Innehåll och relation ger en helhet som blir till resultat
Verksamheten är särskilt inriktad på självskadebeteende ofta i kombination med suicidalitet, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, trauma och ätstörningar.
Helheten i behandlingsarbetet på Egehem består i att ge stöd i klienternas alla delar av livet. Vi anser att behandlingsmetoder, familj, skola, vänner och fritid och aktivitet är delar som är viktiga för att flickan ska växa och vi ger aktivt stöd och anpassning för att det ska fungera.
Hos oss arbetar vi med DBT både integrerad och individuellt anpassad. Vi har även DBT-utbildning för anhöriga för att få bästa samverkan och en fungerande hemflytt. Psykiater och sjuksköterska, psykolog och terapeuter är viktiga i vårt medicinska team.
Vi erbjuder kroppsbaserad träning både genom traumaanpassad yoga och hästundertödd terapi som komplement.
De som kommer till oss har många gånger så stora sociala och psykiatriska problem att de överväger att avsluta sitt liv eller gör sig mycket illa med ett upprepat självskadebeteende. Det kan vara svårt att hålla hoppet och tilltron till behandlingsinsatser och tillfrisknande uppe för både professionella, anhöriga och den som ska ta emot behandlingen. Därför är flickornas egna berättelser så värdefulla för oss alla i behandlingsarbetet. I flickornas berättelser får också Nova-HVB och Polisen lite guldstjärnor, och det delar vi gärna med oss av!

Våra klienter berättar vad en placering kan innebära för den som mår psykiskt dåligt
Allt började med vårt inlägg på Facebook i november. Anledningen var att belysa att inte alla HVB-hem är kriminella utan att HVB-hem kan innebära livsavgörande skillnad. Vi sökte efter tidigare klienter som upplevt att Egehem gjort skillnad i deras liv. Vi fick många svar och har fått lov att dela berättelser om hur illa det var vid behandlingens början, hur upplevelsen av olika samhällsinsatser var och vad våra tjejer tagit med sig och vill dela med sig av…
”Frida”
När jag mådde som sämst var det som att min kropp och själ långsamt försvann och jag levde i en extremt destruktiv cykel. Fysiskt var det anorexin som var starkast och det som tog hårdast på mig, Jag gick cirka 56 000 steg om dagen och min kropp var helt utmattad. Jag hade sondmatning, men ibland lät jag inte ens personalen sonda mig eftersom tvångstankarna och min sjukdom hade ett så starkt grepp om mig. Psykiskt kämpade jag med tvångstankar som styrde mitt liv och förstärkte min känsla av kontrollförlust och min selektiva mutism förstärkte även känslan av ensamheten. Tankarna var mörka och jag trodde aldrig att jag skulle kunna bli hel igen, jag tvivlade även på om jag ens ville försöka. Kombinationen av de jag kämpade med gjorde att varje dag blev en kamp för att överleva.
Jag har lärt mig att det går att bryta destruktiva mönster, men att det kräver tid, rätt stöd och en tro på att förändring är möjligt, även när allt känns mörkt. Den insikten är något jag bär med mig och något som jag vill dela med mig av – att även när allt känns förlorat så finns det en styrka i oss som vi förmodligen kanske inte har ens vet om. Vägen har varit lång och svår, men jag har lärt mig att läka genom att våga vara sårbar samt tillåta mig själv att ta emot stödet. Min tid på Egehem och den resa jag gjort har visat mig att även när allt känns förlorat, så finns det alltid något kvar att kämpa för – och det är kanske det mest värdefulla jag har lärt mig. Jag hoppas att min historia på något sätt kan ge hopp till andra som kämpar, och påminna dem om att även när det känns som vi är helt ensamma, finns det alltid någon där som ser oss och tror på oss.
”Karoline”
Jag ser på sociala medier att det ofta målas upp bilder av att alla HVB-hem är likadana. Och så är det ju verkligen inte. Speciellt eftersom de flesta HVB-hem drivs av olika personer / företag.
