt behandlade. Min vision var att en kyrka är för alla, inte bara för ”inneklubben”. Det krockade med min önskan om att kyrkan skulle vara inkluderande, för det var den inte på den tiden.
I tio år arbetade Göran inom sjukhuskyrkan, mot missbruksenheten. Ett givande och utmanande, men också ett dränerande jobb. Han berättar att det nästan varje gång pep i personsökaren så betydde det att det värsta hade hänt någon människa.
– Att varje dag möta det svåraste människor går igenom var påfrestande och någonstans tog det på en. Jag bad om att få en handledare, för att både få avlastning och påfyllning och stöttning för att orka arbeta vidare. Men det fick jag inte, så jag sa upp mig 2000.
Göran visste att han hade talang för att möta och ta emot människor i kris så han hade, parallellt med sitt arbete, läst till psykoterapeut och startade eget företag, med samtal och föreläsningar, samtidigt som han periodvis vikarierade i kyrkan.
På S:t Lukas i Dalarna, ett förbund bestående av ideella föreningar som driver 40 mottagningar i Sverige, med psykoterapi, handledning och organisationsutveckling, fanns den självklara inkluderande andan som Göran saknat.
– Där mötte jag alla sorters människor. I väntrummet satt en gång en präst, några snickare och finklädda äldre män. Ja, det här är S:t Lukas tänkte jag, det här är en plats för alla.
Har fördjupat sig i skam
Vi pratar om skam, en känsla som Göran kom att fördjupa sig i, skriva böcker och föreläsa om. Nyfikenheten väcktes på missbruksenheten några år tidigare. Han berättar att vad han än hade föredrag om där, som efteråt diskuterades, upptäckte han att minst hälften av gruppen pratade om skam.
– Jag kände att jag måste lära mig mer om skam och läste allt jag kom över, det mesta på engelska, för då fanns knappt någon svensk litteratur i ämnet. Vad är skam egentligen och hur fungerar den i människors liv? Sen spred det sig blixtsnabbt och jag blev tillfrågad av Socialtjänsten att komma och föreläsa om skam. Efter ett antal föreläsningar var det någon som tyckte att jag skulle skriva en bok, och på den vägen blev det.
Görans debutbok ”Skamfilad – om skammens många ansikte & längtan efter liv” kom ut 2007. Men tre år innan drabbades han och familjen av en fruktansvärd tragedi. Deras 17-åriga son begick självmord och livet raserades i ett ögonblick.
– Det slog ut oss helt som familj. Ingen förstod, ingen hade haft någon som helst aning. Det gick bra för honom i skolan, han var bra på fotboll och hade tjej. Vi har inte förstått än i dag. Den morgonen när jag åkte till jobbet satt han på staketet med kepan på sned, och var precis som vanligt. Hur kan man vara psykoterapeut och inte se att man har ett självmordsbenäget barn? Jag var obeskrivligt trasig, säger Göran.
Den första tiden kändes det som om han skulle gå under. Han hade inte några direkta självmordstankar, men han tänkte att han skulle självdö.
– Jag tänkte att jag skulle gå till skogen och lägga mig och självdö, eller vänta på att en björn skulle äta upp mig till slut.
Han gick i terapi i flera år och en dag vaknade han upp tänkte att om han ska dö så ska han åtminstone ha skrivit en bok om skam.
– Jag hamrade ner råmanus till boken på sex veckor.
Skam kan påverka hela ens liv
Göran beskriver skam som en dold kraft som man inte har ett ansikte på och som kan påverka hela ens liv. Man kan ha ett liv bundet och styrt av skam som äter upp både självförtroendet och självkänslan.
– Kärnan i skam är att man gömmer något inom sig som man inte vill att andra ska se. Så ligger skammen som en varböld inuti och förgiftar en inifrån.
Skammen fungerar efter en skala, menar han. Från en lätt pinsam och ”skämmig” känsla där man tänker nej, nej. Det vet man ju hur det känns. Men känslan kan också var rädsla och illamående, till och med stark ångest. Med skam som rotat sig är man inte riktigt levande och så vrider den på självbilden.
– Bär man på skam kämpar man alltid i motvind, och andas som genom ett sugrör. Och när varbölden spricker, så är det inte så trevligt.
Han har kommit att få ett tjugotal brevvänner som han i någon form erbjuder själavård.
– De skriver till mig om sig själva och hur de mår. Deras texter går i mitt huvud i några dagar innan jag svarar. Jag tycker det känns fint att sitta ner i lugn och ro och skriva till dem. Och då är det viktigt att vara noggrann med vad jag skriver för det som står det står och kan läsas om och om igen. Det är en av de finaste arbetsuppgifter jag har.
Det tog 17 år efter familjetragedin innan han kunde vara präst igen.
– Jag blev inte rubbad i min tro men jag hade inget att säga om Gud, livet eller tillvaron. Jag begrep mig inte på någonting som hade med det andliga livet att göra. Så jag la kragen på hyllan och hängde prästkappan i garderoben. För ett par år sedan började jag jobba som präst igen och jag vill sluta där allting började; som bondpräst på landet.
Hur ser din tro ut?
Göran skrattar, och undrar hur jag ska få ihop en artikel av allt det här. Han funderar en stund:
– I vilken ände ska jag börja? Det är som med skammen, som funnits som en kärna i mitt liv, och som är svår att sätta ord på utan att det blir flummigt.
Jag sa en gång i en predikan att Gud inte finns. Hela församlingen höll på att dö ihjäl sig. Men för mig ”finns” inte Gud så som annat finns. Gud är själva varat, Gud är överallt hela tiden. Jag vet inte om jag kan säga att jag tror PÅ Gud, jag skulle i så fall säga att jag tror I Gud. Jag tycker att det tyvärr finnas väldigt mycket religion utan andlighet, men även mycket andlighet utan religion.
– För mig är andlighet att ge sitt hjärta till det goda, rätta, sanna, vackra och heliga. Och då blir andlighet ett förhållningssätt i livet. Jag kan inte säkert säga om mig själv att jag är en troende människa, men jag är en bedjande människa. Varje dag börjar med en timmes bön och meditation. På så sätt ställer jag in kompassriktningen för dagen, sen går den ofta ur kurs mot kvällen, och så ställer jag in den på nytt nästa dag, förklarar han med ett stort leende.
