”Det är ett för stort glapp mellan SOL och LVU”

Rebecca var tre år gammal när hon första gången placerades i ett jourhem. Då hade hennes mamma fått sitt andra barn och klarade inte av att ta hand om sina två döttrar. Rebeccas mamma, som själv hade en traumatisk bakgrund, led av psykisk ohälsa och missbrukade alkohol och droger. Rebecca berättar att hon mellan tre och sex års ålder bodde på tio olika ställen.

– Mina första minnen är från när jag var runt tre. Min mamma var ofta aggressiv och även våldsam. Vid ett tillfälle hade jag slagit mig över ögat efter att hon knuffat in mig i en byrå. Hur det gick till, där skiljer min och mammas version. Och mamma sa att jag inte fick berätta, jag skulle säga att jag ramlat och slagit mig, för annars skulle socialtjänsten ta mig ifrån henne. Där började min rädsla för socialtjänsten. I min värld tog de oss från mamma, men senare förstod jag ju att mamma inte var kapabel att ta hand om oss, säger Rebecca.

Hon minns också rotlösheten, känslan av att bli slängd fram och tillbaka. Att vakna upp i ett nytt rum, i en ny säng, och undra om mamma var där.

– Jag minns att jag varit på barnhem ett par gånger, även om mamma alltid har förnekat det. Men när jag väl begärde ut min dokumentation, fick jag det svart på vitt att jag varit på barnhem.

Hennes mamma tog upprepade överdoser och hamnade på sjukhus. Då fick Rebecca och hennes lillasyster vara hos olika jourhem eller barnhem. När mamma nyktrat till åkte hon och hämtade hem sina döttrar.

– Mamma kunde sladda upp i en bil med en ny kille och hämta hem oss. Hon sa ofta att hon kämpat för att få oss tillbaka, men så insåg jag i vuxen ålder att det inte var så. Jourhemmen och Socialtjänsten sa att ”mamma behövde vila”, ”mamma var på semester”. Hur de kunde låta mamma ta hem oss om och om igen har jag undrat många gånger. Vid ett tillfälle ställde hon oss vid receptionen på ett socialkontor och åkte därifrån, min lillasyster i bilbarnstolen och jag stod bredvid.

Visste aldrig hur nästa dag skulle se ut

Rebeccas uppväxt var orolig. Hon visste aldrig hur nästa dag skulle se ut, tog inget för givet.

– Jag gick runt på helspänn, livrädd för socialtjänsten. Jag drömde mardrömmar om dem, fast jag inte visste vilka de var, förutom att det var hemska människor som tog barn. Jag var så stressad under en period när jag fyra, fem år att jag tappade hår. Mamma sa att jag hade en sjukdom, men i mina sjukvårdsjournaler står det att det var stress.

Hon försökte att anpassa sig i de nya familjehemmen, hon var snäll och medgörlig, för att bli omtyckt och för att få stanna kvar.

– Ofta fick vi stanna några dagar bara, ibland en vecka, den lägsta tiden var på fyra månader. Det var hos Inger och Stig, där vi för första gången i livet kände en trygghet. De var fantastiska och välkomnande, jag minns att de gick ner på knä till vår nivå välkomnade oss med öppna armar och pratade TILL oss. Vi bodde hos dem i flera omgångar. Men när vi kommit in i rutinerna, börjat skolan och fått en bra tillvaro skulle vi plötsligt flytta igen, minns Rebecca.

Det var ofta konflikt mellan mamman och familjerna. Rebecca berättar att hennes mamma på många sätt var en skrämmande kvinna.

– Mamma slogs mot familjehemmen och förstörde placeringar, för att få tillbaka oss. Sen ville inte familjerna ta emot oss igen för att de var rädda för mamma.

En ständig anpassning

I den nya familjen åt de Skogaholmslimpa med cognacmedvurst som de doppade i te till kvällsmat. Hos den tidigare familjen var de vana vid varm mat. Rebecca minns att hon och hennes syster började skrika och gråta.