Men stämningen på nätet är att HVB-hem borde vara olagligt och att man inte alls är intresserad av att lyssna på de positiva upplevelser barn, föräldrar, familj osv. har upplevt. Nu har jag bott på 2 HVB-hem, 2 LSS boenden och haft boendestöd under mitt liv, samt haft en kontakt med psykiatrin sedan jag var 7. Egehem investerade både fysiska och psykiska resurser på att hjälpa oss ungdomar. Oavsett vilken situation man befann sig i, eller vilka resurser eller villighet ens familj hade, eller vilka förutsättningar man hade. Inom psykiatrin och kommunala boenden så blir ofta kostnader ett problem, och har många gånger för mig, resulterat i att jag inte fått den hjälp jag behövt av dom.
Vi bor i ett land där ens barn kan få hjälp, utan att föräldrarna behöver vara miljonärer eller gå i personlig konkurs. Där socialtjänsten finansierar stöd, boende, behandling, skola mm. för barnen som behöver det. När föräldrar väljer att samarbeta med HVB-hem och socialtjänsten, så har barnet dom bästa förutsättningarna som är möjliga! Och angående att lockas in i kriminalitet på HVB-hem, så var det aldrig något jag såg under mina tre år på Egehem eller 1 år på Nova. Men i andra situationer då det uppstått nya beteenden eller handlingar som varit negativa, var Egehem snabba på att bryta det.
”Sara”
Jag hade svårt att kontrollera mina känslor och blev snabbt arg och utåtagerande när någon kom inom min bubbla. Den största risken var att jag skulle lyckas skada mig själv illa.
Louise hade hästunderstödd-terapi med mig fick mig att börja tänka och träna på det som var svårt i en lättare miljö (stallet) där jag kände mig mer trygg. Och alla behandlare har hela tiden trott på en och stöttat en i de jobb man gjorde. Har du de tufft hemma och inte orkar mer, så kämpa för en placering. Jag kämpade för det i nästan ett år och till slut lyssnade socialen och jag fick hjälp. Att våga stå på sig trotts att de är skitsvårt, det är viktigt.
”Anna”
Jag skulle nog säga döden var den största risken för mig, och att inte dö men leva med bestående men. Att vara så fast i en nedåtgående spiral där allt i livet handlar om att göra sig så illa som möjligt, och på så mycket som möjligt. Där man hela tiden letar efter saker att skada sig själv med. De sliter oerhört emotionellt. Men kroppen tar också stor skada. För varje självskada som blir så är de ett steg till att kroppen blir nedsatt och ännu mer sårbar. Från allra första början när jag fick veta att jag fått en plats på Egehem, då var jag 16 år. Då kom Egehem till Göteborg, BUP slutenvården. Jag fick träffa dem och de berättade om Egehem, jag fick också träffa deras hundar när de presenterade sig och allt blev väldigt avdramatiserat. De är en situation som jag inte glömmer, Första mötet med Egehem. De var väldigt fint, och en stor trygghet växte sig fram inför att väl resa dit några veckor senare.
Som med alla yrken så är de olika förståelse beroende på vilken individ man möter, detta är inget unikt, utan gäller även blåljuspersonal. Jag upplevde ex. vis polisen mer förstående än andra blåljus-yrkeskatorgier. Men de var också många av dom som använde våld. Som senare blev trauma för mig. Men många tillfällen upplevde jag att mina behov kom i första hand. -Jag tar ett exempel, 2 poliser som satte handfängsel på mig för att jag skadade mig. Men jag fortsatte självskada mig även med handfängelset. Ena polisen ropar då, ”stanna bilen, vi behöver ta av dom” den polisen kunde ha struntat i att jag skadade handlederna, men i stället satt han 2 timmar och höll i mig från Västervik till Kalmar. Nu i efterhand när jag tänker tillbaka tycker jag det var en unik situation.
Behandling, och hälsosamt mående får inte alltid ta sin tid. Det vet jag att jag inte är ensam om att känna som flicka på Egehem, att man inte får den tiden man behöver. Jag fick flytta på mig efter 2,5 år, -för att platsen kostade för mycket. Men jag var långt ifrån klar med mina mål och min behandling. Jag har ändå tagit med mig, att de aldrig är för sent att förändra beteendemönster.
