Trauma missas ofta hos personer med missbruk

Nästan alla som fastnar i missbruk bär på någon form av trauma i botten. De börjar missbruka alkohol, droger eller något annat för att överleva smärtan.

– Våra klienter är vuxna, män oftast, med samsjuklighet. De har mängder av beteenden som är kopplade till trauman. Olika former av missbruk med lögner, men också våld och hot är en normal respons på trauma. Man tenderar att glömma bort det, säger Fredrik Wretman, traumaterapeut på Vision Omsorg och genom det egna företaget Konciensia kompetens.

Medkänsla och trygghet är grunden i all traumabehandling, enligt Fredrik, som just nu går en utbildning i Compassionate Inquiry, som är ett angreppssätt där man fokuserar på vad personen säger till sig själv, vilka uppfattningar som ligger bakom det och var de bottnar i.

– När ett barn har varit med om en hemsk händelse eller varit föremål för omsorgssvikt är det en självklarhet att vi möter dem med medkänsla. Vuxna män med missbruk, psykisk sjukdom och våldsamt beteende som kanske har suttit i fängelse eller varit hemlösa ska också bemötas med medkänsla. Vi måste bli medvetna om att de också har ett trauma djupt inom sig.

Stor utmaning att lära känna sina känslor

Den som har traumarelaterade symptom är van att mota bort sina känslor så det är en stor utmaning att lära känna sina känslor och sig själv.

– Oftast brukar man börja med att klienten får välja vad denne vill prata om, vad den känner just nu. Första gången klienten får frågan är det 100 procent säkert att man inte kan svara. De har tappat bort sig själva. Vi män fick tyvärr lära oss sedan barnsben att det inte är okej är vara ledsen. Till slut kanske det kommer fram att klienten känner som en klump i halsen. Det kan vara det närmaste sorg man kan uttrycka. Det finns alltid ett sår i botten som har gjort att personen har börjat med droger. Om vi inte jobbar med det såret så finns anledningen att missbruka kvar. Ett missbruk kan lätt ersättas med ett annat om man bara försöker stoppa missbruket.

Enligt Fredrik missar man ofta traumat hos personer med missbruk och samsjuklighet. Dubbla huvudmannaskap försvårar behandlingen ytterligare, då det är socialtjänsten som placerar på HVB medan sjukvården ansvarar för trauma.

– Men med en klick medkänsla där också så kan det gå fint att samverka. Och det finns ingen quick fix. Hos oss kan det ta 3-6 månader att genomgå en traumabehandling. Då kan man ha kommit en bra bit på väg. Jag brukar jämföra trauma med diabetes; man kan lära sig att leva med det, som ett livslångt lärande. Det handlar om att ändra om strukturerna i hjärnan, återhämta sig och ta hand om sig.

Lära kroppen nya sätt att reagera

Ett trauma som inte bearbetas kan ge upphov till en känsla av fara, fast faran är över. Genom traumaterapi kan man under trygga former möta traumat och lära hjärnan och kroppen nya sätt att reagera. Utan trygghet går det inte att läka. Därför är det ett önsketänkande att en person ska bli frisk på två månader.

– Du kan inte känna trygghet dag 1. Det tar sin tid att skapa trygghet och få personen att våga öppna upp. Efter att vi har identifierat den där klumpen i halsen så kan vi börja ta reda på om klienten har känt den där klumpen i halsen tidigare. Då kan det komma fram flera saker från den tidiga barndomen. Ofta är det inte en enskild stor händelse, utan det kan vara en brist på omsorg, föräldrar som inte har funnits där.

En traumabehandling som Fredrik Wretman arbetar med är Breaking the Chains of Trauma. Det är en metod som bedrivs i grupp och består av åtta huvudsessioner där klienterna får arbeta med sina traumatiska erfarenheter och sin återhämtning från dem.

Han använder sig också av så kallad tapping; en teknik där man knackar på ett antal punkter över ansikte, överkropp och händer för att lugna nervsystemet.

– Det är vanligt att få panikattacker efter trauma, många har utvecklat PTSD, och då hjälper det inte att säga åt sig själv att ta det lugnt, man behöver tekniker för att lura hjärnan.

Öva på att stå ut med sig själv

Han arbetar också med traumaanpassad yoga och mindfulness.

– Ofta kan mina klienter inte stå ut med sig själva och sina känslor. Genom mindfulness kan man börja öva på att först stå ut med sig själv i en minut. Sedan ökar man tiden och kan uppleva sitt vuxenjag här och nu. Vi har också vårt barnjag och vårt föräldrajag som vi kan möta genom terapin och steg för steg börja förstå varifrån vårt agerande kommer till exempel. Våra föräldrars beteende formar oss, så genom att berätta om händelser i barndomen kan klienten förstå vilka konsekvenser det har fått.

Fredriks klienter har ofta separerat från sin partner och tappat kontakten med sina barn, övrig familj och sitt nätverk. Han berättar om en man som enligt sig själv hade nått botten när han kom till Vision Omsorg. Han var hemlös och hade tidigare genomgått 12-stegsbehandlingen, KBT och avtjänat fängelsestraff.

