Ständigt utsatt men fri som kvinna

 
Ständigt utsatt men fri som kvinna– I ett vanligt tjejgäng, eller ensam är det lugnt men går jag ut med andra transpersoner är jag mer utsatt, berättar Janna. Foto: Anne Haavisto Janna, som tidigare hette Jan, genomförde sin könskorrigering 2012. Sedan dess har hon äntligen kunnat titulera sig som den kvinna hon alltid känt att hon är. Det har varit en lång och smärtsam resa, som pågår än. På sina arbetsplatser har hon ofta utsatts för glåpord och dumma frågor om sitt kön.
– Jag utsätts nästan dagligen för påhopp på jobbet, säger Janna.

I hela sitt liv har Janna sökt sin identitet och försökt leva efter facitboken så gott hon kunde, hur en pojke skulle se ut och bete sig. Det har varit en kamp för att överleva.
 
Men aldrig hade hon trott att det var nu, efter könskorrigeringen, som motgångarna skulle börja. Hon blev återigen påmind om det liv hon som ung gick igenom i skolan, med mobbning och trakasserier som en del av vardagen. Särskilt inom gay-rörelsen som Janna var delaktig i som ung.

– Så länge du är en gayperson som klär upp dig och spexar, då tillhör du en community med andra likasinnade. Då är det naturligt att bejaka kvinnligheten och mycket är ju förknippat med humor. Men när man väljer vägen att korrigera sitt kön, och har till slut en vagina, då är man inte kvar som en i gänget. Är du inte lite könssvikare nu då? Det upplevde jag att mina vänner tänkte om mig. Efter operationerna uteslöts jag helt och de flesta av mina gayvänner försvann.

I arbetslivet har hon utsatts för kränkningar, trakasserier och utfrysning. Janna hade under flera år arbetat inom försäljning och jobbade på ett varuhus när hon gjorde sin könskorrigering. Tidigare hade hon levt ett dubbelliv; Jan på jobbet och Anna Larsson i partylivet.

– Under den här tiden levde jag i en relation med en man, som också stöttade mina vilsna känslor. Anna Larsson raderas så småningom ut av den sanna identiteten jag kände jag letade efter och det var Janna.

När Janna berättade om sin diagnos könsdysfori klargjorde hon för sina kollegor och chefer att hon nu ville bli titulerad som Janna.

– Det jag berättade för dem gjorde att de fick en helt annan syn på mig och plötsligt hade jag en lägre plats i den hierarki som rådde där. Plötsligt ställdes det högre krav på mig och det bildades flera läger bland personalen. De som var bra arbetskamrater vågade inte öppet visa sitt stöd av rädsla att även de skulle bli utfrysta, som jag blev. Jag fick omotiverade arbetsuppgifter som egentligen var helt onödiga och ofta utom synhåll för kunderna.

Hon anpassade sig och gjorde allt för att få behålla sitt jobb. Men har man en arbetsgrupp som inte förstår så knäcks man, menar hon.

”Du måste ju förstå att våra kunder stör sig på att du är transa?” 

– Jag blev ofta uppkallad till cheferna som letade fel på mig. De sa ”Janna, du måste förstå våra kunder.”, ”Hur ska vi lösa det här?”, ”Du måste ju förstå att våra kunder stör sig på att du är transa?” Kunder kunde komma fram med dumma frågor som: ”Varför har du en sån mörk röst? Är du en han eller en hon?”

Det blev allt mer ohållbart för Janna att arbeta kvar. Utfrysningen var total och konflikterna avlöste varandra.

– Jag satt alltid ensam i matsalen på lunchen och det blev många tårar på toaletten, där jag grät av förtvivlan. Jag kommer inte att orka det här, tänkte jag. Vad har jag gett mig in på? Det hände att en chef visade mig mejl från kunder som undrade hur de kunde ha en sån onormal eller vidrig människa i kassan. Jag kunde inte förstå vuxna människors grymhet, även om jag vet att det handlar om rädsla och okunskap.

