Var det rätt att öppna gymnasieskolorna?

KRÖNIKA: När gymnasieskolorna öppnade för några veckor sedan var det nog många som jublade, oväntat nog kanske även eleverna själva. Att ha lektioner online kan vara både krångligt och utmanande men framför allt anonymt. Eleverna har, i bästa möjliga mån, på olika sätt, fått delta under lektionerna. I diskussioner och grupparbeten, till och med på yogalektioner, men i en ”låtsasvärld”, dvs inte ”paw rihk-titt” som Hipp Hipp-gänget skulle uttrycka det. Då ska man komma ihåg att det ändå förekommer väldigt många låtsasvärldar redan i denna digitala ålder. Många av de unga är vana vid det och upplever det dagligen i sin vardag. Men det ostimulerande sätt att arbeta på, utan den fysiska närvaron av sina lärare och kompisar, har säkert känts utmanande för många ungdomar. 

Jublet i början av beslutet, att skolelever på gymnasiet skulle få sitta hemma vid datorn och studera, lät säkert högt i många delar av Sverige. Men ekot av det varade bara i några veckor, tynade till slut bort och dog. 

Som om det inte var nog fortsatte utmaningarna för många av ungdomarna, som sett fram emot sitt sommarjobb och plötsligt fråntogs även det! Nästan en hel termin i ensamhet framför datorn, medan resten av familjen varit på sina arbeten, har säkert tagit ganska hårt på många ungdomar, oavsett om de vill erkänna det eller inte. Kanske även på de mest hårdhudade. Eftersmaken blev bitter och de elever som insåg detta, välkomnade säkert därför beslutet av återöppnade skolor.

Men, var det rätt att öppna skolorna igen? Tillfrågas en förälder är kanske svaret ”ja”. Särskilt den förälder som oroligt följt sin tonåring på nära håll och sett hur han krupit längre och längre in i sitt skal allt eftersom veckorna går. Det har blivit allt svårare för dig som förälder att nå honom och till slut kanske han har valt att stänga in sig på sitt rum även när han egentligen inte behöver sitta där. Och när helgen närmat sig och du försöker få ur din tonåring om han har några planer och det kommit fram att ja, de är ett gäng som ska träffas, vet du knappt till dig av glädje! Trots att både du och han känner till restriktionerna om att hålla avstånd, så välkomnar du denna hänga-med-kompisarna-lördag av hela ditt ömkande oroliga föräldrahjärta!

Hur är det då med rektorer och lärare? Hur tänker de om att skolorna öppnade? Blev livet lite lättare nu, när de får träffa sina elever öga mot öga igen, eller var det kanske ändå bäst i våras? Man får ju tro och hoppas att en lärare väljer det yrket för att de tycker om att lära ut saker, för elever, öga mot öga. Samtidigt fanns det säkert de som, kanske för sin egen hälsas skull, ifrågasatte beslutet. Några har utan tvivel tyckt det är ett oansvarigt beslut, särskilt som pandemin ännu inte är över och ingen vet när. Oavsett vad vi tycker så har Herr Myndighet talat, beslutet är taget och terminen är igång. Se efter i backspegeln får vi göra senare.

Många har varit oroliga för efterverkningarna av isolering och distansering i allmänhet och stängda skolor i synnerhet. Att följden av pandemin tenderar att folk blir deprimerade. En tonårings tankar kan beröra många olika nivåer, allt från att vara odödlig till att inte duga som man är. Det kan vara jobbigt, redan utan pandemi, med alla hormoner och ett starkt behov av tillhörighet. 

Så. Nu när du ser att din tonåring verkar må lite bättre, kanske är det ändå så att eftersmaken blivit lite sötare tack vare öppningen? Nu när du äntligen får träffa dina elever och ser deras reaktioner på det du lär ut, in real life, känns det ändå inte lite bättre i magtrakten? Vi måste väl ändå tro att bara för att skolorna har öppnat åker ju inte vettet ut! Tonåringar är inte dumma och dessutom är de läskunniga. De vet, precis som du, hur viktigt det är med avstånd. De vet hur viktigt det är att tvätta händerna och sprita dem med jämna mellanrum, även om det ibland kan verka som att de fullständigt glömt bort att det pågår en pandemi. Å andra sidan behöver man inte vara tonåring för att glömma det. 

Ungdomar är ett klokt folk! Annars får väl vi vuxna påminna dem och vara en god förebild och ärligt talat, det behöver man varken vara förälder eller lärare för.