Förra året bodde minst 730 kvinnor i sammanlagt över 25 000 nätter på någon av landets kvinnojourer. Många av dem går tillbaka till den som misshandlar, trots hot om fortsatt våld och i värsta fall blir de bragta om livet.
Förra året bodde minst 730 kvinnor i sammanlagt över 25 000 nätter på någon av landets kvinnojourer. Många av dem går tillbaka till den som misshandlar, trots hot om fortsatt våld och i värsta fall blir de bragta om livet. Omtanke har pratat med Chatarina, socionom och polis, som i dag sysslar med en metod som lär dem att motverka impulsen att gå tillbaka till sina förövare.
Chatarina arbetar med att utreda personer vid behov av skydd samt utbilda personal som arbetar med de här frågorna i hela Sverige. Hon är socionom i grunden och har arbetat inom polisen med den psykosociala hälsan hos medarbetarna. När hon försökte hjälpa poliser som behövde stöd kom funderingarna på vad det är som gör att vissa av dem som befunnit sig i mycket pressade situationer i tjänsten inte mår bättre, trots att de får mycket hjälp.
Den vanligaste infallsvinkeln när man tittar på mekanismer som ökar stressen hos en person i en grupp är att fokusera på den enskilda individen – att utse en syndabock och/eller att försvara eller skuldbelägga den personen eller någon av de andra. Det minskar dock inte stressen, enligt Catharina.
Efter att ha gjort efterforskningar stötte hon på en amerikansk modell som angrep stress på ett nytt sätt. Den utgick i stället ifrån de emotionella system som personen befinner sig i, alltså hur familjen, gruppen på arbetsplatsen eller andra sociala sammanhang påverkar individen och hur den enskilde personen påverkar gruppen.
– För att vi människor ska fungera som art måste det vara lugnt i gruppen. Vid stress intar vi vissa roller. Det finns bland annat räddare, offer och pådrivare, enligt metoden, förklarar hon.
För ett offer är det alltid omgivningens fel. De kräver att bli räddade. En pådrivare är den som ifrågasätter och är kritisk. En räddare försöker, precis som det låter, att rädda situationen. Ju mer stressad en räddare är, desto snabbare springer den.
Kvinnor som är utsatta för grovt våld har ofta en stor räddarroll i sitt familjesystem när det gäller att hantera problem. När en utomstående person som vet vad hon är utsatt för, försöker övertala henne att lämna relationen kan det få motsatt effekt. En uppmaning att förändra kan alltså skapa stress som gör att driften att rädda blir ännu starkare. I stället för att hjälpa personen i misshandelssituationen blir resultatet att man fördjupar problemet ytterligare.
När Chatarina möter en kvinna som har lämnat en situation där det förekommit våld brukar hon rita upp hennes släktsystem, alltså hur familjen ser ut med mamma, pappa, syskon och så vidare. Genom att ställa öppna frågor får hon ofta ett tydligt svar på hur det förhåller sig.
– Vi drar sträck mellan de olika familjemedlemmarna för att få en bild av hur de är sammanlänkade och vilka roller var och en har. Det är viktigt att komma ihåg att kvinnan som kommer till kvinnojouren bara är en del i ett större sammanhang.
Chatarina betonar betydelsen av att prata fakta. Att hon på ett konkret sätt får kvinnorna att förstå att de är en del av detta.
– Man måste se till göra det på rätt sätt, så att det inte blir ett skuldbeläggande, betonar hon.
Chatarina är noga med att poängtera att de här rollerna och familjesystemen finns inom alla kulturer. Dessutom förekommer det att män misshandlas, men framför allt drabbar våldet kvinnor.
En vanlig risk är att kvinnan som sökt skydd bryter det och går tillbaka till förövaren. Anledning kan då ofta vara att de har förlorat sina djupt rotade strategier. Om de har haft en räddarroll hamnar de nu i en situation där de inte får rädda, vilken alltså kan leda till ökad stress i stället för det lugn som avsågs.
– Att gå tillbaka blir alltså ett sätt att dämpa vad de känner. Det här är djupt rotade omedvetna mekanismer.
En annan överlevnadsstrategi kan vara att få bekräftelse. Då är risken att personen hanterar sin stress genom att bryta skyddet för att söka kontakt och bekräftelse från omgivningen.
– Den största stress de kan utsättas för är att skiljas från sin grundfamilj. Då gäller det att ge dem alternativ så att de gör annat i stället som motverkar impulsen att exempelvis vilja rädda. En kvinna som jag arbetade med var överaktiv. Hon blev stressad när hon hamnade i en mer passiv situation. Så fort jag märkte att det var på väg uppmuntrade jag henne att träna som motvikt.
En person kan ofta hantera en högre grad av stress individuellt. Det är i samspel med andra människor som de här sakerna sker och beteendet förvärras.
– Att tillhöra en grupp är ju en av våra överlevnadsfaktorer som människor.
– När jag möter en kvinna som sökt skyddat boende försöker jag tidigt att identifiera vilken form av stressroll de intar och hitta ett passande boende och en stödform utifrån detta, säger Christina.
Hon förklarar att en mamma som utsatts för dödligt våld av sin man är längst ner i familjehierarkin. Mannen kan till och med ha gjort att barnen satt henne lägre än dem. En sådan kvinna skulle inte fungera i ett familjehem, där skulle hon hamna i samma position. I stället är det bättre att ge henne stöd och mandat att klara sig själv så att hon får tillbaka taktpinnen. Det är en form av rehabilitering.
– Mitt mål är att de flesta av de här kvinnorna ska vara fungerande och självförsörjande inom ett år.
Många skyddade boenden är så kallat skalskyddat boende. Man förser i stort sett de drabbade med tak över huvudet och larm. Men Chatarina menar att utan att analyserar vilken roll som personen har i system med och vid vilka interaktioner som stressen sätter in, är det mycket högre risk att den som varit misshandlad röjer sitt skydd.
– Det är viktigt att vi som arbetar inom socialtjänsten har kunskap om hur man kan förebygga återfall. Och att de som lever under en hotbild i sin tur kan få kunskap om sina underliggande processer. På så sätt kan man hitta strategier som får dem att de bryta mönstret och uppnå en hållbar lösning som fungerar på lång sikt.
Det är även viktigt att synliggöra beteendet hos de socialsekreterare som arbetar runt de här kvinnorna är. De har också invanda roller som de anammar när de är tillsammans med andra. Många i socialtjänsten är räddare och vill göra allt för att stötta. Men den som söker hjälp kanske själv har samma grundbeteende.
– Då kan i all välmening socialsekreteraren ge fel stöd, som sätter fart på stressen och stjälper den utsatta i stället för att hjälpa. En räddare vill nämligen aldrig bli räddad. Det handlar om starka drivkrafter, förklarar Chatarina.
Text: Åsa Larsson
