Modellen som hjälper föräldrar för barnens skull

För flera år sedan, när hon och Maria Sköld, biträdande enhetschef, arbetade tillsammans på socialtjänsten på Östermalm funderade de ofta på hur man skulle komma till rätta med problemet.

– Vi kom till en punkt där vi kände att det inte fanns något som vi kunde erbjuda de här föräldrarna. Det fanns ingen metod eller modell som kunde förbättra en föräldrakommunikation som hade kört fast. Det var då vi kom fram till att vi var tvungna att skapa detta själva, säger Maria Sköld.

De utvecklade då HELA BARN – en barnfokuserad samtalsmodell för föräldrar i högkonflikt.

– Vi har nu arbetat med den i ungefär fem års tid med ett sjuttiotal familjer och sett att vi hjälper föräldrarna – och barnen. Det är framför allt barnens utsatthet som är central.

Sandra poängterar att modellen inte är inriktad på att lösa föräldrarnas problem. Fokus ligger på hur föräldrarna samtalar med varandra.

– Vi är alltså inriktade på HUR:et och inte VAD:et, i deras samtal, säger hon.

Samtalsserien innehåller ett förmöte, fyra träffar samt, ifall föräldrarna önskar, en boost tre till fyra månader senare.

Maria berättar om ett case – en familj som hon arbetade med för flera år sedan:

– Det var ett ärende som hade pågått under lång tid. Skolan såg att pojken inte mådde bra och framför allt hade svårt för övergångarna mellan mamman och pappan. Han blev mycket orolig och klarade då inte av skolan.

Utredningar visade att var förälder för sig fungerade i sin föräldraroll. Problemet låg i kommunikationen dem emellan. Föräldrarna fick då erbjudande om att testa HELA BARN.

I inledningen fick de skatta på en skala från noll till tio hur de upplevde att samarbetet mellan dem fungerade. Oberoende av varandra satte båda noll. De samarbete inte över huvud taget – de pratade inte ens med varandra. Båda föräldrarna trodde också att även sonen skulle sätta en nolla.

– När vi hade gått igenom alla fyra träffarna och återkopplade till skalan var föräldrarna överens om att de hade hamnat på en sexa. Och de trodde att sonen skulle sätta tio. För honom räckte det att de pratade med varandra igen.

Förmöte

Samtalsserien inleds med ett förmöte där föräldrarna bjuds in enskilt. Det är enda gången som samtalsledarna träffar dem en i taget. Mötet tar en timme och i detta pratar de om strukturen för det fortsatta arbetet.

– Det vi har lärt oss lärt oss utifrån att arbeta med föräldrar i högkonflikt är att struktur är något av det viktigaste vi har, säger Sandra.

En del av att den är att ha en dagordning vid varje möte. Den skapar trygghet, både för samtalsledaren som kan hålla fokus på det som mötena ska handla om så att de inte far iväg i konflikterna, och för föräldrarna så att de vet vad som kommer att ske under mötet.

– Det är en viktig del att veta var vi börjar och slutar.

Under förmötet pratar de också om regler och förhållningssätt de nästkommande träffarna.

– Har vi kommit överens om reglerna blir det oftast inga problem när vi sedan är i rummet med de båda konfliktande föräldrarna samtidigt.

Till träffarna har de alltid med sig en papperskorg med lock. I den ska de lägga allt som inte hör hemma i samtalet.

– Ekonomi – det ska i papperskorgen. Gamla otrohetshistorier ska i papperskorgen. Om någon börjar skrika eller det går över styr, så stoppar vi och säger ”i papperskorgen”. I rummet ska vi ha en respektfull ton mot varandra, säger Sandra.

– Det blir känslosamma möten och de är vana att bli arga. Det kommer att hända. Då kan vi till exempel ha kommit överens om att jag kan lägga en hand på axeln och säga ”vänta lite”, fortsätter hon.

Föräldrar i konflikt går ofta och bär på en gammal, trasig och tråkig historia som de har fastnat i. Men dessa problem kommer inte att lösas på träffarna.

Som stöd har Maria och Sandra arbetat fram planscher med bilder och figurer som finns i rummet för att skapa tydlighet. Där finns till exempel dagordningen. Det finns ett stoppljus med röda, gula respektive gröna budskap, där man ska undvika de röda, anklagande budskapen, och sträva efter att gå mot gröna, de positiva.

– Det som brukar vara lite trixigt och som vi får jobba mer med är att i rummet kan vi bara fokusera på den egna förändringen. Vi förklarar för föräldrarna att de står chanslösa i att försöka förändra den andra. Om de inte lyckades med det när de var i en relation så kommer de förmodligen inte att klara det nu när de har separerat och har en konflikt.

– Vi pratar om att de jobbar med sin och den andre föräldern med sin egen förändring. Skillnaden blir att de sitter bredvid varandra och jobbar, vilket ger ringarna på vattnet så att det blir en gemensam förändring.

Det är viktigt att föräldrarna förstår detta och ger sitt okej. De kommer att hamna snett i de möten som de har tillsammans, och det kommer att finnas beskyllningar.

– Men då har vi mandat att stoppa dem och lägga dessa i papperskorgen, säger Sandra.

Vid förmötena ska föräldrarna dessutom göra skattningen på hur de upplever att samarbetet mellan dem fungera.

Träff 1: Sortering och målbild

På träff ett möts föräldrarna tillsammans för första gången. Huvudmomentet i träffen är ”kartläggning”.

– Här ringar vi in hur det ser ut runt samarbetet, förtydligar Maria.

Det kan vara saker som svårigheter, vad de tycker fungerar bra, vad finns som de skulle kunna jobba med, som det finns möjlighet att lösa, och vad önskar de sitt barn.

