Jack Lukkerz är utbildad socionom och sexolog och har forskat på sexualundervisningen i särskolan. Han har under åren arbetat inom både RFSL och RFRSU, Socialtjänsten och som lärare och föreläsare. I höstas kom hans debutroman ”Under radarn” där han skriver om sin uppväxt och flykt från Polen till Sverige på åttiotalet.
– Jag hamnade i Kristianstad, mitt i allt som vi som levt i öst drömt om; friheten framförallt. Jag minns smaken av choklad med hasselnötter, tvättmedlet som doftade syren och gummibjörnsgodis. Från att alltid behövt köa för basala livsmedel fanns här allt i överflöd, berättar han.
Han var chockad över hur olika två länder kunde vara, fast avståndet inte är så långt.
Gatuskyltarna som var annorlunda, den hela asfalten på vägarna och husen som var målade i glada färger. Men Jack minns de blandade känslorna väl.
– Insikten kom, att vi lämnat mitt hemland. Polen var dött, sa mina föräldrar. Jag tyckte mycket var spännande, men förlusten av allt, särskilt min identitet, blev en känsla som förföljt mig genom hela livet.
Han anpassade sig snabbt till den svenska skolan, hade lätt för att lära sig språket och fick många vänner. En lärare i svenska och engelska, Ingrid från Dalarna, väckte hans intresse för språk.
– Att leka med ord och laborera med språkets innebörd var väldigt spännande och något jag skulle ha stor användning av i hela mitt kommande yrkesliv.
När familjen flyttade från det multikulturella Kristianstad till den svenskt homogena orten Broby kände han sig som en utböling,
– Jag kände mig utanför, för alla hade bott där sedan de föddes. Det fanns knappt några inflyttade personer så jag hade inget att relatera till. Jag sattes i en klass med en kille från Polen, för att vi skulle bli kompisar var det väl tänkt, men det blev vi aldrig.
När han läste ekonomisk linje på gymnasiet var han tillbaka till sina gamla vänner i Kristianstad.
– Jag ville inte plugga ekonomi, hade inget intresse av det alls, men det var det man valde då när man inte visste vad man ville göra, förklarar han.
Blev aldrig något drama
Efter en ungdomspraktik hos RFSL visste han att han ville arbeta med något som hade med sexualitet att göra. Han själv hade vetat sen han var ung att han var homosexuell, något som aldrig blev något drama, som han säger.
– Det var en given organisation för mig att vända mig till, som ung bög. Jag arbetade uppsökande och delade ut kondomer, på platser där män träffades och hade sex. Jag var väldigt oförberedd på det här, hade inte aning om att män träffades i parker för sex. Det var väldig påtagligt och väckte många frågor och jag insåg att den kärleken och åtrån jag själv sökte fanns på riktigt.
Han agerade modell för en kondomkampanj och reste runt till högstadieskolor och pratade om sitt liv som homosexuell. I mittuppslaget i Kristianstadsbladet, var han med tillsammans med en annan kille, under parollen ”vi är bara killar som gillar killar”.
– Jag tänkte inte ens i termer om att vara modig, det var något jag hoppade på för det lät kul.
1997 fick Jack diagnosen HIV. Han var då mitt uppe i sin utbildning till socionom på Mitthögskolan i Östersund.
Vad var jag för en förebild?
– Jag var i chock och kände att livet var slut. Vad var jag för en förebild som var hivsmittad och delade ut kondomer till andra. Skammen var hemsk så klart. Efter att jag gått igenom de klassiska faserna chock, bearbetning och nyorientering insåg jag att alla kan begå misstag, hur upplyst man än är.
Under det tredje året på utbildningen fick han möjlighet att åka som utbytesstudent till Tyskland, där han gjorde en sex veckor lång praktik bland tunga missbrukare på gatan.
– Jag hade aldrig varit i närheten av en narkoman innan. Nu delade jag ut 120 injektionsverktyg om dagen, för förebyggande arbete mot HIV och hepatit. Ännu en gång slängde jag in mig i något tufft och jag fick många insikter; bland om hur fort en människas liv kan bli förstört.
