– Berätta för någon och ta aldrig på dig skulden, säger hon som en uppmaning till andra som varit med om sexuella övergrepp.
På midsommardagen 2014 blev Anicia utsatt för en våldtäkt. Hon har många minnesluckor och har inte hela bilden av händelseförloppet klart för sig än idag. Eftersom hon självmant följde med en okänd man, dessutom berusad, skuldbelade hon sig själv under en lång tid och tänkte att hon fick skylla sig själv. Anicia fick så småningom diagnosen PTSD. Efter en smärtsam men framgångsrik kbt-terapi i sex månader skrev hon boken ”Livet efter sexuella övergrepp” där hon, förutom sin egen historia, har intervjuat andra våldtäktsutsatta och experter i ämnet.
Det var dagen efter midsommarafton 20014. Anicia var 18 år sedan åtta månader och hade inte gått på krogen än. Hon bestämde sig för att gå ut och festa med två tjejkompisar. De hamnade på en krog och under kvällen bestämdes det att de skulle åka på efterfest hos några killar.
– Jag drack alldeles för mycket alkohol. Jag hade hade aldrig varit full förut så jag var lättpåverkad och fick i mig mer än vad min kropp klarade av. Samtidigt struntade jag i allt, jag hade gett upp livet på ett sätt, för jag hade levt i mer eller mindre konstant ångest sen pappa gick bort, berättar hon.
Minnena är suddiga. Festen fortsatte hemma hos en av killarna. Hon vet inte om hon fick i sig droger, så kan det ha varit. Men det nästa som händer är att hon åkte vidare tillsammans med en tredje kille, hem till honom.
Han ledde in mig i sin lägenhet
– Jag kunde knappt varken stå eller gå så den här killen ledde in mig i bilen och så åkte vi. Han ledde in mig i sin lägenhet, säger hon.
Hon orkar inte berätta detaljerat vad som hände och hon minns inte allt. Men när Anicia vaknade upp var det tidig morgon. Hon vet inte exakt hur länge hon har varit i lägenheten; ett par, tre timmar eller möjligen mer. Det första hon gjorde var att kräkas och sedan ledde mannen henne in i duschen och tvättade henne.
– Jag var som handlingsförlamad, mest tyst och lealös, fortfarande väldigt påverkad av alkoholen. Efteråt klädde han på mig och fönade mitt hår torrt. Han hade klätt mig i en av hans tröjor och mina trosor hade jag inte längre på mig, minns hon.
I bilen, när han skjutsade hem henne la han sin hand på hennes ben.
– Det enda jag tänkte på var att jag hoppades han skulle köra av vägen så jag kunde dö. Jag visste inte vad jag kände, mer än att jag var äcklad. Av mig själv, av någon anledning. Jag gav upp där och då, och kände verkligen att han kunde köra ihjäl mig och det hade varit bra, säger hon.
Vad hade egentligen hänt den natten? Frågorna gnagde i Anicia. Hon skyllde på sig själv och blev förbannad på sig själv för att hon ältade.
– Jag fick skylla mig själv, det var mitt eget fel, tänkte jag.
Hennes kropp kunde inte glömma
Men hennes kropp kunde inte glömma, även om hon motade bort det negativa tankarna. Anicia mådde allt sämre. Hon var spänd och nervös och hade fått sömnsvårigheter.
– Jag kände mig ständigt rädd och förföljd och förstod inte då vad det handlade om, berättar hon.
Anicia hade i perioder haft ångest och tänkte att det var den gamla ångesten som kommit tillbaka. Hon minns året 2016, och hur hon gick runt och skakade av nervositet. Hon säger att hon kände sig värdelös.
– Hela min tillvaro genomsyrades av självhat. Jag tänkte att ingen kunde älska en sån person som jag, att alla skulle må bättre av att jag försvann.
Hon höll all ångest inom sig, som hon alltid gjort, för hon hade lärt sig att inte visa känslor. Att inte vara till besvär.
– Jag pratade inte med någon om vad som hade hänt och hur jag mådde. Jag har alltid varit en person som sett till att alla andra var nöjda och mådde bra, jag själv har alltid kommit i sista hand. Min mamma märkte förstås att jag mådde dåligt, att något hade hänt och bad mig söka hjälp, berättar hon.
Skrev ett självmordsbrev
I slutet av 2006 skrev Anicia ett självmordsbrev, men minns knappt vad hon skrev.