En viktig del här är att en samtalsledaren intervjuar en förälder i taget. Den andra samtalsledaren kan sitta med den som har en lyssnande position. Det handlar om att skapa förutsättningar för att lyssna på varandra.

– Ofta har just lyssnandet inte fungerat så bra.

De ska möjliggöra en berättelse i rummet som den andra föräldern kan ta till sig. De arbetar med dialog och hur de kan formulera sig så att den andre föräldern kan ta till sig vad de säger, så att det svåra blir pratbart och mindre hotfullt.

– Vi brukar också förse dem med post-it lappar så att de kan skriva ned sådant som de kommer på att de vill säga, eller det de vill komma ihåg för sin egen skull.

Här gäller det att undvika de röda budskapen av anklagande karaktär såsom ”du ska alltid göra så här” eller ”du gör aldrig det där”. Dessa stoppar ofta en dialog och skapar konflikt.

I stället försöker man få föräldrarna att använda ”jag” i som ”jag skulle behöva” eller ”jag önskar”.

– Det fina med den här kopplingen är att det vanligtvis finns mer saker som de är överens om än som de inte är överens om. Det blir tydligt att de är föräldrar till samma barn, säger Maria.

– I kartläggningen ser vi vad som behöver vara i papperskorgen och vad ska vi jobba med i rummet. Och vi kan formulera en gemensam målbild för föräldrarna, fortsätter hon.

Innan föräldrarna går hem får de en hemuppgift. Alla träffar börjar och slutar sedan med hemuppgiften.

Träff 2: Barnets röst

I den här träffen är syfte att föräldrarna ska känna barnets utsatthet.

– Föräldrar som bråkar bygger upp en viss rustning mot de sårande orden, de tränger inte ned på djupet. Här försöker vi komma innanför den. De behöver känna den utsatthet som barnet har i konflikterna för att skapa en motivation för dem att göra annorlunda, säger Sandra.

För att uppnå detta tar samtalsledarna hjälp av sina affischer och med mentalisteande övningar.

– Vi behöver se hur deras konflikter ser ut. Vi tar ut saker ur papperskorgen och återger deras senaste gräl.

De får spela upp detta, med höjda röster, fula påhopp och allt vad det innebär. Mitt i grälet avbryter samtalsledaren och visar upp en bild på barnet och ställer frågan om hur de tror att ”Kalle” känner i den här situationen.

– Det blir jobbigt för dem att inse vad som händer i barnet. Vi vill att de ska se att det är en dans som de båda är delaktiga i. Den här känslan är tung, och det gråts ganska mycket i rummet under träff två. Det är ingen rolig sinnesstämning som vi lämnar föräldrarna med, men den är nödvändig, förklarar Sandra.

Träffen ska leda till att föräldrarna inser att de var och en ansvarar för sin del i hur barnet mår av deras gräl. Som hemuppgift får de tänka igenom vad de kan göra för att stå för sitt ”stopp”.

Träff 3: Föräldrakommunikation

Utgångspunkt i den tredje träffen är de destruktiva cirklarna och att arbeta med konstruktiva cirklar.

– Vi jobbar på liknande sätt som i träff två, men mer hur låter det mellan dem när de är i den ”gröna” samtalstonen eller lyckats hitta ett positivt sätt att lösa en situation, säger Maria.

Här kan de ta upp de teman som nämndes i träff ett.

– Vi guidar deras samtal med våra verktyg så att det blir tydligt hur de kan kommunicera. De lär sig samtalsmetoden med utgångspunkt från sina egna teman för att kunna utveckla dem.

Samtalsledarna åskådliggör i ett genogram hur deras relation ser ut, för att i det tydliggöra att det finns en avslutad parrelation och en för alltid pågående föräldrarelation.

– Det är viktigt att skilja på den relation som ska fortgå när man ska jobba vidare i sin föräldrarelation och den som faktiskt är avslutad, som man måste lämna. Vi kan se att det ofta ligger ganska mycket kvar i parrelationen som smutsar ned den pågående föräldrarelationen och försvårar den, förklarar Maria.

Här arbetar de med förnuft och känsla. När de hamnar i konflikter och svårigheter ska föräldrarna lära sig att kommunicera utifrån förnuftet och inte ifrån känslan. Ungefär som många av oss gör på jobbet. Där låter vi vanligtvis inte känslorna ta överhand i samtalen.

– Det blir som en rörelse att gå från parrelationen till en renodlad föräldrarelation, fortsätter hon.

Träff 4: Tillbakablick och framtidsplan

– Vi fortsätter med teman som är viktiga för föräldrarna och hjälper dem med omformuleringar.

Här brukar Maria och Sandra illustrera barnets känslor i samtalet. De sätter föräldrarna på var sin stol, och sig själva framför dem på mindre stolar för att illustrera barnet.

– Här pratar inte vi, utan vi iscensätter bara det som vi tror att barnet skulle känna under föräldrarnas samtal.

När samtalet är neutralt eller okej, sitter samtalsledarna kvar eller till och med rör sig lite mot föräldrarna. Så fort känslan i samtalet börjar eskalera och det är något som barnet börjar reagera på skjuter de bort stolarna. Det blir tydligt att de vill ha barnet nära sig och att hur de samtalar påverkar avståndet till deras barn.

– Faktum är att när vi har kommit till träff fyra brukar samtalet mellan föräldrarna vara ganska okej. De brukar klara det här. Övningen kan till och med bli lite rolig och framkalla skratt.

Samtalsserien avslutas med att föräldrarna får ett erbjudande om att komma tillbaka och för en boost i samma anda om tre månader.

– Jag har nog aldrig varit med om att de sagt nej, avslutar Maria.