Johanna vill belysa rotlösheten hos familjehemsplacerade barn

 
Johanna vill belysa rotlösheten hos familjehemsplacerade barnJohanna har skapat ett tryggt liv i Hälsingland, precis som hon själv vill ha det. Foto: Jenny Fors Johanna Bergström var tio år när hon av en socialsekreterare fick frågan "Vill du inte komma hem snart?". Då hade hon bott i familjehem sedan hon var 8 månader, så för henne fanns inget annat hem. Ingen hade någonsin frågat henne vad hon ville och kände. Nu vill Johanna uppmärksamma hur svårt det kan vara för ett placerat barn att försöka rota sig när så mycket runt omkring är osäkert.

– Ett familjehemsplacerat barn bär på ett stort sår och själva placeringen blir också ett sår i sig. Därför behöver dessa barn dubbelt så mycket trygghet och kärlek. Bara vetskapen att man kommer någon annan stans ifrån gör att man känner sig ensam och rotlös. Jag har hunnit bli 40 år och har fortfarande svårt att känna mig självklar. Under hela min uppväxt har jag aldrig kunnat ta min plats för given, säger Johanna Bergström.

Hennes bok "Utan mig har hon ingen" kom ut 2021 på Verbal förlag. Där ville hon berätta om hur utsatt man kan känna sig som barn i en familjehemsplacering. I januari kommer också hennes barnbok ut om familjehem.

– Jag tyckte att utbudet var fattigt när jag letade efter en barnbok som stöd när jag skulle berätta för mina barn om min uppväxt. Där föddes idén att skriva en barnbok själv. "Rädda kaninerna, Olivia" handlar om en flicka som vaktar sina kaniner när räven hotar att ta dem.

Johanna lyser upp när hon pratar om barn. Hon har tre barn själv, något som syns väl på alla pärlplattor som är uppsatta på väggarna i det hemtrevliga köket på gården i Forsa utanför Hudiksvall. Medan hon dukar fram fika berättar hon att hon tidigare arbetade som förskollärare.

– Men jag var nära att bli utbränd. Jag känner så starkt och vill så mycket. Nu arbetar jag som språk- och kommunikationslärare på afasikursen på Forsa folkhögskola. Det passar mig helt perfekt och så kan jag kombinera arbetet med skrivandet.

Det är viktigt att lyssna på barnet

Johanna Bergström ville ge barnet en röst och förmedla att det är viktigt att lyssna på barnet. Hon fick stor uppmärksamhet för boken "Utan mig har hon ingen" och var bland annat gäst hos Malou i tv4.

– Många vuxna som har varit familjehemsplacerade har hört av sig och tackat för att jag har satt ord på deras känslor. Det är mycket som vi behöver bearbeta.

Johanna placerades i familjehem när hon var åtta månader. Redan under graviditeten blev hennes biologiska föräldrar uppmärksammade av socialtjänsten. Mamman var inte riktigt "stabil" och väntades behöva hjälp med sitt föräldraskap.

– Min mamma uteblev från flera BVC-besök och öppnade inte när de kom och skulle göra hembesök. När jag var sju månader hittade socialtjänsten mig kraftigt uttorkad i hemmet. Jag svävade mellan liv och död och fick vara på sjukhus i en månad.

Johanna begärde som vuxen ut sina journaler. Det var en tjock bibba där hon bland annat kunde läsa hur sjukhuset hade uppmärksammat hur mamman hade uppvisat dålig kontakt med barnet, "en störd mor- och barnrelation". Bland annat hade hon lämnat barnet på en bårvagn och gått därifrån, troligen skulle hon ut och röka.

– Planen var ändå att jag skulle tillbaka till mina biologiska föräldrar. Man trodde att det skulle kunna gå med rätt stöttning. Min biologiska pappa var tystlåten och lite kuvad, medan mamma kunde vara utåtagerande och aggressiv ibland.

För att stärka mor- och dotterrelationen så ordnades ett beredskapsarbete åt mamman på förskolan där Johanna gick. Mamman skötte sig inte och de andra barnen blev också otrygga enligt förskolepersonalens anteckningar. Andra föräldrar började också klaga.

Reagerade oroligt på besöken

Familjehemmet var tryggt och bra, men Johanna reagerade oroligt på besöken varje vecka som hölls med de biologiska föräldrarna. De fick till och med ensamtid för att öva i sin föräldraroll, men de försöken fick avbrytas för att Johanna blev otröstlig.

– Socialtjänsten har utgått så mycket från min mamma. Allt skulle ske utifrån hennes premisser trots att jag upprepade gånger till och med har svävat i livsfara. Ändå skulle man fortsätta att försöka. Jag kan tycka att hon hade förbrukat sin chans då, att man istället hade kunnat fokusera på att rädda nästa liv. Man hade en föreställning om att hennes förmåga skulle ändras, men man tänkte inte utifrån barnets perspektiv, vad det kostade mig.

Tillslut utformades besöken så att föräldrarna fick komma hem till familjehemmet på besök istället tillsammans med två personer från socialtjänsten.

