Socialtjänsten måste bli bättre på NPF

 
Socialtjänsten måste bli bättre på NPFNärmare sju av tio socialsekreterare har ingen utbildning inom neuropsykiatriska diagnoser. Foto: Getty Images Personer med NPF, neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, är överrepresenterade bland dem som söker hjälp hos socialtjänsten. För att de ska kunna få rätt stöd och tillgodogöra sig det stödet krävs kunskap. Men socionomutbildningen innehåller ingenting om den här klientgruppen. Socionom Elisabeth Sundström Graversen och psykolog Bo Hejlskov Elvén har skrivit boken "NPF och socialtjänsten" för att bidra till ökad kunskap.

Riksförbundet Attention har genomfört en enkät- och intervjustudie där de tillfrågade handläggarna på socialtjänsten uppskattar att mer än 50 procent av deras klienter har en NPF-diagnos. Rapporter från Socialstyrelsen (Socialstyrelsen, 2014; 2019) visar att barn och unga med NPF, i synnerhet adhd, är kraftigt överrepresenterade bland placerade barn. På SiS-hemmen hade 44 procent av de unga som medverkade i en undersökning diagnosen adhd. 

Trots det så innehåller socionomutbildningen ingenting om NPF. Närmare sju av tio socialsekreterare har ingen utbildning inom neuropsykiatriska diagnoser. Nya socialtjänsten, som väntas träda i kraft under 2021, lyfter vikten av tillgänglighet och att alla ska ge samma möjligheter, trots funktionsnedsättning.

– NPF är en osynlig funktionsnedsättning. Vi skulle ju inte tvinga en rullstolsburen person försöka ta sig upp för trapporna till socialkontoret, men vi anpassar oss inte för att personer med NPF ska kunna delta i ett möte med socialtjänsten, säger Bo Hejlskov Elvén.

Socionom Elisabeth Sundström Graversen har skrivit boken "Npf och socialtjänsten – lagstiftning, bemötande och anpassningar" tillsammans med psykologen och författaren Bo Hejlskov Elvén.

– Både jag och Bo Hejlskov kände starkt att vi ville skapa en förändring genom att skriva den här boken. Vår förhoppning är att boken når ut till både studenter och befintliga handläggare, säger Elisabeth Sundström Graversen.

Föräldrarna är en bortglömd grupp

Hon arbetar som kanslichef på Attention och är projektledare för Familjelyftet, som fokuserar på familjer med NPF och i huvudsak föräldrarna, som är en bortglömd grupp.

– Det är mycket fokus på barn med NPF, men vi behöver förstå att föräldrarna också behöver stöd, säger hon.

– Socialtjänsten har ett dubbelt uppdrag. De sitter på två stolar; att stödja och att vara en myndighet som utövar makt. Om en person brister i sin omsorg om barnen, ska man tvångsomhänderta dem då? Ska man inte stödja föräldern? När det är socialtjänstens ansvar att stödja får man inte ge upp när en funktionsnedsättning gör att det kan vara svårt att klara av vardagliga rutiner med barn, säger Bo Hejlskov Elvén.

Han tar upp ett vanligt exempel där en mamma med NPF tycker att det är jobbigt att handla för att hon har svårt att beräkna hur många kassar hon behöver för att få plats med matvarorna. Därför köper hon bara lite åt gången så det går i en kasse. Ofta blir det två fryspizzor och två liter läsk.

Lyckat projekt i Kalmar

– Ett projekt i Kalmar handlade om att hjälpa mammor med adhd i sin vardag och det var just handlingen som de behövde hjälp med. Man satte in stöd för det. En timme beräknades till planering av inköp och en timme att gå med till affären och handla. Att handla i affärer med självscanning löste problemet med kassarna. En timme avsattes också till att packa upp maten, för man hade upptäckt att det också var svårt. Vissa hade lämnat matvaror i påsen som stod kvar i hallen under natten och varor som var för stora för hyllan blev kvar på köksbänken.

När mammorna hade tränat under några månader kunde man korta ned stödet succesivt för att efter sex månader helt ta bort stödet.

