Vägen ut från våldsutsatthet till ett självständigt liv

2017 startade Cina Eng, tillsammans med VD Andreas Wohrm ett skyddat boende i Mellansverige. I början hyrde de en lokal men nu har de en egen fastighet med plats för sju kvinnor med medföljande barn. Kvinnorna och barnen som kommer till dem är placerade av socialtjänsten i olika kommuner i landet.

– Hos oss bor man i kollektiv med eget rum och kök med kyl och frys. Det finns vardagsrum och lekrum och ute har vi en insynsskyddad bakgård med lekplats för barnen, berättar Cina.

Kvinnorna och barnen som kommer till boendet är i kris och mycket rädda. De känner skuld och skam och är ambivalenta. Många förstår inte ens allvaret i sin situation.

– De har normaliserat våldet, ofta under en väldigt lång tid. De vågar inte be om hjälp och vet inte hur de ska ta sig ur situationen. När de kommer till oss kan de känna en viss lättnad, men samtidigt är det förstås en svår situation då man har lämnat allt. Vi har kvinnor och barn som kommer så akut att det inte ens hunnit få på sig skor på fötterna.

Har inget egenvärde eller självkänsla kvar

Många av kvinnorna har inget egenvärde eller självkänsla kvar. Deras jag är utsuddat och de har inte haft möjlighet att kunna påverka sin egen livssituation på väldigt länge.

– Det är otäckt faktiskt. De har varit isolerade så länge och styrda av en våldsverkare. Ofta har de förlorat all kontakt med släkt och vänner. De har helt tappat förmågan att tycka och tänka själva, menar Cina.

Tanken är att mammorna ska ta ansvar för sig själva och sina barn och personalen som finns på plats finns som stöd för att hjälpa mammor och barn till en så normal vardag som möjligt.

– De dagliga rutinerna är viktiga eftersom det bygger trygghet. Utöver det jobbar vi med att bygga upp ett förtroende och stärka dem som personer, berättar Cina.

Det är en svårplanerad verksamhet. Ibland kan man planera ihop med socialsekreterare som sedan kommer med familjen, men ibland är det akut på natten och då möter de upp, tillsammans med polisen.

För det mesta är det akut

– För det mesta är det akut både dagtid och nattid och vi har personal dygnet runt. På kvällarna kommer ofta ambivalensen hos de här kvinnorna. Känslorna pendlar kraftigt mellan kärlek, hat, sorg, hopp, rädsla och saknad. Man kan få en saknad efter det man är van att utstå och då är det viktigt att det finns personal som stöttar, annars ökar risken att återvända till våldsutövaren, menar Cina.

Kvinnorna och barnen stannar på boendet i genomsnitt tre till fyra månader och dagarna består av olika praktiska aktiviteter.

– De lagar sin egen mat, planerar inköp och åker och handlar, beroende på hur hotbilden mot dem ser ut. Vi har mycket samtal också, både enskilda och i grupp. Sedan är det viktigt att göra aktiviteter med barnen förstås och även där är det hotbilden som avgör. En del kan vi ganska snabbt få in på förskolan till exempel. Sedan är det mycket som kretsar kring praktiska saker som kontakt med polis, socialtjänst och advokater, berättar Therese Holmén som är samordnare. När man kommit hit behöver man hjälp med polisanmälan, skilsmässoansökan och sekretessmarkering, som innebär olika typer av skyddad identitet. Det här är en mycket farlig period för kvinnorna då hoten ofta ökar, säger hon.

Ölkad efterfrågan på skyddade boenden

Efterfrågan på skyddade boenden har ökat de senaste åren. Cina tror att det dels beror på att man är bättre på att bygga nätverk och samarbeta och dels på att folk blivit mer upplysta kring de här frågorna.

– Vi jobbar ännu tätare med till exempel socialtjänsten i de olika kommunerna. Jag tycker också att flexibiliteten ökat, vi till exempel utgår alltid från familjens specifika behov. Det skrivs mer om våld i nära relationer i media och allt fler inom skola, vård och socialtjänst utbildas. Man ställer mer öppna frågor idag, tror vi. Och anmäler mer.

Att arbeta med förståelse för våldet är kärnan i samtalen med de utsatta kvinnorna och barnen.

– Vi arbetar, förutom med våldsförståelse, även med normaliseringsprocessen som alla dessa kvinnor hamnat i och om uppbrottsprocessen, vilket också blir ett förebyggande arbete, att inte hamna i våld igen som kvinna.

Det finns många olika typer av våld, som man kanske inte alltid förstår, menar Cina.

– Många tror att det enda våldet är det fysiska. Dessa kvinnor har ju fått utstå både ekonomiskt, sexuellt och latent våld, där det anpassar livet efter sin partner för att inte råka ut för ännu mer våld. Kvinnan måste lära sig att vända skuldkänslorna från sig själva till den som utsatt henne för våld.

Många kvinnor som flyr från sina våldsutövare är utsatta för hedersrelaterad våld vilket innebär ett mer komplext arbetssätt för både personal och den drabbade.

