GÄSTKRÖNIKA: En stor del av mitt akademiska och kliniska arbete går ut på att ständigt hitta nya sätt att förklara hur ADHD kan ta sig uttryck hos olika personer. Anledningen till det är att ADHD är ett otroligt heterogent tillstånd. Det räcker sällan med en registrerad diagnos och ett recept på mediciner för att åstadkomma varaktig förbättring.
En diagnos säger bara att du fungerar annorlunda. En förklaringsmodell däremot, om den är träffsäker, visar precis hur du fungerar annorlunda. Att få en detaljerad och individspecifik förståelse för sin funktion är helt centralt för att åstadkomma en verklig förändring i tillvaron. Därför lägger jag stor vikt på att hitta rätt förklaringsmodell för varje individ som får sin ADHD-diagnos.
När ungdomar och unga vuxna som jag arbetar med får rätt förklaringsmodell, upplever de ofta en stor lättnad. Men precis som i många andra situationer, när man kämpat år efter år i motvind med sina utmaningar, kommer lättnaden inte sällan tillsammans med en sorg. För hur hade livet kunnat se ut om jag bara hade fått den här förklaringen för ett år sedan, eller tio år sedan? Hur mycket lidande, och hur många nederlag, hade kunnat undvikas? I takt med att vardagsfunktion och psykisk hälsa förbättras brukar den här sorgen få utrymme att bearbetas, i ljuset av alla positiva förändringar nu kan förverkligas blir den en acceptabel del av livet.
Annorlunda att få en diagnos senare i livet
Men hur är det för dem som får sin diagnos långt senare i livet? Hur blir det när större delen av en persons förväntade livslängd präglas av den här typen av upprepade och oförklarliga nederlag?
Min erfarenhet är att balansen, den mellan lättnaden och sorgen, ser annorlunda ut för de som får sin diagnos sent i livet. Det är lika logiskt som det är tragiskt. För hur ska man kunna acceptera tanken av att man inte kommer få en chans att göra om och göra rätt, när man vet att större delen av ens familjeliv och karriär redan är avklarat? Det här är inte en fråga man ska behöva svara på själv, här krävs mycket stöd och effektiv behandling.
Mellan 0,2-0,5 procent av befolkningen över 65 års ålder har en formell ADHD-diagnos. Men forskningen visar att mellan 2-3 procent av alla över 65 år lever med ADHD. I Sverige har vi därför förmodligen mellan 40 000 och 60 000 personer över 65 med odiagnosticerad ADHD. Ändå har kunskapen om denna patientgrupp halkat efter. Den åldrande ADHD-hjärnan kämpar till stor del med samma utmaningar som ungdomar och unga vuxna kämpar med.
Varför hittar vi inte de äldre?
Varför hittar vi då inte de äldre med ADHD? Det kan dels bero på att utredningsprocessen fortfarande är utformad för att identifiera symptom i tidig barndom. En annan anledning är att äldre personer har haft årtionden på sig att hitta alla möjliga strategier och kompensationsmekanismer för att klara av sin vardag. Dessa strategier döljer ofta symptomen, men innebär sällan att lidandet minskat eller att funktionsnedsättningen försvunnit. Förklaringsmodellen kan helt enkelt framstå som mer komplicerad, när åren utan rätt diagnos lagrar sig på varandra.
Kunskap är makt, och ju mer vi vet om den här patientgruppen, både i allmänheten och inom vården, desto snabbare kommer vi kunna säkerställa god vård och hög livskvalitet. Därför handlar min senaste bok Åren går – ADHD består, om just det här. För att ge äldre med ADHD den värdighet de förtjänar behöver vårdpersonal, patienter och anhöriga få tillgång aktuell kunskap och fördjupad förståelse för hur ADHD tar sig uttryck hos äldre. Förhoppningsvis kan boken bidra till den här utvecklingen.
Lotta Borg Skoglund
Grundare av Smart psykiatri, överläkare i psykiatri och docent vid Uppsala universitet.