– De mötena var otroligt laddade och pågick under flera års tid. Vi satt alla runt ett bord och fikade. Jag satt där med mitt glas saft och kände paniken växa i kroppen. Min biologiska mamma hade ett hett temperament och kunde fara ut och svära, till exempel gasta; "Håll käften, nu är det jag som pratar!". Sedan ville hon ha en kram när de skulle gå. Hon luktade rök, höll så hårt och liksom darrade. Jag var så rädd under de där besöken så jag frös till is.

Den enda frågan hon fick

Johanna blev aldrig tillfrågad vad hon själv kände eller tyckte.

– Den första frågan jag fick var när jag var tio år. Under ett besök var det en socialsekreterare som sträckte sig mot mig vid fikabordet och frågade "Vill du inte komma hem snart?". Jag minns att jag satt och tittade i en bilkatalog och det kändes som allt blod i min kropp bara försvann. Jag vet inte var jag fick modet från men jag svarade skälvande "Jag vill bara bo här".

Hennes biologiska mamma blev arg och sa att Johanna skulle ångra sig när hon blev stor. Johanna reste sig och gick in på sitt rum och grät. Hennes familjehemsmamma kom och tröstade. Efter det upphörde besöken för att man förstod hur dåligt Joanna mådde.

– Att aldrig veta om jag skulle få stanna gjorde att jag inte riktigt kunde känna att jag helt hörde hemma i min familj. Jag hade så mycket tankar.

Johanna hade önskat att hon skulle ha haft någon vuxen som bara hade varit där för henne. Som hade kunnat ta henne åt sidan, lekt och gjort roliga saker under besöken till exempel. Någon som hade varit duktig på att nå fram till barnet och sett till barnets behov.

Familjehemsföräldrarna försökte trygga Johanna på olika sätt. Hon har bara gott att säga om dem och förstår att den här tiden måste ha varit fruktansvärt svår även för dem, att inte veta om de ska få behålla ett barn som de har tagit hand om sedan åtta månaders ålder.

Otryggheten fanns hela tiden

– När jag var 13 år frågade de om jag ville byta till deras efternamn och de fick också igenom att de kunde få bli vårdnadshavare. Men det var mycket blandade känslor och otryggheten fanns där hela tiden. Mina biologiska föräldrar bodde inte långt ifrån, så min pappa kunde kliva på samma buss som mig, vilket gjorde att jag ett tag vägrade att åka buss. En gång när jag satt på bussen med mina kompisar och han klev på sa en av mina kompisar "Åh nej, där kommer det där jävla äcklet". Jag kände igen honom direkt och ville inte att han skulle se mig. Det var inte bra att placeringen blev så nära. Han dök upp oanmäld ett par gånger hos oss också, det blev en extra otrygghet.

Det var mycket av sina upplevelser som Johanna hade tryckt undan. Hon ville inte kännas vid sin bakgrund. När hon var 28 år och väntade sitt första barn blev hon adopterad av sina familjehemsföräldrar.

– Det var inte någon lätt process. Jag hade sett fram emot att få skapa mitt eget liv, min egen familj med man och barn. Min biologiska mamma hade skrivit ett argt brev till rätten där hon anklagade mig för att göra henne illa. Då blev jag rädd trots att jag bodde på en annan ort.

När Johanna födde sin dotter var hon inställd på att hon själv skulle bli hel.

– Hon var ljuvlig, allt som jag hade önskat mig. Men jag kunde höra min biologiska mammas röst i huvudet; "Det kommer i alla fall inte gå bra för dig". Jag var rädd att jag skulle behöva slåss för mitt barn, jag kände mig inte alls som den där trygga och självklara föräldern. Jag dömde ut mig själv och allt var bara kaos. Jag kunde inte känna mig glad och lycklig, något jag kände en stor skam över.

Den första vuxna som lyssnade

På BVC fick Johanna träffa en klok person som fångade upp vad hon kände och tyckte att hon skulle må bra av att prata med en mödra-/barnpsykolog.

– Det var helt fantastiskt. Den psykologen var den första vuxna professionella som lyssnade på mig och jag kunde börja sätta ord på mina känslor. Hon sa "Jag överger dig aldrig, Johanna". Det kommer jag aldrig att glömma.

Det blev en lång resa, men idag bygger hon det liv hon vill leva.

– Såren får vara med. Av det här hemska har det blivit något bra. Om min historia kan hjälpa andra så är jag glad. När jag till slut var mottaglig för alla minnesbilder gick de inte att stoppa. Det var som att jag var tvungen att skriva ned dem, scen efter scen. "Om detta må jag berätta" blev som ett mantra och jag kände mig glad. Jag är glad att boken är skriven.

Som mamma började hon att tänka på det ansvar som föräldraskapet innebär. Titeln "Utan mig har hon ingen", syftar på mammarollen.

– Det finns så många barn som sitter där på möten och håller masken för att ens överleva. De vuxna måste vara modiga och kliva ned på marken, bli det där barnet. Barnets perspektiv får inte bara bli tomma ord.

Nu är Johanna i full färd med en ny bok.

– Det är en fiktiv roman som faktiskt handlar om min biologiska mamma, som inte lever idag. Hon, som alltid har varit skräcken personifierad för mig, har oväntat väckt sympati hos mig nu när jag, helt fiktivt, har börjat skriva om hennes liv. Var kom hon ifrån? Hur blev hon som hon blev? Vi har alla ett barn inom oss.