– Jag visste inte heller vem jag skulle lämna brevet till. Det var en inre konflikt i mig, vem skulle bäst kunna hantera att läsa det och då inse att jag inte levde mer? Jag var övertygad om att jag inte skulle uppleva 2017, så dåligt mådde jag. Jag kände inte att jag hade någonting att leva för, säger hon.
Men ödet ville annorlunda. I början av 2017 träffade Anicia en kille. Hans förståelse och stöd blev avgörande för Anicias väg tillbaka till ett liv värt att leva.
– Han behandlade mig tålmodigt och respektfullt. Han märkte ju att något hade hänt mig och efter en månad ungefär berättade jag. Med honom var allting så enkelt och självklart, från första början, säger hon.
När Anicia sökte hjälp för sin psykiska ohälsa fick hon via vårdcentralen en remiss för utredning på Huddinge Sjukhus. Kuratorn hon fick träffa tog henne direkt på största allvar, efter att hon berättat vad hon varit med om.
– Hon sa att jag förmodligen drabbats av PTSD, som jag själv knappt visste var det var. Jag trodde att det bara drabbade människor som upplevt kring och såna trauman.
Efter utredningen fick Anicia mycket riktigt diagnosen PTSD och inledde en sex månader lång behandling med KBT med traumainriktning. Hon fick i uppgift att exponera sig för traumat hon varit med om.
Många minnen kom tillbaka
– En viktig uppgift var att spela in hela händelseförloppet och sedan lyssna på det om och om igen. Jag pratade in om hela våldtäkten i detalj. Första gångerna kunde jag inte lyssna på hela för det var för smärtsamt. Men ju fler gånger jag lyssnade, desto lättare blev det och jag märkte också att många minnen jag förträngt kom tillbaka under den här tiden, säger hon.
I intervjun vill hon inte berätta detaljerat vad som hände, det är alldeles för jobbigt, men hon berättar att hon under övergreppet blev som förlamad.
– Jag liksom frös fast och blev helt passiv. Det var som om jag inte var där längre och jag gjorde inget motstånd, säger hon.
Terapin var intensiv och hennes symtom blev värre under en period som fler flashbacks från den natten och mer panikångest. Även det sexuella påverkades.
– Att ha sex blev plötsligt ännu jobbigare att ens tänka på och jag började uppleva en ilska. En ilska som faktisk var viktigt att den fick komma upp till ytan, berättar hon. Att uppleva våldtäkten igen var svårt, men nödvändigt.
De fysiska symptomen försvann
– Efter att inte ens ha kunnat trycka på play på inspelningen började jag så småningom att bli uttråkad av att lyssna på det, vilket var en stor framgång. Det var inte läskigt längre och det blev mindre och mindre laddat. Dessutom försvann mina fysiska symtom i princip helt när terapin var slut, berättar hon.
I början av terapin gjorde Anicia en polisanmälan. Då hade det gått två och ett halvt år sen övergreppet, vilket försvårade utredningen.
– Polisen drog igång en utredning och både jag och mina väninnor förhördes. Sen byttes det handläggare flera gånger och utredningen drog ut på tiden.
I slutet av 2018 fick Anicia ett brev om att utredningen hade lagts ner. Då hade förövaren inte ens förhörts.
– Jag förstod att min anmälan inte skulle leda leda till åtal, men att han inte ens förhördes gjorde mig ledsen och besviken. Under utredningen frågade en polis mig om jag hade flirtat med mannen innan händelsen. Det är inte en okej fråga att ställa. Jag kände mig besviken över deras sätt att arbeta.
Idag mår Anicia bra och lever tillsammans med sin sambo André och katten Frizzy i ett nyköpt hus.
– Min sambo har varit underbar, jag vet inte hur det hade gått om jag inte hade träffat honom. Hans stöttning och uppmuntran har betytt allt, säger hon.
En bok som hon själv hade velat läsa
Under kbt-behandlingens gång hade Anicia börjat skriva ner anteckningar om hur hon kände och tänkte, för sin egen skull.
– Jag har alltid använt mig av skrivandet när jag mått dåligt. Nu blev det en terapi för mig att föra anteckningar. Tanken om att skriva en faktabok tog form, en bok som jag själv hade velat läsa under tiden efter våldtäkten. För att förstå sina egna tankar och känslor bättre. Och ju mer jag skrev, desto mer nödvändig kändes boken.
Boken ”Livet efter sexuella övergrepp” kom ut under hösten 2021.