– I terapin kom det fram saker som han hade gått och burit på i 40 år. När han mådde bättre och var i utsluss började hans tonåriga dotter lyckas bättre i skolan. Från att tidigare knappt ha varit i skolan hade hon nu höjt sina betyg. När pappan mår bättre, signalerar lugn och är ärlig när han träffar sin dotter så påverkar det henne. När man försöker dölja ett missbruk och inte klarar av att stanna kvar i en känsla blir man svajig. Barn känner av det. Även när den andra föräldern försöker dölja missbruket, städa undan flaskor, krossat glas och annat på morgonen.

Måste bli bättre på att lyfta trauma vid missbruk

Fredrik tycker att samhället måste bli bättre på att lyfta trauma när det handlar om missbruk. Det var ju först när klienten fick en traumamedvetenhet och behandlades med medkänsla som han lyckades vända sitt destruktiva liv.

Han uppmuntrar alla att delta i någon typ av gruppgemenskap eller aktivitet där personen känner sig okej. Alla behöver få den där känslan av samhörighet. Han tycker också att man inte ska straffa de som får återfall.

– Vi kan inte slänga ut någon av samma anledning som de kom hit. Vi vet att det finns en stor risk för återfall. Då kan jag inte bli besviken eller klandra personen. Medkänsla är återigen grunden och vi behöver också ha självmedkänsla. Mina egna reaktioner på någon annans agerande ska inte få styra.

Fredrik har hamnat i det här fältet av egna erfarenheter. Det har varit missbruk och kriminalitet, som han sedan bytte ut det mot studier och jobb.

– Men man mår inte bättre bara för att man byter ut ett missbruk mot ett annat.

Sedan var han med om en traumatisk händelse för 6-7 år sedan.

– Jag skulle träffa en farlig klient som hade suttit inne för mord och jag var beredd på att han skulle kunna hugga ned mig. Så blev det också, han högg mig i magen och låret. Mannen blev dömd för mordförsök och jag trodde först att det inte skulle påverka mig så mycket. Jag hade blivit knivhuggen förr och jag hade aldrig backat för det som var farligt, tvärt om, jag ville visa att jag klarade vad som helst, var en stark man. Det var så jag hade vuxit upp; vi män kramas inte, vi hugger ved. Men under två år efter den där händelsen var det som att allt gammalt som var jobbigt också väcktes och kom upp till ytan. Jag hade ingen kontroll, jag hade ju inte kunnat skydda mig själv. Jag var konstant rädd och kunde inte sova. Jag fick barn också och vad var jag för man om jag inte kunde skydda min familj?

Han började skapa strategier för att försöka skapa trygghet, skaffade fem olika larm och var uppmärksam på ljudet av bilar ute på gatan.

– Jag kunde aldrig slappna av. Vi kunde ha fredagsmys i soffan och så hör jag ett speciellt billjud, får maxpuls och tror att vi ska dö. Jag hade fått hjälp direkt efter händelsen, jag tyckte att vi hade gjort allt rätt, men det räckte inte. Under rättegången frågade de hur händelsen hade påverkat mig. Då började jag att gråta för jag var rädd att jag inte längre skulle våga möta mina klienter och kunna jobba kvar.

Det kom sju polisbilar

Han hade överdrivna skyddstankar, som att han blev hysterisk när hans mamma undrade om hon fick ta med barnbarnet till folkparken och gunga. En natt väcktes han av att larmet gick och på telefonen visade kameran en bild av en man vid dörren. Med fullt stresspåslag skriker Fredrik och sliter upp hela familjen på fötter och vill att de ska söka skydd på översta våningen. Han ringer polisen och eftersom han tidigare hade blivit utsatt för ett mordförsök kommer sju polisbilar och två hundförare till huset.

– När jag tittar på mobilkameran igen ser jag att bilden laggar, mannen är kvar, men det är jag på bilden från kvällen innan då jag var ute med hunden. Bilden har frusit sedan dess och larmet måste ha gått på grund av blåsten och en buske som rörde sig. Där står vi, familjen helt vettskrämda och till och med hunden hade kissat ned sig. Det var väldigt pinsamt och jobbigt, men poliserna förstod, de hade kunskap om trauma. Men jag blev tvungen att känna medkänsla om mig själv och ta ytterligare hjälp, för så här kunde vi inte ha det.

Stereotypa mansideal står ofta i vägen för trauma, enligt Fredrik och det är också en grogrund för våld i nära relationer, tycker han. Många män blir som sina fäder, trots att det är de sista de vill.

– De har ofta haft en frånvarande pappa och jag brukar ofta prata med mina klienter om actionhjältarna från filmens värld, som Arnold Schwarzenegger och Sylwester Stallone. De var inga kramiga grabbar. De löste problem med våld. Med sådana manliga förebilder är det lätt att tro att man måste vara stor och tuff, avslutar Fredrik Wretman.