Hon säger att hon aldrig hade räknat med att bli så ensam.

– Jag vill träffa människor som är intresserade av mig som person, inte på grund av mitt kön eller vad jag har gjort. Jag förväntar mig inte att alla ska förstå, men jag önskar att bli respekterad. Att ständigt stå till svars är tröttsamt.

En strategi Janna haft sedan korrigeringen är att extra mycket framhäva sin kvinnlighet.

– För mig är det viktigt att ha snygga kläder, snygg make up och ett fint hem. Kan jag prestera och visa upp allt det här fixade och korrekta, då kanske jag blir mer accepterad, tänker jag.

Ifrågasatt och kränkt

Janna arbetar sedan åtta år som busschaufför. Även på den här arbetsplatsen har hon blivit ifrågasatt och kränkt, främst av resenärerna.

– När folk inte får som de vill, till exempel resa med mig utan biljett, klankar de ner på mitt kön direkt. Jag får flera gånger i veckan höra att jag är en horfitta och en sån där henjävel.

I somras var Janna med om en chockartad upplevelse under sitt arbetspass. In i bussen klev en resenär med flera barn som under resan sprang runt i bussen, medan mamman satt upptagen med sin mobiltelefon. När Janna vänligt bad henne att ha uppsikt på barnen, av säkerhetsskäl, blev hon ursinnig och glåporden av den värsta sorten haglade.

– Jag blev helt tom inombords och tårarna började rinna. En annan busschaufför hade hon inte ens skällt på, varför skälla på mig? Jag gick inte in i någon diskussion, utan försökte behålla lugnet, samtidigt som chockade resenärer klev på bussen. Jag anropade hjälp och min trafikledning såg till att jag togs ur trafik. Min arbetsgivare kände till tidigare trakasserier och valde att polisanmäla händelsen.

Det har även hänt att Janna har blivit utsatt för fysiskt våld på sin fritid. Hon säger att hon inte är rädd för att gå ut, men att det finnas en grundrädsla som är svår att beskriva.

– Mycket handlar om vilka jag är ute tillsammans med. I ett vanligt tjejgäng, eller ensam är det lugnt men går jag ut med andra transpersoner är jag mer utsatt, då kan det hända att vi utpekas som män som bytt kön. Jag känner en TS-väninna som går med batong i väskan, ifall det skulle uppstå en hotfull situation, berättar hon.

Vi pratar generellt om könskorrigering och Janna tycker att det ibland är lite för lättvindigt, att det är för enkelt att börja en könsresa med allt vad det innebär.

– Jag är glad att jag gjorde min korrigering relativt sent i livet. Jag hann mogna i mina tankar och förbereda mig inför ett så stort livsbeslut. Idag skiljer man på identitet och könskorrigerande ingrepp. Du får ett personnummer långt innan du ens börjat din förvandling, om du definierar dig som till exempel kvinna. När jag gjorde mitt ingrepp rullade jag in på operation med Jans personnummer runt handleden och ut med Jannas.

Vilket omklädningsrum ska du gå in i?

Hon minns frihetskänslan när hon äntligen kunde gå på badhuset och simma som kvinna.

– Det hade jag absolut inte kunnat göra när jag fortfarande hade något annat mellan benen. Jag har funderat en hel del på det, utan att döma, men om du som kvinna har din penis kvar, vilket omklädningsrum ska du gå in i? Där har vårat samhälle otroligt mycket kvar, för att möta upp oss och våra behov.

Det är inte glitter och glamour, säger Janna, att göra den här resan. Hon är självkritisk och ställer höga krav på sig själv, då hon fått den här möjligheten och erbjudits hjälp av vården.

– Jag är väldigt tacksam så klart. Jag hade inte levt idag om jag inte hade gjort korrigeringen. Jag hade tagit mitt liv. Men jag kan även känna skuld och press på mig själv, att jag verkligen måste leva upp till den jag förväntas vara.

