”Eftervåldet var igång i samma stund han blev fri”

Efter flera år av psykisk misshandel och sexuellt våld fick Karin nog och ringde 112. Polisen kom och hämtade mannen hon levt med i femton år, men kort därefter tvingades Karin och barnen att flytta till ett skyddat boende.
Karin

Efter flera år av psykisk misshandel och sexuellt våld fick Karin nog och ringde 112. Polisen kom och hämtade mannen hon levt med i femton år, men kort därefter tvingades Karin och barnen att flytta till ett skyddat boende.

Efter flera år av psykisk misshandel och sexuellt våld fick Karin nog och ringde 112. Polisen kom och hämtade mannen hon levt med i femton år, men kort därefter tvingades Karin och barnen att flytta till ett skyddat boende.

– Jag höll misshandeln hemlig i alla år, ingen visste vad som pågick i vårat hem, berättar hon.En sen lördagskväll tog Karin på kopplet på sin hund för att ta en kvällspromenad. Då hade hon fått nog efter åratal av psykisk misshandel och sexuellt våld. När hon rundade husknuten tog hon ett djupt andetag och ringde polisen.

– Jag var trött och ganska nedbruten och kände att nu fick det vara slut. Det var inte det livet jag hade sett fram emot att leva, med en man vars missbruk eskalerat för varje år och våldet som blivit vardag. Så polisen kom och hämtade honom. Jag kände mig både lättad och väldigt ledsen, säger hon.

Hon berättar att hon aldrig blev fysiskt slagen, men den psykiska misshandeln med elaka kommentarer, hot och hån och det sexuella våldet där hon mer eller mindre blev tvingades till ”tjatsex” för husfridens skull hade tagit hårt på henne. Och ingen visste om det helvete hon och barnen levt i under många år.

– Jag skämdes för mycket för att berätta, så jag höll tyst om vår familjehemlighet. Jag bet ihop och höll hårt i fasaden. Inte ens mina närmaste visste om vad som pågick, säger Karin.

Under tiden som mannen satt i arresten bytte Karin lås på huset, men efter fyra dagar släpptes mannen som ville tillbaka hem.

– Polisen ringde och sa att de släppt honom. Enligt juridiken var det inte så allvarligt för att de skulle hålla kvar och häkta honom och han hade rätt att komma till sitt eget hem. Även polisen uttryckte att det var helt galet. Så det var vi andra som fick flytta.

Det var då helvetet började

Och det var då helvetet började, som för så många utsatta kvinnor.

– Jag trodde först att allt skulle bli bra när de hämtat honom, men så fel jag hade. Eftervåldet var igång i samma stund han blev fri igen.

Karin och hennes två barn bodde hos hennes föräldrar i ett par veckor. Hon minns overklighetskänslorna och rädslan.

– Vi gömde bilen i garaget så att han inte skulle se att vi var där, och drog ner persiennerna. Det var läskigt faktiskt.

Efter att polisen förhört både henne och barnen gjordes en riskbedömning där de kom fram till att det fanns hög risk för upprepad våld.

– Jag fick en skyddstelefon som jag kunde använda om jag kände mig rädd eller hotad, som jag använde en gång när han förföljt oss och sa att han var utanför huset.

Vad Karin inte visste då var att hennes exman kunde se i sin telefon var hon befann sig.

– Han ringde mig tiotals gånger per natt och han visste alltid var jag var. Vi hade varandras koder och lösenord, något jag vill tipsa andra om att byta omedelbart när man lämnar. Byt alla lösenord och koder, på precis allt.

Fördomar mot skyddat boende

Socialtjänsten var nu inkopplad och de föreslog skyddat boende, men Karin sköt det ifrån sig. För inte var hon en ”sån” kvinna.

– Jag blev helt chockad av förslaget. Jag hade ju heltidsjobb, ordnat liv och kunde ta vara på mig själv. Där var nog de första fördomarna, att man skulle vara en viss typ av kvinna för att hamna på skyddat boende; sönderslagen och inkapabel att rå om sig själv. Vi hade heller aldrig haft med Socialtjänsten att göra tidigare, så det här var helt nytt.

Men Karin gick med på att flytta, dels för att det var ohållbart att bo hos föräldrarna och dels för att barnen måste till skolan.

– Vi åkte till det skyddade boendet med min bil och det var en märklig känsla, att lämna sitt eget hem utan att veta vad som skulle hända. Sen satt vi där plötsligt, alla i samma rum och försökte börja smälta vad som hände. Men man kommer in i den nya tillvaron förvånansvärt fort. Jag kände mig aldrig misslyckad eftersom jag visste att jag inte gjort något fel. Men jag var besviken på hur det funkar; att förövaren får bo kvar i sitt hem medan vi tvingas fly, det är förjävligt, säger hon.

Karin berättar att hon är en väldigt driftig person som alltid ser till att ha saker att göra. Även nu, i den nya situationen som en kvinna på flykt med sina barn.

