Suicid går att förhindra

– Vi är en ideell organisation som har funnits sedan 2013. Vi håller bland annat utbildningar där vi går igenom myter och fakta om självmord, hur man identifierar tidiga varningstecken och hur man kan stötta någon som mår dåligt, berättar Camilla Rosenkvist, utbildningssamordnare på Suicide Zero.

Utbildningen Våga fråga är en kurs på två timmar som vänder sig till den breda allmänheten och inte kräver några förkunskaper.

– Det är fortfarande väldigt tabubelagt att tala om självmord, även om vi ser ett mer öppet klimat att ta upp psykisk ohälsa i stort i samhället. Den vanligaste och farligaste myten är föreställningen om att du inte ska väcka den björn som sover. Man tror att det kan förstärka de negativa tankarna att man talar om dem, men forskning visar att det är precis tvärt om. Vi behöver våga fråga för att kunna fånga upp de här tankarna på ett tidigt stadium och vi behöver visa att det är okej att prata om det. Annars blir det som att det inte spelar någon roll vad vi gör.

Camilla Rosenkvist vill visa att alla människor kan göra något för att hjälpa en medmänniska.

– Vi ska inte bara se det som ett uppdrag för psykiatrin. Vi har alla ett ansvar att ta hand om de som mår sämre än oss själva

och överlag behöver vi få till ett bättre samarbete mellan olika aktörer i samhället, säger hon.

Hon räknar upp några tidiga varningssignaler som är bra att känna till. En livsomställning kan vara en utlösande faktor, så som en skilsmässa, ett förlorat jobb eller ett dödsfall i familjen. Är man medveten om det så kan man också lättare uppmärksamma signalerna hos andra.

– Personen kan dra sig undan sociala sammanhang, öka sin användning av alkohol. Lugnande medel och droger kan också förekomma. Ett förändrat beteende ska man alltid vara uppmärksam på. Lita på din magkänsla. Om du känner att något inte riktigt är som det ska så fråga hellre en gång för mycket. Vi brukar säga att man ska vara artigt påträngande, säger Camilla Rosenkvist.

Den som mår dåligt brukar inte vilja belasta andra med sina problem, så det gäller att fråga två, kanske tre gånger. Är man riktigt orolig så råder Camilla Rosenkvist att man ska vara så rak som möjligt och ställa frågan rakt ut: ”Har du haft tankar på att ta ditt liv?”

– Ju rakare frågor du ställer desto ärligare svar får du. Är svaret på frågan ett ”ja”, ska du fortsätta att fråga: ”Hur långt går dina tankar? Har du planerat hur det ska gå till?” Det är inte ovanligt att någon gång ha självmordstankar under sin livstid, men att göra verklighet av det är ett väldigt stort steg.

En annan myt om självmord som Camilla tar upp är att man inte kan hindra någon som redan har bestämt sig.

– Det stämmer inte. Det behövs inte mycket för att få någon att skifta fokus. I ett självmordsbrev stod det att ”om bara någon människa hade lett mot mig så skulle jag inte ha fullföljt det”. Bara att se personen och lyssna gör stor skillnad. Och då ska vi inte avbryta och komma med lösningar, det kan få personen att låsa sig.

Samtidigt säger Camilla att vi inte ska vara rädd att göra fel när vi pratar med någon som mår dåligt.

– Du kan alltid ta ett steg tillbaka. Det viktiga är att vi gör något. Fråga hellre en gång för mycket än en gång för lite. Visa respekt och förståelse. Det är skillnad på att säga att du förstår och att visa förståelse. Du kan aldrig helt förstå vad en annan människa känner.

En bra samtalsteknik för att inte klippa samtalet är att ställa öppna frågor; hur, var, när. Sedan kan man behöva lotsa personen till hjälp genom att ta kontakt eller följa med till läkare eller psykiatri. Camilla tipsar också om att en diakon inom kyrkan ibland kan vara ett bra alternativ för samtal.

– Om en person mår väldigt dåligt kanske du behöver hjälpa personen att åka in på psykakuten.

Självmordstalen har minskat sedan 1980 fram till ungefär år 2000, för att sedan vara i princip oförändrade. Bland unga mellan 9 och 25 år har självmorden ökat med cirka 1 procent per år sedan 1995.

– Barn och unga mår sämre, det bekräftar bland annat Bris. Vi lever i ett allt mer stressat samhälle med stora prestationskrav. Vi arbetar för att det ska tillsättas mer resurser på att förhindra suicid. Att 1 500 personer dör i suicid varje år är ungefär sex gånger fler än de som dör i trafiken, och där läggs det mycket pengar.

Hela 70 procent av de som tar sina liv är män. Ändå gör kvinnor fler självmordsförsök, men män använder mer definitiva metoder och reagerar mer på impuls.

– Män är också mindre benägna att tala om sitt mående. Den manliga normen att ensam är stark gör att många inte vill kännas vid sina problem och att de inte behöver någon hjälp.

Suicide Zero genomför tillsammans med andra suicidpreventiva organisationer en kampanj som uppmärksammar suicid hos män och visar på vikten av att prata om hur man mår.

I fjol startade Suicide Zero podden Självmordsöverlevarna där personer som varit nära att ta sitt liv men överlevt berättar om vad som hänt dem.

– Det är viktigt att förmedla hopp, även om vi också pekar på saker som kan förbättras i samhället. Våra åtta ambassadörer som själva har erfarenhet av psykisk sjukdom eller hos en nära familjemedlem hjälper oss att nå ut med vårt budskap. Mattias Sunneborns pappa tog sitt liv när Mattias var 15 år och Mia Skäringer som ”vet hur det känns att stå på kanten”, som hon säger. Deras starka berättelser berör och öppnar ögonen för att vi alla måste tala om självmord.

Suicide Zero har cirka 200 volontärer runt om i landet som engagerar sig i organisationens arbete. Den 10 september deltog många av dem på Suicidpreventiva dagen genom att hålla ljusmanifestationer runt om i landet.

– I år tände vi 1574 ljus. Bakom varje ljus finns det en person och bakom varje person finns det familjemedlemmar, vänner och bekanta som var och en drabbas av den oerhörda tragedi som det innebär att mista någon i självmord. Det är en fin manifestation som även bidrar till att få upp ögonen för att självmord kan förhindras, avslutar Camilla Rosenkvist.