Vi ska våga ställa frågan

16 Mar 2023

Maria Lundberg, socionom, har skrivit den senaste gästkrönikan i tidningen Omtanke. Foto: Studio Dittmer GÄSTKRÖNIKA: Det är svårt att tala om sexuella övergrepp. Det är svårt att helt rättvist skildra den enorma ensamhet det innebär att leva med en hemlighet som är så skamfylld att ditt inre bara viker sig av smärta om det kommer ut ur den bubblan som förövare och offret befinner sig i.

Jag vet, eftersom jag är ett av alla dessa barn som har behövt växa upp med denna mörka hemlighet.

Var fjärde elev, drygt var tredje flicka, har någon gång under sin uppväxt utsatts för någon form av sexuellt övergrepp. Bara det att det är så vanligt förekommande vore en anledning för oss vuxna att börja tala om sexuella övergrepp. Meddela att det går att bli fri den skam som binder fast oss barn i tystnad.

Jag har haft alla symtom på trauma, jag har fått bearbeta varendaste ett av dem. Jag fick den hjälp jag hade behov av via en psykoterapeut med kunskap i DBT (Dialektisk beteendeterapi), där jag fick redskap att hantera starka känslor, blev fri från den giftiga skammen samt de dagliga flashbacks som tidigare slängt mig tillbaka till övergreppssituation utlöst av nästan vad som hets, ett ord, en doft, en tvål där vitt ludd kom ut i mina händer.

Tidigare i mitt liv har jag varit en enorm vårdkonsument, där läkare vid några av alla dessa återkommande läkarbesök har missförstått traumasymtom som trötthet, stress och psykiskt dåligt mående med symtom såsom huvudvärk, magont och värkt i kroppen får helt andra förklaringsmodeller och en tablett mot smärta och SSRI.

Jag har gjort tester för bipolaritet. När det inte stämde in fick jag göra om tester. Jag berättade att jag har varit med om barndomstrauma. Kan det vara orsaken till mitt mående? Nej, det är en depression, du är inte bipolär. Sedan ett recept på SSRI-preparat där mitt mående förvärras ytterligare av självmordstankar, rastlöshet i kroppen och en enorm ångest, svårt att sova. Ett ytterligare läkarbesök som enbart leder till ytterligare en medicin, denna gång för att kunna somna.

Barn berättar för barn, oftast en jämnårig kamrat. Myndigheter såsom socialtjänsten är de som sist verkar få veta att ett barn är utsatt för sexuella övergrepp. Det trots att socialtjänsten är den myndighet som kan hjälpa ett barn att få flytta ur sin uppväxtmiljö om den är skadlig för barnet. Jag gick till skolsköterskan, jag berättade inte om den skamliga hemlighet jag bar inom mig. Hon förstod att jag inte mådde bra, hon tog mig ur den utsatthet jag levde i via en anmälan hos socialtjänsten. Jag fick sedan komma till ett familjehem som tog hand om mig som sitt eget barn.

Jag är nu själv utbildad socionom och arbetar på socialtjänsten och min önskan är att vi ska vara orädda socionomer på plats som vågar ställa frågan om både våld och sexuella övergrepp i barnsamtal på socialtjänsten. Det för vi vet att många barn är drabbade, vi vet också att skammen bidrar till tystnad. En kollega berättar att hon vid varje barnsamtal nu talar om att det finns olika slags hemligheter, bra och dåliga. Hon frågar nu också vid varje barnsamtal på socialtjänsten om det är någon vuxen som tar hårt i dig eller slår dig? Är det någon vuxen som tar dig på ställen på kroppen som inte känns bra eller där du inte vill? Är det någon som har sagt att det finns saker du inte får berätta om? Att du eller dem kan råka illa ut?

Det är vi vuxna som kan sätta stopp för sexuella övergrepp, det är vi vuxna som kan meddela barn att det inte är deras fel, att skammen inte tillhör dem – det är vi vuxna som kan meddela att vi kan tala om det som är svårt. Det är vi vuxna som behöver visa vägen till ett liv utan våld och sexuella övergrepp. Ett mål jag själv har som ett så kallat Maskrosbarn är att göra det svåra talbart. Det gör jag nu, hoppas du vill vara med.

Maria Lundberg, socionom

16 Mar 2023