– I de här fallen finns förutom en våldsverkare även dess familj och släkt. Familjen lägger då skulden på kvinnan som blir väldigt ensam och hotad från flera håll och det leder till att hon inte har någon som hon kan lita på, säger Therese.

För att skydda kvinnan är det viktigt att göra en ordentlig säkerhetsbedömning och en nätverkskarta, alltså ta reda på vilka personer som finns där ute och var de finns, samt hur hotbilden kan se ut.

– Tanken är att kvinnan ska lära sig ett eget säkerhetstänk genom att till exempel veta vilka städer i landet som är trygga eller farliga att åka till, hur de ska bete sig när de ser någon de känner igen och vilka telefonnummer som är viktiga att ha.

Så småningom har de här kvinnorna den kunskap och trygghet de behöver för att kunna ha ett eget liv och boende, tillsammans med sina barn.

Ett brott att låta barnet bevittna våld

– Barnet bär också på ett trauma och idag är det ett brott att låta barn bevittna våld, vilket innebär att barnen är lika viktiga att se till. Vi har anställd barnansvarig som arbetar aktivt med de barn som kommer till oss och har upplevt våld i hemmet. Alla barn får ett eget inskrivningsmöte där de får information om boendet och barnen görs delaktig i det som sker. Mammorna behöver ofta stöd och hjälp i att prata med barnen om vad som hänt hemma och barnen får hjälp att sätta ord på det de upplevt, berättar Cina.

De välkomnar regeringens förslag att höja kvaliteten på de skyddade boendena vilket innebär att man behöver tillstånd från IVO för att bedriva ett boende.

Sedan en tid har de utökat med ännu en skyddat boende på en annan ord, dit även familjens husdjur är välkomna.

– Det här är ovanligt i ett kollektiv, men vi tycker att det är viktigt att få ta med sig sitt älskade husdjur, en del kvinnor kanske väljer att stanna kvar hos förövaren för att inte behöva skiljas från djuret, som i sin tur också kan vara utsatt för våld.

Både Cina och Therese betonar att arbetet är mycket givande för dem.

– Vi jobbar med nedbrutna människor och jobbiga känslor. Men sedan kommer den där dagen då de börjar vakna upp och förstå tillvaron, när färgen återvänder till kinderna och när de börjar le igen. Och när barnen börjar skratta och springa omkring. Det är så stort, den känslan kan vi leva på hur länge som helst.

En av de boende berättar

”Sanela”, 32 har efter fem månader på skyddat boende hittat en egen lägenhet till sig själv och döttrarna som är 4 och 6 år.

”Sanela” flyttade tillsammans med sin man från Balkan för tolv år sedan. När hon efter ett år ville separera började hoten och våldet.

– Han var snäll till en början men efter att min syster skilt sig från sin man började han slå mig dagligen, berättar hon.

Hoten blev värre och till slut hotade han med att döda henne om hon försökte lämna henne. När han dök upp med en kniv blev hon livrädd men vågade inte anmäla honom.

– Jag tänkte bara på barnen, allting handlade om att skydda dem. Min bror bad mig att inte anmäla för det skulle bara bli värre. Jag var tvungen att klippa all kontakt med min familj och vänner så jag blev helt ensam till slut, berättar hon.

Mannen började kräva henne på pengar, pengar som hon knappt hade. Han hotade med att döda hela hennes familj. ”Sanela” försökte arbeta men han ville inte hjälpa till med barnen så hon slutade. Dessutom var han svartsjuk.

– Han sa att jag inte fick gå till jobbet för att det fanns andra män där. Inget jag gjorde dög åt honom, säger hon.

Hon hade ofta sår och blåmärken efter sparkar, slag och struptag över hela kroppen. Ofta höll hon för sin mun, så att barnen inte skulle höra.

Hade kontrollerats av sin man i tio år

Till slut flydde hon med barnen till en kompis som ringde polisen som tillsammans med socialtjänsten tog dem till en lägenhet. Då hade ”Sanela” kontrollerats av sin man i tio år.

– Jag var rädd och barnen grät, men jag hade inget val, hem kunde jag inte återvända mer, säger hon.

Dagen efter kördes hon till det skyddade boendet. Äntligen fick hon vila och sova och slippa vara rädd hela tiden.

– Jag grät mycket de första veckorna och tyckte synd om barnen som hade fått lämna sina kompisar. Jag skämdes mycket också när jag berättade vad som hade hänt mig, säger hon.

Tillsammans med personalen på boendet gjorde hon en polisanmälan om olaga hot och misshandel. Hon fick stöd av en advokat när hon lämnade in skilsmässoansökan och ansökte om ensam vårdnad.

Sakta men säkert återvände livet och tryggheten växte dag för dag. Efter ett par månader tänkte hon knappt på sin exman som fick kontaktförbud.

Efter fem månader var hon redo att tillsammans med döttrarna flytta till en egen lägenhet.

– Barnen har räknat ner timmarna tills vi skulle flytta. Barnen har det bra i skolan och jag söker jobb. I framtiden vill jag gå barnskötarutbildning och jobba med barn, men först ska jag läsa klart svenskan. Jag vill bara ha ett lugnt och normalt liv, utan att vara stressad och rädd hela tiden, säger hon.