Barnkonventionsdagen: Barnet har rätt att komma till tals

– Jag fick inte vara delaktig. Det var ingen som lyssnade på mig, vad jag tyckte. Det var ingen som såg mig som något annat än ett problem.

Nathalies berättelse startar när hon var 14 år. Då led hon av social fobi, hade hallucinationer och panikattacker. Detta gjorde att hon inte kunde gå i skolan. Hon satt hemma, vilket innebar att hon mådde sämre och sämre.

– Jag hade självskadebeteende, började missbruka medicin som jag hittade hemma och alkohol för att döva min ångest. Jag tillbringade mina dagar i sängen.

Hennes möten med socialtjänsten och Bup var korta och intensiva.

– Det var ingen som förklarade för mig varför jag var där. Jag förstod bara att det var något fel på mig, men jag visste inte varför jag mådde som jag gjorde. Jag kände mig rädd och osäker på vad de här människorna egentligen ville. Det gjorde att jag tog allt mer avstånd från vuxna.

Relationen med familjen blev också sämre.

– Min syster trodde att jag bara ville ha uppmärksamhet och min mamma var mest trött.

Efter något år fick Nathalie flytta till ett behandlingshem.

– Det var som att jag tilläts må dåligt där. Det var bra för alla att jag fick komma dit och jag började må bättre. När jag var 16 år fick jag en ny socialsekreterare som tyckte att jag kunde flytta hem eftersom jag hade gjort framsteg. Det tyckte inte jag, men ingen lyssnade på mig. Det gjorde att jag började må sämre igen och när flytten började närma sig fick jag ett allt mer självdestruktivt beteende. Då blev jag inlagd på Bup.

Nathalie berättar att det hölls ett möte om vad som skulle göras, men Nathalie fick inte vara med på det.

– Det kom in en personal och sa att jag skulle flytta till ett nytt behandlingshem. Jag fick inte hämta sakerna från mitt gamla behandlingshem eller säga hej då till dem. Jag fick bara säga hej då till min mamma, sedan kom det en bil med en främmande person och hämtade mig. Efter cirka en timme kom vi fram till ett rött hus mitt ute på landet. De tog min mobil och dator. De upplyste mig om att jag hade telefontid två gånger i veckan i 15 minuter.

Nathalie bönade och bad socialsekreteraren om att få flytta tillbaka till det gamla behandlingshemmet.

– Jag var egentligen en ganska lugn person och här var det många som hade stora attitydproblem. Jag kände mig otroligt ensam och fast. Reglerna och rutinerna var stränga. Vi fördes till en speciell skola där det även gick ungdomar från andra behandlingshem. Dagarna handlade om att överleva och på skolan handlade det om att även överleva lärarna. De gjorde sig ofta lustiga över eleverna, använde övervåld och kunde låsa in den som bråkade i ett redskapsförråd, berättar Nathalie.

Hon försökte rymma flera gånger och en dag när ångesten rev i henne så att hon bara satt och skrek i sitt rum, kände hon att hon inte orkade leva längre. Hon skar upp sina handleder och lade sig på golvet för att vänta på döden.

– När jag låg där och tittade upp i taket började jag att tänka på min syster och familj. Jag kom på att jag ville leva trots allt. Då började jag ropa på hjälp. Men ingen kom. Ingen trodde att det var på allvar.

Tillslut kom någon och när ambulanspersonalen bar ut henne på en brits kom det fram en från behandlingshemmets personal och sa förlåt för att de inte hade kommit när hon hade ropat.

Nathalie flyttade till ett tredje behandlingshem där hon fick ha sin mobil och dator. Fortfarande var relationen med familjen dålig, de hade till och med sagt upp bekantskapen.

– När jag var 19 år flyttade jag till min dåvarande pojkvän och hans mamma. Kontakten med Soc. fasades ut men miljön runt i kring mig var inte bra. Det var psykisk misshandel, missbruk och psykiska problem. Jag hade svårt att få jobb och svårt att fungera i samhället.

Livet tog en vändning för Nathalie när hon blev gravid. Barnet i magen gav en mening. Hon slutade medicinera och slutade att skada sig själv.

– Jag fick specialistvård och stöd, mina föräldrar tog emot mig med öppna armar och jag började gå på Komvux. Sedan pluggade jag till undersköterska med psykiatrisk inriktning. Idag läser jag in gymnasiet och inom ett år ska jag börja på socionomprogrammet, säger hon stolt.

Fortfarande får hon ofta kämpa för sin plats i samhället.

– Jag har behov av meningsfullhet och intellektuell stimulans. Jag vill som alla andra bli hörd och sedd och vara delaktig i mitt liv.

Hon önskar att någon hade sett henne som en rättighetsbärare, som en människa med bra egenskaper också. Inte bara sett hennes problem. Att någon hade förklarat vad panikångest, social fobi och självskadebeteende är för något så att hennes familj hade förstått henne och hade kunnat hantera henne bättre hemma. Förståelse hade kunnat lett till en bättre relation inom familjen.