Ett forskningsprojekt har visat hur personal på LSS-boenden kan förbättra personcentrerat stöd till barnen genom att arbeta systematiskt. Projektet har genomförts på Solberga by.
Det kan vara svårt att veta vad ett barn med intellektuell funktionsnedsättning och nedsatt kommunikationsförmåga behöver. Ett forskningsprojekt har visat hur personal på LSS-boenden kan förbättra personcentrerat stöd till barnen genom att arbeta systematiskt. Projektet har genomförts på Solberga by som en del i kvalitetsutvecklingen.
– Forskningsprojektet bedrevs på Solberga by där jag är kvalitetsutvecklare. Solberga by är idéburen verksamhet som erbjuder anpassad grundskola och bostad med särskild service till barn med intellektuell funktionsnedsättning. Projektet påbörjades 2020 och nu har jag publicerat en vetenskaplig artikel där jag presenterar både hinder och möjligheter med förbättringsmetodiken. Vi ville få till mer självbestämmande och det har vi fått. Verksamheten kan också jobba mer preventivt och bättre förutse barnens behov, säger Pontus Wallin.
Vi träffar honom och Yamona Åhlén, som har deltagit i projektet och är personal i ett av husen på Solberga by. Hon berättar hur projektet började:
– Vi valde ut ett barn och kartlade olika problem som försvårade barnets fungerande i vardagen. Vi bestämde oss för ett specifikt problem och det var att barnet fick många känsloutbrott. Det kunde bli konflikter 2-3 gånger om dagen, så det ville vi titta närmare på, berättar Yamona.
Mätte exakt för att veta vad utbrotten berodde på
Under handledning av Pontus så började personalen att mäta exakt när utbrotten skedde varje dag och vad de kunde bero på. Det visade sig att barnet upplevde frustration av att ställas inför ett val.
– Barnet hade svårt att utrycka sig, så med hjälp av en samtalsmatta med bildstöd kunde vi luska fram vad barnet tyckte om. Sedan gjorde vi olika bilder av allt som fanns att göra. Det väckte intresset att välja saker att göra och barnet kom till och med till oss och bad om saker.
För att undvika det jobbiga i att behöva välja när personalen frågar så fick barnet istället sätta upp bilder på sitt schema själv redan på morgonen.
– Det kunde vara att gå en promenad eller åka och handla. Sedan kunde barnet även berätta muntligt om de valda aktiviteterna. Genom den här modellen och hjälpen från Pontus kunde vi anpassa stödet till barnet. I vanliga fall så använder vi våra generella hjälpmedel, men det blir inte tillräckligt anpassat efter individen, säger Yamona.
Arbetet har lett fram till intressanta diskussioner bland personalen.
– Man lär sig väldigt mycket bara genom att dokumentera olika händelser. Jag kanske tycker att en sak sker jätteofta, men när man väl mäter det så ser man svart på vitt hur det är. Och personal kan också ha olika åsikter om vad som är ett kraftigt utbrott eller inte.
Stressat vid övergången från skolan till lunchen
Sedan var det ett barn som hade tydliga svårigheter i övergången mellan skola och boende. Yamona berättar att barnet blev stressat vid övergång från skolan till boendet när man skulle äta lunch.
– Vi gjorde på samma sätt och mätte noga vilka tidpunkter barnet blev stressat, vilka moment det handlade om och vilken grad av stress. Barnet reagerade väldigt tydligt på stress, blev tydligt orolig och uppvarvad.
– ICF-modellen identifierar faktorer som delaktighet, engagemang och aktiviteter, men också omgivningsfaktorer. Där kunde man tydligt se att det var flera faktorer som påverkade barnet, inflikar Pontus.
Först märkte de att barnet blev stressat när personalen pratade med varandra vid överlämningen då en personal från skolan var med. Då provade de med att skapa en tydligare ritual med bildstöd för att tydliggöra för barnet vad som skulle hända och utföras i anslutning till lunchen.
– Det blev en liten förbättring, mest för att barnet hade något att fokusera på med den tydliga ritualen. Men sedan blev det oroligt igen när de andra barnen kom för att äta lunch. Då ordnade vi med skolan att barnet skulle få komma och äta lite tidigare. Då blev det mycket bättre, säger Yamona.
Identifierade faktorerna som skapade problem
Hon är glad att de genom att följa modellen kunde identifiera alla faktorer som skapade problem. Möjligheterna är tydliga, genom arbetssättet går det att bättre tillgodose barnens behov och uppfylla målen.
– De hinder som vi kunde identifiera i följeforskningen av projektet var att det krävs att man har täta personalmöten, annars kan det bli svårt att arbeta enligt modellen. Man behöver också ha någon som ansvarar för arbetet och kan coacha och vara bollplank till personalen, säger Pontus.
Det är inte alltid det finns den resursen på ett LSS-boende. På Solberga by har man utsett två stödpedagoger som har fått en tydligare roll att leda arbetet på varsitt boende. Arbetet med att förbättra det personcentrerade stödet till barnen fortsätter och Pontus hoppas att hans forskning kan hjälpa andra att utveckla sina verksamheter.
