KRÖNIKA: Jag har lätt för att känna skamkänslor. Det är inget märkligt – inte med min barndom. En barndom full av skrämsel, hotfulla vuxna och en otrygg tillvaro.
Jag har blivit skrattad åt. Ett exempel på det kan du läsa om i min bok Mira – en osynlig flicka, en romanbeskrivning av min och många andra barns uppväxtvillkor.
Barnet hånas för de känslor det känner. Det skapar förvirring och skam.
Som barn anpassar man sig till den verklighet man tvingas in i. Som vuxen skapar det ofta en hel del bekymmer i olika relationer – både till andra, men kanske främst till dig själv.
Ett ganska vanligt självhjälpsråd är: tala till dig själv som en god vän. Och jag menar att det är ett bra råd. Man skulle ju aldrig skrika till en vän:
DU ÄR DUM I HUVUDET! VAD FUL OCH ÄCKLIG DU ÄR! DU KAN JU INGENTING! SÅ JÄVLA KORKAD!
Inte ens om vännen just berättat att hen misslyckats på en tenta, en arbetsuppgift eller något annat som livet kastat i vägen.
Så varför skriker vi så till oss själva?
Vi lever nog alla mer eller mindre med en inre kritiker. Det kan vara bra att lyssna delvis – som en vägvisare, så att vi inte tappar fotfästet eller slutar granska oss själva.
Men i mitt fall har den inre kritikern fått ta alldeles för stor plats, alldeles för ofta.
Den onda tvillingen
I den psykoterapi jag gick i, tillsammans med en kvinna som även arbetade med DBT (dialektisk beteendeterapi), kallade hon min inre kritiker för den onda tvillingen – en röst som var så hård och dömande att den inte gav något utrymme för mig att ens våga försöka.
Jag hade en inre röst som skrek:
MARIA, ÄR DU GALEN? TESTA INTE! DU KOMMER MISSLYCKAS! JAG MENAR – DU ÄR MISSLYCKAD!
Att leva med en person som ständigt talar illa om sig själv är tungt. Både för den som upplever det – men också för personer i ens närhet.
Varför?
Jo, för som en vän sa till mig en gång:
”Maria, jag upplever det som att det inte spelar någon roll vad jag säger. Jag säger att du är en fin vän, att jag tycker om dig – men du bara skakar av dig det, som om det inte stämmer. Jag får känslan att du tror att jag ljuger. Det gör mig ledsen. Och till slut ger jag upp.”
De orden gick rakt in. Jag visste att detta måste jag förändra.
I mitt fall blev det genom psykoterapin, som jag är övertygad räddade mitt liv. Jag började öva på att sluta tala illa om mig själv. (Testa – det är så svårt.)
Jag har hela livet fått höra att jag är ful, att jag inte duger. Samtidigt har jag vuxit upp i en miljö av våld och upprepade sexuella övergrepp. Det sätter spår. Kroppen minns.
Som vuxen – nu snart 51 år – kan jag fortfarande drabbas av skamattacker. För mig kan det vara på liv och död – trots att det kanske ”bara” handlar om en diskussion, eller några ord som gjort mig ledsen och skamsen.
Hjärnan skapar katastrofscenarier som skydd
Min hjärna har övat sedan barnsben på att skapa katastrofscenarier. (Det gör hjärnan för att skydda oss från framtida faror.)
Se gärna filmen Insidan ut 2. I en scen kommer figuren Lycka till ett stort kontorskomplex där medarbetarna sitter och skriver katastrofscenarion. Det låter ungefär så här:
”Och sen sätter hon sig på cykeln, och då kanske däcket lossnar, och då ramlar hon, och då kanske det kommer en bil och kör på henne, och då kanske hon hamnar på sjukhus…”
Lycka skriker: ”Men ni måste sluta upp med detta!”
De svarar: ”Men vi försöker ju skydda flickan!”
Inom mig går det där så snabbt. Och när jag väl är inne i den snurren av orimliga tankar växer de negativa känslorna.
Här gäller det att hitta egna stopp-skyltar. Att skapa det där mellanrummet – mellan tanke, känsla och handling.
Där finns makten att välja sitt beteende.
Så vad kan vi då göra?
Det är inte ditt fel att du tvingades växa upp i kaos.
Men det är ditt ansvar, som vuxen, att inte låta det beteendemönstret fortsätta.
Att upptäcka och skydda barn som växer upp i våld, övergrepp och kaos är min hjärtefråga.
Det är vuxnas ansvar att våga se – att agera – för att skapa en bättre värld för oss alla.
Så min uppmaning är:
Var är ditt mod?
Hur kan du hjälpa ett barn – i dag?
Maria Lundberg, socionom
