Tvångsvården behöver bli bättre

Ronja Helénsdotter har studerat hur tvångsplacering har påverkat barns hälsa.
Ronja Helénsdotter
Enligt forskaren Ronja Helénsdotter bör resultaten i rapporten uppmuntra till kvalitetsförbättringar och insatser för att mildra skadliga effekter från jämnåriga. Foto: Jonas Bolin

Vi måste förbättra uppväxtvillkoren inom tvångsvården. Det menar Ronja Helénsdotter i en ny SNS-rapport. Hon har studerat hur tvångsplacering har påverkat barns hälsa. Resultatet visar att det krävs kvalitetsförbättringar, som bättre tillsyn och ökat samarbete med hälso- och sjukvården.

Tidigare forskning visar att placerade barn löper högre risk att använda tunga droger, diagnostiseras med en rad fysiska och psykiska sjukdomar och göra suicidförsök. Kunskapen om hur dessa risker påverkas av att barnet placeras utanför hemmet är dock begränsad.

I rapporten ”Överleva barndomen: effekter av att tvångsomhänderta barn” har forskaren Ronja Helénsdotter kopplat ihop data från dödsorsaks-, patient- och brottsregister. Studien, som är den första i sitt slag, baseras på över 21 000 domar om vård med stöd av lagen om vård av unga (LVU) åren 2001–2019.

– För första gången kan vi uttala oss om vad som hade hänt ifall vi hade tvångsomhändertagit färre barn dessa år, säger Ronja Helénsdotter, nationalekonom vid Massachusetts Institute of Technology (MIT) och Göteborgs universitet.

Bristande hälso- och sjukvård

Psykiska och fysiska sjukdomar är mycket vanliga bland barn placerade utanför hemmet. Många barn som är placerade utanför hemmet får inte den hjälp de behöver. En viktig orsak är bristande samarbete mellan socialtjänsten och hälso- och sjukvården.

Kvalitetsbrister bidrog till minst 57 procent av dödsfallen. Den vanligaste kvalitetsbristen som identifierats som bidragande orsak är otillräcklig psykiatrisk vård (25 av 54 dödsfall), inklusive underlåtenhet att tillgodose barnets behov av psykiatrisk vård, bristande samarbete med hälso- och sjukvården, felaktig medicinering samt långa och frekventa avbrott i behandlingen som uppstår när barnet flyttar eller fyller 18 år. Andra vanliga kvalitetsbrister som bidrog till dödsfallen är bristande tillsyn och underlåtenhet att tillgodose barnets känslomässiga behov.

Ökad suicidrisk hos tvångsomhändertagna

– Det går inte att jämföra tvångsomhändertagna barn med andra barn eftersom barn som är aktuella för LVU redan har en risk för ökad dödlighet. Därför har jag jämfört de barn som har blivit dömda till LVU av en sträng domare med de som inte blivit dömda till LVU för att de fick en mild domare, alltså de som skulle ha blivit dömda till tvångsvård om de hade fått en sträng domare. De barnen hade en ökad risk för dödlighet före 20 års ålder på 6,8 procentenheter, vilket är en väldigt stor ökning. Majoriteten av dödsfallen handlar om suicid. Det sker en kraftig ökning i risken för suicid redan inom nio månader från domstolens beslut, säger Ronja Helénsdotter.

Det är alltså en extra hög suicidrisk hos de barn där det är tveksamt om de ska bli tvångsomhändertagna eller inte. För just dessa barn hade det varit bättre att inte placeras enligt LVU.

De empiriska beläggen tyder på att ogynnsamma omsorgsförhållanden och skadlig exponering för jämnåriga är viktiga förklaringar. Ronja tycker att man bör tänka extra noga på den smittorisk som finns när barn med vissa problem sätts ihop med andra barn med liknande problem, som till exempel kriminalitet eller självskadebeteende. Höga hinder för hälso- och sjukvård verkar vara särskilt viktiga, inklusive bristfällig psykiatrisk vård.

Helénsdotter betonar att resultaten inte betyder att samhället bör undvika ingripanden när barn lever i riskfyllda hemförhållanden eller visar destruktivt beteende. Däremot krävs kvalitetsförbättringar, som bättre tillsyn och ökat samarbete med hälso- och sjukvården.

Det är inte alltid tvångsvård blir bättre

Även om det finns problem i hemmiljön eller om barnet har beteendeproblem, innebär det inte alltid att situationen blir bättre genom tvångsomhändertagande, menar Helénsdotter. Beslutsfattare måste noggrant överväga om placering utanför hemmet verkligen är till barnets bästa eller om insatser i hemmiljön skulle kunna ge bättre resultat. Detta är särskilt viktigt i fall där det inte är självklart att barnet bör omhändertas.

Rapporten ger inte stöd för att fler tvångsomhändertagningar skulle minska ungdomskriminaliteten. Tvärtom tyder resultaten på att utökad användning av tvångsomhändertagning kommer leda till en ökning av våldsbrott och andra brott mot personer utförda av ungdomar.

Läs rapporten här

Related posts