Abdirizak (Zack) Ahmed är avhopparen som tidigare var en del av problemet. Nu vill han vara en del av lösningen. Han föreläste på SSIL Utbildningsdag i Stockholm för placeringsansvariga inom socialtjänsten.
– Ni var min väg ut, säger han.
Abdirizak (Zack) Ahmed före detta polischefen Christoffer Bohman föreläser tillsammans på SSIL – För vård och omsorgs utbildningsdagar under året och det går inte att ta miste på deras varma relation.
Första gången Zack kom i kontakt med Christoffer var efter att ha läst hans inlägg på Linkedin.
– Han tänkte i samma banor som mig. Då såg jag. ”Fuck, han är polis”. Men jag skrev till honom ändå. Jag var skiträdd, tänkte att jag skulle säga fel saker. Men vi pratade i två timmar och upptäckte att vi hade samma idéer om att lösa problemen.
Sedan började de föreläsa tillsammans. Zack vet hur verkligheten ser ut, hur det är på insidan. Han har överlevt fyra mordförsök och förlorat 15–16 vänner som har dött på grund av det meningslösa våldet.
Familjen flydde från Somalia och inbördeskriget i början på 90-talet. De ville skapa ett bättre liv i Sverige. Men här blev tillvaron också till slut på liv och död mitt i ett gängkrig. I skolan fick han gå med elever som var två år yngre. Familjen hade rest tillbaka till Somalia, en vistelse på hela fyra år, så Zack hamnade efter i skolan. Han blev mobbad, kämpade med flera diagnoser och kom i fel sällskap i jakten på en tillhörighet.
– Jag gjorde småbus, snattade och kom för sent till skolan. Efter nian kom jag in på gymnasiet, men hamnade i en större våldsspiral, kriminalitet och narkotikan blev en del av vardagen. I familjen var jag det svarta fåret, de var alla välutbildade. Det jag gillade i skolan var historia och lunch.
Plugga, jobba eller kriminalitet
Han stod inför tre val: plugga, jobba eller kriminalitet. Skolan kändes som en omöjlighet, han sökte många jobb men fick alltid samma avböjande svar. Då återstod kriminaliteten, alla hans vänner hade redan den livsstilen så det låg nära till hands.
– Jag hängde med mina vänner, men jag drömde ändå om en framtid där jag var entreprenör. Två av mina vänner hade föräldrar som ägde bolag och vi började spåna på några affärsidéer tillsammans. Vi gjorde flera försök att sälja in idéerna, men blev blåsta varje gång.
För att få pengar till mat så började han sälja knark. Åren 2018–2019 skedde en rejäl upptrappning av det grova våldet i förorterna. Ungdomarna hade alla liknande bakgrund; en otrygg uppväxt i krig, inget hopp om en framtid och en mottaglighet för den kriminella livsstilen. Till slut hade de blivit helt avtrubbade för våldet. På grund av sitt affärssinne så retade han upp fel personer.
– Många av mina vänner hade redan dött, det var bara en tidsfråga innan jag själv skulle bli dödad. År 2020 skulle jag träffa kunder i Tensta centrum och gick där med en kompis när vi såg ett ungdomsgäng komma. Något kändes fel, jag kände det i luften, så jag sa att vi skulle sticka därifrån. Vi går över bron och två minuter senare så springer en svartklädd man över bron. Han skjuter mot oss och när det är över springer vi dit och ser en 19-åring liggandes på marken skjuten till döds. Hans vän ligger bredvid svårt skadad. ”Zack, de sa ditt namn”, säger han med ansträngd röst. Vi ser att en till skjuten ligger längre bort. Polis och ambulans kommer till platsen och då ringer en annan kompis för att höra om jag lever. De var ute efter mig.
Kulan var menad för Zack
Den mördade pojken tog en kula som var menad för Zack. Han var Zacks småsyskons bästa vän. När Zack mötte pojkens mamma och syskon var det något som brast. ”Är min son död”, frågade mamman. Då rämnade muren och Zack tappade all styrka, han låg hemma i en vecka.
– Första tanken var hämnd. Det var som en vulkan i mig. Men går man över en viss gräns så finns det ingen återvändo. Jag var inte rädd för att dö, jag var rädd för att döda. Det var då jag bestämde mig för att det fick vara slut. Jag var mottaglig. Fönstret var öppet.
Zack berättar att han hade turen att träffa en socialsekreterare på SIG, Sociala insatsgruppen i Spånga-Tensta, som visade engagemang och lyssnade utan att döma.
– Vi pratade i tre timmar. Jag hade aldrig tidigare visat mig så sårbar, men jag kände mig trygg och kunde sätta ord på allt jag hade gått igenom. Jag möttes av respekt och empati och jag fick en tydlig plan framåt.
Han fick flytta till ett stödboende i Bromma. Men där fanns också en kille från ett rivaliserande gäng, så Zack fick flytta vidare. När han fick tid för sig själv kom livet i kapp och Zack drabbades av en psykos. Han hamnade på psyket i tre veckor och ilskan sprutade ur honom.
Socialsekreteraren övertalade honom
– Jag gjorde en lista med namn på alla jag ville skada. Men mest av allt ville jag ta bort all narkotika. Jag sökte stöd hos min socialsekreterare och hon övertalade mig att välja behandling. Det var egentligen inget svårt val.
Han lyfter igen hur socialsekreteraren hela tiden fanns där.
– Hon behandlade mig som en jämlike, inte som ett fall. Jag fick träffa en psykolog som fick mig att öppna upp och tänka i nya banor. Jag fick jobb och lära mig att prata om vädret med svenskar. Att anpassa mig till den nya miljön gjorde att jag växte och blev en bättre version av mig själv.
Zack har fortfarande kvar sina drömmar, entreprenörsidéer och en önskan att skapa förändring. Det var på den vägen han slog sig ihop med Christoffer Bohman och började föreläsa tillsammans med honom. Christoffer fick också en massa ”bra stoff” till sin bok, som Zack uttrycker det. Humorn finns med mitt i allt det svarta.
– Två gamla vänner hörde av sig när det hörde rykten om mitt avhopp och ville att jag skulle hjälpa dem att lämna. Bägge två sitter inne på livstid för mord idag. Jag hade inte förmågan att hjälpa då, men nu kanske jag kan hjälpa andra genom att trycka på vikten av att det finns ett ställa att vända sig, där man agerar när motivationen finns. Man behöver förstå vikten av relation och tillit, förklara processerna och förstå vad det handlar om. Gärna personer som kommer från samma bakgrund, någon som inte dömer, avslutar Zack.