Hon har valt att offentligt berätta om sin resa i fotoboken ”Janna – Ett liv i två världar” som kom ut 2017. Fotografen Eva Lie följde Janna genom hela resan från Jan till Janna.

– Jag vill synliggöra att vi finns i samhället och inge hopp till de som känner sig ensamma med sina vilsna tankar, för att en sån här resa inte ska vara för smärtsam.

Suzanne Larsdotter arbetar som sexolog och har genom åren kommit i kontakt med många transpersoner. Hon har skrivit ett kapitel om könsidentiteter i boken ”Sexologi för psykologer och psykoterapeuter” utgiven på Studentlitteratur. Hon berättar om det lidande som många av dessa människor dagligen lever med.

– Transpersoner är de mest utsatta inom hbtq-rörelsen. Att inte bli sedd och respekterad för den man är nöter ner en människa. Många transpersoner är oerhört utsatta för allt från hatbrott, hån och trakasserier till fysiskt våld.

Självmordsstatistiken är mycket högre bland transpersoner

Hon menar att så kallade mikroaggressioner i vardagen, som antydningar, frågor och glåpord, till och med kan vara livshotande och självmordsstatistiken bland transpersoner är mycket högre än hos andra.

– I en undersökning från Folkhälsomyndigheten framgår att 36 procent av alla transpersoner har övervägt att ta sitt liv det senaste året, mot sex procent hos den övriga befolkningen. I Sverige har nära 60 procent av transpersoner i åldrarna 15–19 år övervägt självmord, och 40 procent har gjort åtminstone ett allvarligt försök. En orsak, förutom trakasserier och hån, är att de här människorna har lågt förtroende för samhällsfunktioner som sjukvård och polis och drar sig för att söka hjälp.

Värderingar och normer i samhället, okunskap och oförståelse ligger i grund till transpersoners utsatthet.

– Samhället har ett könsdikotomiskt sätt att tänka där man och kvinna är normen. Människor överlag har en önskan att kategorisera och när det uppstår problem med att hitta en passande kategori så skapas osäkerhet, som i sin tur kan leda till att man utsätter transpersoner för kränkande behandling genom att till exempel ta sig rätten att definiera den andra människan och ifrågasätta dennes könsidentitet, menar Suzann.

Samtidigt som utsattheten är utbredd ökar antalet människor som får diagnosen könsdysfori både bland vuxna och personer under 18 år. Likaså ökar antal personer som ansöker till Socialstyrelsens Rättsliga Råd om ändring av juridiskt kön.

– Man vet inte riktigt varför, men det troliga är att det har med en ökad öppenhet i samhället att göra. Man tror också att könsdysfori är vanligare än vad vi tidigare trott. Dessutom ändrades lagstiftningen 2013 så att det blev möjligt för personer att få könsdysforidiagnos, erhålla behandling och ändra juridiskt kön utan att behöva genomgå sterilisering och underlivskirurgi. Om personen vill genomgå underlivskirurgi kan personen frysa könsceller innan ingreppet sker. Detta torde förklara en del av ökningen från 2013, berättar Suzann.

Kunskapen ökar men det kommer även bakslag i olika former, enligt Suzann.

– Jag kan känna en viss oro när man ser till den politiska kopplingen, framförallt inom det konservativa och främlingsfientliga lägret och vilken syn de har på kön. I Ungern till exempel har en ny lag införts som förbjuder byte av juridiskt kön. I den nya lagen har begreppet kön i folkbokföringen ändrats till ”kön vid födseln”. Något som gör att transpersoner gång på gång tvingas komma ut med sin transidentitet i kontakt med myndigheterna.

Suzann anser att alla som jobbar med människor bör skaffa sig en utbildning i de här frågorna.

– Det behöver införas riktlinjer i bemötande på arbetsplatser och kompetens för att på rätt sätt kunna möta transpersoner. Transvården är så fundamentalt viktig för rätt vård och behandling är livräddande insatser.


Anne Haavisto

Taggar

Reportage