”Ett gyllene tillfälle att reflektera över vad ett välfärdssamhälle bör vara”, säger Olga Persson, förbundsordförande på Unizon, i en gästkrönika.
”Ett gyllene tillfälle att reflektera över vad ett välfärdssamhälle bör vara”, säger Olga Persson, förbundsordförande på Unizon, i en gästkrönika.
Frihet från våld är en mänsklig rättighet. Samhällsansvaret slås fast i socialtjänstlagen, i nationella politiska målsättningar och i brottsbalken. Att Sverige har en av världens mest progressiva och tydliga lagstiftningar vad gäller kvinnofrid, sexualbrott och våld mot barn är ingen slump utan resultatet av mångårigt politiskt påverkansarbete som utgått från kvinnors och barns erfarenhet av våld. I det arbetet har kvinno- och tjejjoursrörelsens organisering och opinionsbildning varit, och är fortsatt, avgörande.
Vi är inte i välfärden för att tjäna pengar. Vi är, i vår essens och i våra metoder, politiska organisationer med ambitionen att förändra samhället. Vi vill öppna världen för kvinnor och barn, inte gömma undan dem i boenden utan insyn. Vi arbetar utan vinstintresse och ser varje människa som en helhet. Vi finns kvar över tid.
Vi är experter på att bemöta individer som söker stöd och hjälp på ett värdigt sätt som de känner igen sig i och på att samtidigt se de stora politiska mönstren. Ett mönster där män har mer makt än kvinnor och det mönstret påverkar oss alla under hela vårt liv.
Att vårt ojämställda samhälle har brustit i att motverka den yttersta konsekvensen av ett ojämställt samhälle – mäns våld mot kvinnor – kan inte förvåna någon. Bygget av välfärdssamhället utgick från mannen som norm. Rättsväsendet klarar inte av att straffa de enskilda förövarna. Mäns våld mot kvinnor ingick inte i den svenska självbilden och därmed inte i det offentliga samhällets ansvar. I stället fick kvinnor bygga upp ett parallellt, ideellt välfärdssystem för att stötta och skydda kvinnor och barn – det som blev och fortfarande är kvinnojourernas verksamhet.
Hittills har det inte funnits några nämnvärda pengar att tjäna på kvinno- eller barnfrid. Idag är situationen annorlunda och en ny marknad har öppnats för privata, vinstdrivande aktörer även i den här delen av välfärden.
Den senaste tiden har varit ansträngande för hela samhället. Samma dag som rekommendationerna och påbuden kom om social distansering, karantän och isolering, visste vi att våldet riskerade att öka i samhället.
En stängd dörr är förövarens bästa vän. Sedan i mitten på mars har Unizons över 130 kvinnojourer, tjejjourer och ungdomsjourer arbetat dygnet runt och skalat upp och anpassat sig efter rådande förutsättningar.
Kvinnojourerna förbereder sig för en ökning av kvinnor och barn som söker stöd när restriktionerna lättar. Våra tjej- och ungdomsjourer visar redan nu ett ökat söktryck på 20-40 procent.
Coronakrisen har gett Sverige ett gyllene tillfälle att reflektera över vad ett välfärdssamhälle bör vara. Hur fungerar välfärden idag och hur vill vi att det fungerar i framtiden? Vill vi ha beredskap och långsiktighet? Eller välfärd ”on demand” av privata vinstdrivande aktörer som inte tar ansvar för helheten. Att driva en politik för kvinnors och barns bästa kräver mod och uthållighet.
För oss är det uppenbart att landets kommuner står inför ett vägval: att rasera eller fördjupa relationen med de idéburna jourerna. Och det vägvalet borde vara enkelt, för det handlar om att ta ansvar för det som har byggts upp över tid och försvara det från demontering.
Att sluta långsiktiga överenskommelser mellan kvinnojourer och kommuner är att ta ansvar. Att sätta våldsutsatta kvinnor och barn främst och garantera att deras röster fortsätter höras och inte tystas av marknaden, det är att ta ansvar. Det är faktiskt inte svårare än så.
Olga Persson, förbundsordförande, Unizon.
Fakta: Unizon samlar över 140 kvinnojourer, tjejjourer och andra stödverksamheter som arbetar för ett jämställt samhälle fritt från våld.
