GÄSTKRÖNIKA: Jag har länge läst och försökt förstå vad ”Samsjuklighetsutredningen – från delar till helhet” egentligen kommer att innebära. Jag har haft otaliga diskussioner och samtal med kollegor, men det finns fortfarande fler frågor än svar kring vad som faktiskt kommer att ske om utredningen blir verklighet.
Samsjuklighet innebär att en individ har två eller flera sjukdomsdiagnoser samtidigt, till exempel missbruk eller beroende och annan psykiatrisk diagnos där individen behöver stöd för tillstånden samtidigt. I utredningens slutbetänkande föreslås ett byte av huvudmannaskap över det sammanhållande ansvaret för de individer som lider av samsjuklighet. Tidigare har ansvaret varit fördelat mellan regionernas hälso- och sjukvård och den kommunala socialtjänsten, men nu ska ansvaret fördelas helt till regionerna.
För mig som arbetar på en kommunal behandlingsinstitution (HVB) för individer med missbruks- eller beroendeproblematik har det väckts en oro över vad detta kommer innebära för mig och mina kollegor, men främst hur det kommer att påverka den målgrupp vi arbetar med.
Mycket av det utredningen föreslår låter som en god idé där bytet av huvudman är befogat för att individer som lider av samsjuklighet ska få den hjälp de behöver.
I slutbetänkandet skrivs det även om behovet av kompetenshöjning inom regionerna genom att bland annat rekrytera behandlingspedagoger, socionomer och socialpedagoger med erfarenhet av behandlingsarbete.
Det saknas transparens i genomförandet
Behandlingsarbetet kommer i framtiden utövas av i princip samma individer som idag men med en ny huvudman, och på så sätt ska vården bli mer sammanhållen. Men jag upplever att det saknas transparens i genomförandet vilket gör mig orolig över att resultatet i slutändan blir något annat.
HVB-verksamheterna som omfattas av utredningen blir en parentes i de enorma ambitioner som beskrivs i utredningen, men jag vågar påstå att dessa institutioner är mer än så för många av de brukare som har gjort en behandling.
då kommer vi att svika en av de mest utsatta målgrupperna vi har i samhället
I utredningen är det tydligt att det inte är utforskat vad det innebär att göra en behandling, utan snarare var och hur den ska utföras framöver. I arbetet med behandlingsmetoder som Återfallsprevention, CRA och enklare samtalsmetodik som MI-samtal har jag lärt mig att relationen, och platsen för denna relation mellan behandlare och klient, alltid kommer att vara oerhört viktig.
Möjligheterna för det psykosociala arbete som vi utför dagligen är inget jag tror kan återskapas så enkelt som det presenteras i utredningen, och definitivt inte på de fem år som är föreslagna.
Orolig över regionernas möjlighet
Institutionen jag arbetar på har över 40 års erfarenhet av behandlingsarbete som nu riskerar att försvinna, och jag är orolig över regionernas möjlighet att bygga upp liknande verksamheter baserat på de förutsättningarna som redogörs i slutbetänkandet.
Målet med utredningen är att skapa en bättre och mer sammanhållen vård. Tanken är god, men jag är rädd att övergången inte kommer att bli så enkel som den målas upp i utredningen, och då kommer vi att svika en av de mest utsatta målgrupperna vi har i samhället. Och den risken vet jag inte om jag vågar ta.
Emil Wall
Gruppterapeut, Avenbokens behandlingshem.
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
';
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
';