”En del av problemet är hur svårt det är att anställa lämpliga föreståndare”, säger Alva Jofred, jurist på Institutet för Medicinsk Rätt AB, i senaste gästkrönikan.
GÄSTKRÖNIKA: I lag, föreskrifter och allmänna råd uppställs höga krav på HVB-föreståndares kompetens. För att godkännas av Inspektionen för vård och omsorg (IVO) ska de ha en relevant högskoleutbildning, erfarenhet av liknande verksamhet och personlig lämplighet. De två sistnämnda kraven härrör från lagstiftningen och framstår som rimliga. Kravet på högskoleutbildning kommer dock inte från lagen och är svårare att förstå.
Som jurist anser jag att kravet på högskoleutbildning är ogrundat och riskerar att hindra anordnare från att anställa kompetenta föreståndare.
När IVO handlägger ärenden om tillsyn eller tillstånd så prövas bland annat om HVB-föreståndaren har tillräcklig kompetens. Ett omdiskuterat kompetenskrav handlar om utbildning. Enligt lagen behöver utbildningen endast vara ”lämplig”, utan att för den sakens skull vara av någon viss art eller omfattning.
I Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd stadgas däremot att utbildningen ska vara på högskolenivå, bör omfatta minst 180 högskolepoäng och kan vara inriktad på socialt arbete, socialpedagogik eller beteendevetenskap. Socialstyrelsens definition av vilken utbildning som är ”lämplig” är därmed betydligt snävare än lagstiftarens.
Låt mig exemplifiera vilka följder kravet på högskoleutbildning kan få: Föreståndaren Anna har nyligen sagt upp sig. Det bästa vore om behandlingsassistenten Bosse tog över. Han har jobbat inom verksamheten i tjugo år, gått en folkhögskoleutbildning inom vård, omsorg och ledarskap samt är i övrigt väl lämpad för uppdraget. Tyvärr får inte Bosse bli föreståndare, eftersom han inte har pluggat på högskola. Anordnaren anställer istället Carl. Han har två års erfarenhet av att arbeta inom HVB och har gått en treårig högskoleutbildning inom beteendevetenskap. Är det självklart att Carls utbildning gör honom till en lämpligare föreståndare än Bosse, vars erfarenhet är avsevärt längre? Tydligen, enligt Socialstyrelsen.
Man kan fråga sig varför Socialstyrelsen anser att en utbildning måste ha ägt rum på just en högskola för att ”räknas”. Jag har inget bra svar. Inte heller Socialstyrelsen tycks vara säkra på sin sak. I efterskalven av 2015 års flyktingvåg beslutade nämligen Socialstyrelsen att det mellan den 1 januari och 1 november 2016 kunde göras undantag från kravet på att föreståndare ska ha en högskoleutbildning. Slutsats? Jo, bevisligen var kravet inte så pass viktigt att det, i ett pressat läge, ansågs få hindra anordnare från att anställa kompetenta föreståndare.
Men hur är situationen på HVB-verksamheter idag då? Kan inte läget även nu beskrivas som ”pressat”? Troligen. Många verksamheter är förvisso välfungerande. Samtidigt uppmärksammas ständigt oegentligheter. År 2021 fann IVO brister i närapå en tredjedel av de HVB, stödboenden och SiS-hem som granskades i rapporten ”Vad har IVO sett 2021?” Situationen är alltså långt ifrån acceptabel.
Orsakerna är säkerligen både många och komplexa. Jag vågar dock påstå att en del av problemet är hur svårt det är att anställa lämpliga föreståndare. Det är trots allt föreståndaren som ytterst ansvarar för att verksamheten håller god kvalitet.
Så varför försvårar Socialstyrelsen för anordnare att anställa duktiga föreståndare med relevant utbildning (om än ej på högskolenivå), gedigen erfarenhet och personlig lämplighet? Det är för mig svårbegripligt. Min förhoppning är att kravet på högskoleutbildning slopas, som ett led i att underlätta för anordnare att förbättra sina verksamheters kvalitet.
Alva Jofred, jurist på Institutet för Medicinsk Rätt AB
