Ge barnet trygghet och tröst

 
Ge barnet trygghet och tröstJenny Fors är chefredaktör för tidningen Omtanke. LEDARE: Det är intressant hur vi påverkas av vår anknytning, uppväxt och händelser i livet som sätter spår. Även till synes små saker, som att bli skrämd av någon eller något, kan göra att vi påverkas negativt resten av livet om vi inte har fått bearbeta våra känslor.

Som barn har vi ett stort behov av att bli sedda och bekräftade, att ha någon trygg person som hela tiden finns där. När den självklara vuxna anknytningen brister är det fantastiskt att vi har familjehem som ställer upp och tar den rollen.

Men när har en förälder fått sin sista chans att vara förälder? Ska man byta ut en otrygg uppväxt mot en annan otrygg uppväxt, där man får omsorg och kärlek men hela tiden har ett överhängande hot att ryckas upp från den tryggheten?

För Johanna Bergström var det så. Hon blev familjehemsplacerad vid åtta månaders ålder. Hon var tio år när en socialsekreterare ställde frågan "Vill du inte komma hem snart?". Tänk att under flera år ha levt med den otryggheten och vetskapen att inte riktigt höra till. Här kan du läsa artikeln om Johanna (klicka).

Det här var för 30 år sedan. Men även idag är utgångspunkten att barnet ska kunna återvända till föräldrarna om det är möjligt, och att de har rätt att ha kontakt med sitt barn, även om man kallar det för att barnet har rätt att få träffa sina föräldrar.

Richard Pettersson hör varje dag om familjehemsföräldrar som mister sina placeringar på grund av "samarbetssvårigheter", när familjehemmet inte har vikit sig efter att ha påpekat hur barnet far illa av att behöva träffa sina föräldrar. Läs om Richard här.

Det här måste bli bättre! Barnen behöver någon som står på deras sida, de behöver bli lyssnade på och de behöver få bearbeta sina upplevelser för att bli hela. Som Johanna Bergström uttrycker det; dessa barn behöver dubbelt så mycket trygghet och kärlek.

Peter Blyme håller kurser för Vuxna barn, de som har vuxit upp i ett dysfunktionellt hem. Det kan vara beroendeproblematik eller psykisk ohälsa som gör att föräldrarna inte tillgodoser barnets behov. Det blir istället barnet som får vara den vuxna och därmed sätter sina egna behov åt sidan. Det kan leda till problem i vuxen ålder då man har svårt att närma sig sina egna känslor. De här problemen syns inte utåt, som relationsproblem, kontrollbehov och utbrändhet. Läs om Vuxna barn och Peter Blyme här.

Jag har börjat tänka på mina egna problem, känslor och vad de bottnar i. Det har varit många intressanta möten inför detta nummer och så har jag bokat in en sittning privat med Katarina Di Leva, som vägleder i "Resan". Det är en läkningsprocess utvecklad av Brandon Bays, som har skrivit boken "Resan".

Vi har alla lärt oss olika överlevnadsstrategier på grund av olika händelser och situationer. Resan bygger på att man fördjupar sig i sina känslor en i taget och är närvarande i dessa tills man har skalat av sig alla känslolager och till slut blivit fri.

Ofta tillåter vi varken oss själva, våra barn eller våra klienter att stanna kvar i en känsla. I stället säger vi "ryck upp dig" och "torka tårarna". Nej, låt oss istället gråta ut och bryta ihop, för att sedan låta oss tröstas och läka. Vårt inre barn behöver det.