– Dagarna fylldes med praktiska sysslor, som att prata med polis och advokat och göra en stämningsansökan för att ta ut skilsmässa. För mig var det viktigt att ha rutiner och saker inplanerat för att fylla dagarna med någonting och få tiden att gå.

Barnen mådde dåligt, de var bleka, ledsna och förstås rädda.

– De undrade hur det skulle bli, det gjorde vi alla. De blev snabbt uttråkade, men efter att det gjorts en skyddsplanering fick de åka till skolan i taxi, för att få lite rutiner de kände igen i alla fall.

Blev som en psykolog till de andra

Karin och hennes barn var de enda svenskarna, många av de andra kvinnorna pratade knappt svenska. Karin ville hjälpa och stötta och blev lite av en psykolog åt dem. Själv hade hon inte tid att fundera vad som hänt eller känna efter.

– Den enda planen var fokus framåt och skilsmässa. Jag hade så mycket ta tag i så att jag inte hade tid att gå in i känslor, jag är väldigt rationell som person när det väl gäller. Det blir mycket vad man gör det till. Det är inte jättekul att dela hus, dusch och toalett med okända människor, att vilja laga mat men upptäcka att spisarna är upptagna. Men men får anpassa sig, man måste helt enkelt. Jag är tacksam för att det finns skyddade boenden. Sen att jag tycker det är sjukt att många drivs med så mycket ideella krafter, det är en annan fråga, säger Karin.

Förutom den fast anställda personalen på boendet kom det vissa kvällar och på helgerna volontärer för att hitta på saker med de kvinnor och barn som kunde gå ut.

– Det var väldigt uppskattat att de tog hand om barnen några timmar, för då fick vi mammor en stund att andas lite. Man är ju på varandra i princip dygnet runt. Volontärerna gick ut i lekparken med barn, eller tog dem på bio. De som inte kunde lämna boendet satt de och ritade eller bakade med.

Även om Karin själv till en början inte tyckte hon behövde en kurator så gick hon ändå med på att gå och prata med henne, när barnen gick på TRAPPAN-samtal för att prata om sina upplevelser. Kuratorn var den första människan, förutom polisen som hämtade hennes man, som hon berätta för om det hon varit med om. Karin fick material att läsa, bland annat en broschyr om våldets normaliseringsprocess, en viktig ögonöppnare för henne.

– Allt jag läste om stämde in på mig. Jag insåg att jag i alla år anpassat mig efter min mans humör och flyttat på mina gränser, sakta men säkert. Till slut tassade vi alla på tå kring honom för att inte reta upp honom. Sen kände jag en lättnad när han höll sig lugn, tills nästa gång. Jag minns att jag ofta tänkte att det här var väl inte så farligt och kanske var det jag som överdrev? Och jag förstod att det här kunde hända precis vem som helst. Det var viktig kunskap jag fick med från henne. Det var skönt att få prata med en person som förstod och hade den kunskap jag helt saknade, berättar Karin.

Karins exman fick kontaktförbud, men det hände några gånger att han dök upp utanför boendet.

– Jag såg honom på gatan utanför när jag hade varit ute. Då blev jag rädd och skyndade mig in och låste dörren. Någon av de andra kvinnorna berättade att de sett honom flera gånger i området, vilket kändes väldigt obehaglig.

Han hade tagit sitt liv

Några månader senare fick Karin ett telefonsamtal som förändrade hennes och familjens situation drastiskt. Karins exmans mamma ringde och berättade att han tagit sitt liv.

– Det kom som en stor chock. Han var då tvångsinlagd på ett behandlingshem, så det borde inte kunnat hända. Tiden efter var fruktansvärt, alla var chockade och ledsna och förvirrade. Jag tycker också att det var märkligt att vi inte fick någon som helst hjälp. Vi bara lämnades, ingen frågade oss om vi behövde något, om vi ville ha stöttning, säger hon.

En kort tid senare, efter fyra månader på det skyddade boendet, flyttade Karin och barnen in i en hyreslägenhet som kommunen hade ordnat fram. Vägen tillbaka till vardagen kunde börja.

– Att hålla rutiner, även när livet är kaos, har varit viktigare än någonsin. Och mitt fokus har hela tiden varit barnen. I vårt fall är det här det bästa som kunde hända, om man får säga så. Eller det allra bästa hade såklart varit om min exman tagit emot all den hjälp som erbjöds.

På det skyddade boendet var det några kvinnor som lärde känna varandra och som har haft kontakt efteråt.

– Jag har fått veta att det har gått bra för dem. Jag har även haft kontakt med kvinnor som jobbade där och är så tacksam för deras arbete.

Idag är Karin själv engagerad i en kvinnojour, något som för henne kändes självklart när bitarna i livspusslet närmat sig varandra igen.

– Jag vill kunna ge av min kunskap till andra kvinnor i behov. Jag har väldigt stor nytta av mina egna erfarenheter när jag möter kvinnor som drabbats av både våld i nära relation och av suicid.

Hon uppmanar alla kvinnor som är i liknande situation att berätta för någon om vad som pågår, och att söka hjälp.

Anne Haavisto

Related posts