– Familjen tyckte att lösningen på det var att slänga in oss i ett mörkt rum tills vi slutade gråta. Det var jättesvårt att förstå. Varför hade alla övergivit oss? Att byta familjehem var en ständig anpassning, men det var väldigt få som anpassade sig efter oss, upplevde jag.

När hennes mamma träffade en ny man flyttade de till en ny kommun och ärendena avskrevs, något som var vanligt på den tiden. I journalen stod det att det inte fanns ”någon akut fara och att mamman bedömdes kunna ta hand om flickorna”.

– Att läsa det här gör mig arg än i dag. Det gjorde så jävla ont att läsa.

I den nya kommunen inleddes en ansökan om LVU och där BUP efter utredningar föreslår LVU i hemmet, vilket inte är möjligt, då man inte får påbörja ett LVU i hemmet. Det måste påbörjas utanför hemmet, i en jour- eller familjehem exempelvis.

Det blev avslag på Socialtjänstens ansökan och familjen flyttade igen. Under alla dessa år var det aldrig tal om flickornas mående, bara om mammas missbruk.

– BUP skrev i en bedömning att ”mamma kunde inte ta hand om barnen, men synd att behöva rycka bort barnen från mamman och tryggheten”.

Hotat att döda henne när hon kom hem

Rebecca gick till skolsystern och berättade att hon blev slagen hemma, den morgonen hade hennes mamma hotat med att döda henne när hon kom hem.

– När jag kom hem satt personer från socialtjänsten i soffan och jag tänkte att nu är det kört. Jag tänkte inte att vi skulle bli räddade, bara att det var kört och att de skulle förstöra för oss. De frågade om min mamma slagit mig och jag nekade. Jag hoppade upp i mammas knä, minns att hon grät. Det blev inte ens en utredning, det här var innan 2014 och föreskriften om att alltid inleda en utredning om det finns misstanke om våld.

Rebecca lärde sig att dölja blåmärkena och hur mamma hade det, att de inte hade pengar, kläder och mat. Genom att skapa en fasad i skola och genom att alltid sköta sig och få bästa betyg, så att ingen skulle få en anledning att ifrågasätta.

– Jag var duktig i skolan, hade bra betyg i alla ämnen utom idrott. Skolan var det enda stället där jag fick beröm. Men lärarna var oroliga för min beteendeproblematik. Hemma var jag en ängel, vågade inget annat, men i skolan slogs jag med alla som bara tittade snett på mig. En gång satte jag en penna i bröstet på en kille.

– Jag hade så mycket ilska och rädsla. Jag ville ju inte bli behandlad som jag blev hemma, ville inte att mamma skulle bli behandlad som hon blev av olika män. Jag bestämde mig tidigt att ingen annan skulle få sätta sig på mig eller röra mig.

Idag skulle det gå åt helvete

Juni 1999. Rebecca som vid det här laget hade välutvecklade känslospröt visste att det idag skulle gå åt helvete. Hennes moster fyllde 40 och hon skulle vara barnvakt till syskon och kusiner. Hennes mamma hade börjat dricka redan på morgonen. På kvällen hörde Rebecca skrik och gick ut.

– Mamma var i slagsmål med en annan kvinna och polisen kom och hämtade henne.

Jag gick fram till polisen och sa allt, att vi blivit slagna sedan vi var små. Jag bara visste att jag var tvungen att göra det för att överleva.

Rebecca bodde en tid hos sin moster, och sedan blev det nya familjehem igen, eftersom hon och mostern bråkade så mycket. Det var också första gången som hon och systern separerades.

När Rebecca var 17 år började hon med boxning. En känsla av kasam, ett sammanhang infann sig för första gången.

– Jag tränade 12 pass i veckan och hade en fantastisk coach. Han hejade och peppade när det gick bra för mig, och hejade ännu mer när det gick sämre. Jag hade aldrig varit med om det tidigare. Där började jag finna mig själv och ett lugn.

