För 12 år sedan fick författaren och mångsysslaren Freddot Carlsson Andersson, som nybliven pappa, diagnosen ADD. För fyra år sedan fick han även diagnosen Autism. Han har gått i terapi i hela sitt liv och säger att han älskar att jobba med sig själv och att utvecklas. Men han ser inte diagnoserna som att livets pusselbitar plötsligt faller på plats.
– Det har varit förvirrande, både för mig och min omgivning. Under min uppväxt pratade man varken om ADHD, ADD eller Autism. De enda referenserna man hade var stökiga killar med DAMP som fick gå i OBS-klass och senare filmen Rainman. De som inte passade in i den snäva och manliga utåtagerande normen osynliggjordes, säger han.
Genom livet har han utvecklat kompensatoriska strategier, genom att maskera och imitera sina medmänniskor. Och hittat sätt som gör att det inte märkts så mycket att han har diagnoserna.
– Lina Liman skriver i sin bok ”Konsten att fejka arabiska” att det är svårt att leva med autism, men ännu svårare att leva utan att veta om det. Det stämmer verkligen.
Om han har något specialintresse så är det orden. Freddot har alltid skrivit, dagbok, anteckningar och dikter.
– Det är genom orden jag undersökt världen. Orden ger mig också en trygghet, det är min kanal.
Funderade mycket över föräldraskapet
1999 gavs Freddots första bok ut, diktsamlingen ”Ord att ha i huvudet när man diskar”. 2015 kom boken ”Pappa, inte barnvakt – om män och föräldraskap”. Under sin föräldraledighet hade han börjat fundera mycket kring manlighet och föräldraskap.
– För mig blev det så tydligt när jag själv fick barn. Dubbelheten i synen på pappor var något jag verkligen reagerade på. Utåt är vi världens mest jämställda land och det var något skrytsamt med svenska pappor ute med barnvagnen på stan. Samtidigt förväntas pappor inte vara lika delaktiga som mammorna. Det blir nästan lite föräldraskap light. Förväntningarna ser olika ut. Mamman ses fortfarande som huvudföräldern och pappor ses som duktiga om de hjälper till, är ”barnvakter till sina egna barn”. Än idag hör man pappor säga att de väntar med att ta ut föräldraledighet tills barnet är stort nog för att tas med till McDonalds. En kvinna som uttryckte sig så skulle ses som konstig, menar han.
Upprinnelsen till den senaste boken ”B-laget: rapport från ett utanförskap” som kom vintern 2022, var när Freddot några år tidigare arbetade med funkisfrågor på SKR, Sveriges kommuner och regioner. Projektet handlade om varför personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar står så långt borta från arbetsmarknaden.
Personer med NPF står utanför arbetsmarknaden
Riksförbundet Attention har gjort omfattande enkäter bland sina medlemmar och resultatet visade att personer med NPF står långt utanför arbetsmarknaden, trots att de både kan och vill arbeta. SCB har räknat ut att så lite som 37 procent av gruppen är i sysselsättning jämfört med 78 procent av övriga befolkningen.
– Jag jobbade själv, som många andra, med lönebidragsanställning. Ett år där och två år där. Aldrig något fast. Alla ställen jag jobbat på har både kollegor och chefer varit nöjda med mitt arbete, men sen har det ändå blivit ett nej, högre upp. Jag insåg att jag varit i den här loopen i tio år och kände mig som att jag var på väg att förvandlas till världens äldsta praktikant, berättar han.
Freddot såg att det fanns ett viktigt ämne mitt framför ögonen på honom, som han inte behövde wallraffa sig till.
– Jag ville inte skriva om mig själv, jag brukar kalla det motvilliga memoarer, men ämnet är viktigt. Det är många som står utanför arbetsmarknaden, trots bra meriter och en stark vilja att arbeta.
Men han ville inte att berättelsen skulle ses som hans personliga tragedi, så han blandade forskning och nedslag i populärkulturen.
– Mina journalistglasögon var till stor hjälp, och gav mig den distans som behövdes.
Jobbigt att vara projektledare åt sig själv
Freddot säger att det inte finns något B-lag, det bara känns så.
– När man har det som jobbigast så ska man dessutom vara projektledare åt sig själv. Det är så mycket på individens ansvar. Köp en självhjälpsbok och gör mindfulness så ordnar sig allt. Det saknas fortfarande en helhetssyn.
Ett spännande koncept enligt Freddot är UUA, Universell Utformning av Arbetsplatser, som handlar om att hur moderna arbetsplatser blir framgångsrika genom att passa alla oavsett funktionssätt. Begreppet universell utformning av arbetsplatser används av Myndigheten för delaktighet och utgår från FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning – vilket innebär att fokus flyttas från utpekande och stigmatisering till inkluderande lösningar.
– Istället för att anpassa för dem som sticker ut på olika sätt, som till exempel har en NPF-diagnos, så ordnar man en arbetsmiljö som passar alla. Och då behövs ju inga anpassningar.
Boken blev en stor succé och fick fina recensioner i de stora tidningarna. Freddot blev inbjuden till tevesoffor och poddar.
– Det kändes lite konstigt för jag gillar inte att ha så mycket fokus på mig själv. Jag var också rädd för att jag skulle vara en person som folk tyckte synd om. Det som är mest positivt för mig är att boken är läst av många. Jag har också fått flera brev från läsare som känner igen sig och det är den största medaljen för mig, säger han.
Normbrytande funktionsvariationer
Vi pratar om begreppet normbrytande funktionsvariationer, som är det Freddot oftast använder.
– Det här är också dubbelt. Jag förstår att man velat byta ut ordet handikapp mot funktionshinder, det var ju verkligen på tiden. Men då finns det många som anser att det då blir fokus på svårigheter och hinder, samtidigt som det ju också är ett hinder för annars skulle det inte vara en diagnos. Och funktionsvariationer har vi ju alla. Men jag tycker att normbrytande funktionsvariationer är bra, för då blir det tydligt att det är samhället som gör att folk stängs ute. Hindret ligger ju inte hos individen utan i krocken med normsamhället, förklarar han.
– Jag upplever också att samhället är splittrat. Å ena sidan säger vi att vi älskar olika, samtidigt som allt är otroligt likriktat idag. Skolan och arbetslivet gör att många sticker ut och riskerar att sållas bort.
Han säger att han är på en trygg platå i livet. Han har kommit till en plats där han kan använda de redskap han samlat på sig. Eller olika linser på glasögonen om man så vill.
– Det finns många fördelar med diagnoserna, som kreativitet och fritt tänkande. Men det filterlösa är tröttande, när alla intryck går rakt in. Som att stiga upp från sängen och rakt in i direktsändning. Samtidigt är det fint med närvaro i stunden. Det bästa, upplever jag, är att äntligen kunna navigera i livet utan prestige och utan att spela en massa spel.