– En sådan här insats fungerar och blir betydligt billigare än att omhänderta barnen. Tvångsomhändertagande leder ingenstans positivt. Vi måste ta reda på vad vi kan göra för att hjälpa utan att vara dömande. Det är sällan det görs. Vi behöver också ha inställningen att personen gör sitt bästa.

Bo Hejlskov Elvén bor i Malmö och har arbetat i Danmark som expertrådgivare inom socialtjänsten.

– De har en annan lagstiftning där socialtjänsten alltid är ytterst ansvarig. Det gör att ingen kan hamna mellan stolarna. Det finns ingen tradition i Sverige att ta in expertkunskap, men då måste vi se till att kunskapen finns i huset.

Han menar att grunden är att ta reda på vad personen behöver hjälp med, men också se till att de får rätt hjälp att ta emot hjälpen.

– En mamma med NPF fick rådet från en 26-årig kille från socialtjänsten som var på besök i hemmet att hon kunde köpa en whiteboard och sätta upp. "Om jag hade klarat det själv skulle jag inte ha bett om hjälp", sa hon. Skicka ut någon med skruvdragare och whiteboard för att se till att den kommer upp.

Det är så lätt att tro att en person med NPF kan följa till synes enkla råd. Men då har man inte kunskapen om hur en person med NPF fungerar.

– Det går inte bara att säga "Ryck upp dig". Man kan inte förvänta sig att en person med NPF ens ska vilja komma till ett möte utan att ha fått information om hur länge mötet håller på eller vad det ska handla om, säger Bo Hejlskov Elvén.

Personer med NPF har kognitiva svårigheter. Det kan handla om koncentrationsförmåga, förmåga att sålla i sinnesintryck, beräkna andras tankar, känslor, handlingar och avsikter, förmåga att förutsäga vad som ska hända, förmåga att hålla tillbaka impulser och förmåga att hålla sig lugn.

Det handlar om bemötande. Det är viktigt att vara tydlig med var mötet ska hållas, när och hur länge det beräknas hålla på, varför mötet ska hållas, vilka som ska delta, en tydlig dagordning, vad som ska ske och beslutas och tydliga kontaktuppgifter.

Hjälpmedel för att hålla reda på tiden är bra, liksom whiteboard att tydliggöra det man pratar om.

– Många är oroliga inför det första mötet med socialtjänsten. Det beror mycket på det dubbla uppdraget, man är rädd för att bli utpekad som dålig förälder, att man brister i omsorgen.

Case från verkligheten

Boken innehåller case från verkligheten som kommer från Familjelyftet. Det är för att få en större bild över hur det fungerar för familjer med NPF.

En pappa på 33 år med sambo och två små barn berättar att han har svårt att betala räkningar, samverka med myndigheter och försäkringsbolag. Han blir ofta rastlös och har också lätt att tappa humöret när det blir för stressigt hemma.

En annan pappa fick sin adhd-diagnos sent, vid 43 års ålder. Han är pappa till två döttrar på 17 och 22. En av döttrarna fick en ätstörning och pappan misstänker att hon också har adhd, men de väntar med utredning tills dess att hon är frisk från ätstörningen. Pappan är gift för tredje gången, han har varit väldigt impulsiv och haft det svårt med relationer. Han kan bli ganska lättirriterad och har ett hetsigt humör. Han har ett väldigt kontrollbehov och vill ha ordning, men inombords är det kaos.

Nästa exempel är en pappa som också fick sin adhd-diagnos sent. Han har fem barn, varav tvillingar med adhd. De klarade sig igenom grundskolan och fick sina diagnoser i gymnasiet. De är smarta, men tappar tråden på tio sekunder. Ändå förstod inte skolan att något var fel. Det är en sorg för pappan att varken han eller före detta frun som var lärare förstod detta. Nu misstänker han att även yngsta dottern har adhd. Pappan har fått bra verktyg tycker han, det finns hjälp att få.

Alla med NPF får inte samma stöd.

– Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är uppdelade så att autism ligger under LSS, medan adhd, språkstörning och tourette faller under SoL. Det ställer till problem, säger Bo Hejlskov Elvén.

SoL är tänkt att tillgodose tillfälliga stödbehov. Det innebär att insatserna oftast är kortsiktiga och avbryts trots att de fungerar.