DEBATTARTIKEL: En fråga som jag gång på gång har påmints om under mitt arbete med ungdomar som har ett socialt nedbrytande beteende, är hur känsligt det är att ställa krav på ungdomarnas vårdnadshavare. Detta är något som jag även hör från både kollegor inom HVB-branschen och socialsekreterare.
Då kan man ju ställa sig frågan om varför detta ämne ska vara så känsligt?
För att få ett perspektiv behöver man ha med sig det faktum att samhället betalar otroligt mycket pengar för att försöka hjälpa ungdomar med ett socialt nedbrytande beteende. En relativt normal kostnad för en kommun är att betala cirka 120 000 kronor i månaden för en ungdom. Alltså närmare 1,5 miljoner per placerad ungdom och år.
För många kommuner är det en otroligt stor kostnad varje år med att ha placerade ungdomar på olika institutioner.
Ofta har jag fått höra av handläggare på socialtjänsten att man erbjudit ungdom själv och vårdnadshavare ett flertal olika insatser på hemmaplan, och att vårdnadshavare tackat nej till dessa insatser trots att deras barn har ett socialt nedbrytande beteende (det finns självklart väldigt många vårdnadshavare som tackar ja till insatser också).
Att ljuga hjälper inte ungdomen
Många gånger har jag varit med om ungdomar som varit på ledigheter och där det kommit fram från polis, väktare eller andra att ungdomarna misskött sig. När man ställer frågor till föräldrarna om hur ledigheten gått så har vi fått svaret att ledigheten har gått mycket bra. Ungdomen har bara varit med familjen (finns säkert vårdnadshavare som är rädda för sina barn, men att ljuga hjälper inte ungdomen på något sätt).
Har varit med om att familjer tackar nej till att ungdomen är med i ett avhopparprogram, detta då man inte vill flytta från orten man bor på. Detta trots att ingen vårdnadshavare har jobb som gör att de måste bo kvar.
När samhället gör sin del genom att de ger ungdomar med socialt nedbrytande beteende insatser både på hemmaplan och på intuitioner, måste man också kunna ställa krav på att vårdnadshavare ska göra sin del. Det vill säga delta i de insatser som samhället erbjuder.
Man måste också kunna kräva av vårdnadshavare till barn i samhällets vård, att de inte ljuger om hur det går på ledigheter. Detta försvårar vård och behandling, och kan till och med helt motverka det arbetet.
Fult att ställa krav på vårdnadshavare
Det känns som att det blivit något fult att ställa krav på vårdnadshavare i Sverige. Då kan man få höra att det är föräldrar i socioekonomiskt utsatta områden, att de är rädda för socialtjänsten med mera. Men jag anser att vi måste kunna ställa krav på föräldrar oavsett var de kommer ifrån eller var de bor. Att lösa problematiken med den utbredda gängkriminaliteten och narkotikabruket bland ungdomar är enligt mig inte något som enbart ligger på samhällets ansvar.
Samhället måste lösa sin del med förebyggande insatser för att ungdomar inte ska dras in i socialt nedbrytande beteende, insatser till ungdomar som fastnat i socialt nedbrytande beteende och dess vårdnadshavare, en bra och trygg skola med mera.
Men vårdnadshavarna måste också ta sitt ansvar och göra sin del genom att vara en bra förebild och ta emot de insatser som de erbjuds av till exempel socialtjänst. Enligt mig är det inte på något vis orimliga krav att ställa på vårdnadshavare, men frågan kvarstår ändå. Varför det ska vara så känsligt att ställa krav på vårdnadshavare?
Fredrik Griberg
Verksamhetschef, Incola AB
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
';