I Tyskland träffade han sin nuvarande man och förhållandet sattes på prov, efter att han tidigt berättat att han levde med hiv.
– Det var kämpigt ett tag och vi undrade hur vi skulle bygga på vårt förhållande, för tänk om jag skulle dö. Så gick tankarna ibland, även om det då fanns effektiva mediciner. Men vi kom vidare.
Efter tre år i Tyskland valde de att flytta till Malmö där han så småningom fick jobb på RFSU.
– Jag tror att mitt intresse för människans sexualitet handlar om att människor omkring mig redan när jag var barn pratade om sex, om att bli tillsammans, om att ligga och det väckte av någon anledning mitt intresse. När jag väl fick möjlighet att utforska ämnet sexualitet i vuxen ålder, så förstod jag att jag också kunde lära mig mycket om människan, om den kultur vi lever i, om religionens roll, om relationer människor emellan och om vad som driver oss att fatta vissa beslut här i livet.
Via RFSU fick han möjligheten att gå en sexologutbildning i Göteborg och efter det läste han en akademisk masterutbildning i Malmö. 2012 kom han in på en tvåårig forskarutbildning, med fokus på att undersöka målet med sexualundervisningen inom särskolan.
– Utmaningen är att medvetandegöra de klassiska könsnormerna och att synliggöra HBTQ-personer och att uppmuntra öppenhet, ur ett större perspektiv än heteronormen. Ofta är budskapet inom särskolan att om man vill träffa någon så ska man träffa någon som är likadan, man uppmuntrar inte att träffa andra, det är liksom ”Håll er till era egna”. Är det verkligen de ungas bästa? Det ifrågasätter jag starkt. Personalen vill säkert väl men saknar stödet, kunskapen och färdighetsträningen, menar han.
Utöver detta fick han även nytta för sitt stora intresse för språk.
– Hur vi kommunicerar är oerhört spännande att betrakta. Vad är det vi säger? Vilka budskap vill vi förmedla och hur gör vi det? Det var egentligen det här som drev mig i början.
Riskfokuserad sexualundervisning
Vi pratar generellt om sexualundervisningen i skolan; hur lite den utvecklats och hur riskfokuserad den är fortfarande.
– Det finns knappt något lustfokus alls. För människor är sex i grunden något positivt, något gott man vill göra. Men inom undervisningen är det fara och färde. Sex är skadligt, man kan bli oönskat gravid eller få sjukdomar. Det här fokuset på negativa aspekter ser vi både internationellt och i Sverige. I Polen är det HBTQ som är fan på väggen och som förstör ungdomar, i USA är det abortfrågan. I Sverige är det porr och våld som är det farliga och som förstör, väldigt viktiga frågor, men om det är det väsentliga i sexualundervisningen så anser jag att det blir väldigt bakvänt. Vi måste tänka till, vad är det vi vill förmedla våra ungdomar? Sverige är i mycket en god förebild men fortfarande är det svårt att komma ifrån fokus på fortplantningen. Och att kvinnor är i underläge och utsatta, sexuellt, medans mannens sexualitet knapp ifrågasätts.
Efter över 800 högskolepoäng och många timmars arbete med sin pågående doktorsavhandling, där han tittar på politisk påverkan på sexualundervisningen, kände han sig utmattad, men ville inte förlora lusten till språket. Så han sökte till författarutbildningen på Lunds universitet.
– Jag var väldigt sugen på att prova skriva skönlitterärt. Under utbildningen lärde jag mig olika genrer och stilar och påbörjade projektet att skriva en bok. Det var oundvikligt att boken skulle ta avstamp i Polen och flykten till Sverige.
En uppgörelse med sin historia började växa fram och resulterade i romanen ”Under radarn”, som kom ut hösten 2020.
– Att skriva boken var en terapeutisk process där jag gick till botten med känslan av att ha förlorat min identitet, en känsla som jag ständigt burit med mig.
Nästa år fyller han 50 år och kommer att vara klar med doktorsavhandlingen.
– Äntligen. Sen vill jag fortsätta skriva både skönlitterärt och som forskare. Och bli bättre på odling. Jag vill gärna följa en växt eller en frukt som gror.