Drack alkohol dagligen

Rebecca flyttade ut från sitt sista familjehem när hon var 18 år och klar med gymnasiet. Hon fick en lägenhet via socialtjänsten och började plugga media på universitetet. Men hon kände inte att det var det hon ville och hoppade av. Tiden som följde var en tid av sökande. Rebecca berättar att hon då rasade.

– Jag drack alkohol dagligen, hade ångest och gick in i depressioner. Jag fick sömntabletter som jag tog tillsammans med alkohol, inte för att jag ville dö, men för att döva. Ingen såg att jag mådde dåligt, för jag höll ihop på dagarna, men när jag kom hem och stängde dörren om mig ramlade jag ihop i hallen och grät i timmar.

En tisdagsmorgon klockan fyra hallucinerade hon och såg demoner. Hon ringde sitt senaste familjehem och bad dem komma att hämta henne.

– De körde sex mil enkel väg och hämtade mig. Sen sov jag i princip i två veckor och där någonstans kom vändningen.

Efter en tid i terapi bestämde hon sig för att plugga till socionom och tog examen 2016.

– Det var efter många om och men, och en del övertalning av vänner. Och även om jag sagt att jag inte skulle bli utredare, med tanke på min bakgrund. Men det var ändå det jag blev efter en tid. Jag tänkte att jag kunde göra skillnad.

Den här perioden bad Rebecca för andra gången att få sina journaler. Förra gången hade hon bränt dem under en ceremoni, för att hon blev så förbannad och ledsen när hon läste. Den här gången läste hon om sin uppväxt i olika familjehem med nya ögon och kunde se en annan dimension av det hon varit med om. Men hon blev också mer förbannad.

– Kommentarer som att det är ”dumt att riva upp henne från sitt trygga hem” gjorde mig både arg och ledsen, vadå ett tryggt hem?

Började föreläsa

Under sin utbildning hade hon på praktik och studieplatser berättat om sin egen dokumentation. Rebecca började ”pussla ihop pusslet” som var hennes liv. I och med att hon själv studerade till socionom så föreläste hon om hur de som socionom skulle kunna göra istället.

– Jag fick förfrågan om att komma till en Socialtjänst i Skåne och berätta om min uppväxt. Och så spred sig ordet och jag började att föreläsa. I mina föreläsningar lyfter jag både positivt och negativt så det inte blir för jobbigt att lyssna på. Det är lite min grej.

Idag arbetar Rebecca som föreläsare och konsult och gör barnavårdsutredningar i olika kommuner. Hon är även engagerad i organisationen KNAS hemma och SOS Barnbyar. Syftet är att stärka barns rättigheter och jobba för att det ska finnas en gemensam syn kring ”eftervård”, vad som händer när barn fyller 18 och det är dags att lämna sina familjehem.

– En vision jag har med mitt arbete är att förändra lagen. Det är ett för stort glapp mellan SOL och LVU. Jag vill få socialtjänsten att ta ansvar för barnen på riktigt. Min syster gick det inte bra för, hon tog sitt liv 2010, något som inte hade behövt hända om hon hade fått rätt eftervård och fortsatt stöd efter placering. Jag anser att man ska prata om barnens rätt till föräldrar, inte tvärtom. Jag önskar också att man skulle få barnen mer delaktiga i dokumentationen och inte bara höra vad de vuxna runtomkring säger. Så ja, det finns många utmaningar.

Rebecca har kontakt med sin mamma, som varit drogfri i femton år. Och hon har förlåtit henne.

– Förlåta gör man för sig själv, inte för någon annan. Och jag har aldrig egentligen varit arg på mamma, för hon var sjuk, hon är ingen elak människa. Jag sa nyligen till henne att jag är jävligt stolt och imponerad av henne. Att hon slutat knarka och har fått en lägenhet, efter att varit hemlös i många år. Det är starkt.