GÄSTKRÖNIKA: När en familj eller en person kommer till ett skyddat boende handlar allt till en början om det mest grundläggande: säkerhet, trygghet, att andas ut. Men ganska snart väcks frågan om vardagen. Vad gör man under dagarna? Hur skapar man rutiner när allt i livet är upp och ner?
I det här perspektivet blir sysselsättning som skola för barnen, arbetsträning, fritidsaktiviteter, samhällsorientering, ibland bara gemensamma middagar mer än bara ”fyllnad” av tid. Det blir en sorts livlina.
Det paradoxala är tydligt: medan en mamma planerar säkerhetsåtgärder, kanske byter namn och identitet för att skydda sig och sina barn, ska hon samtidigt försöka se till att dottern kommer till fotbollsträningen eller att sonen hinner lämna in sin skoluppgift. Det är just i den kollisionen mellan hotbilden och vardagslivet som man kan visa den mänskliga styrkan.
För många som lever i våldsamma relationer har arbetslivet ofta påverkats starkt: Gärningspersonen kan ha förbjudit eller hindrat partnern från att arbeta eller studera. Ekonomin blir en form av kontroll, där beroendet cementeras. Självkänslan bryts ner när yrkesliv, kompetens och framtidsplaner hålls tillbaka.
När en person kommer till skyddat boende kan steget tillbaka in i arbete, praktik eller studier bli en central del av återuppbyggnaden. Sysselsättning blir inte bara en praktisk lösning, utan också ett sätt att återta makten över sitt liv.
En chans till normalitet
När barn följer med sin förälder till skyddat boende är deras vardag ofta redan fylld av oro, otrygghet och minnen av våld. De har förlorat sitt hem, sina vänner och ibland sin skola. Mitt i allt detta blir aktiviteter, lek, fritid, skola, idrott något livsviktigt.
Det handlar inte bara om att ”hålla barnen sysselsatta”. Det handlar om deras rätt till en barndom, en chans till normalitet och att få utrymme för glädje, utveckling och återhämtning.
Skydd handlar inte bara om lås, larm och hemlig adress. För människor som tvingats fly från våld är själva vardagen, rutinerna, sysselsättningen, de små återkommande handlingarna i sig ett skydd. Att veta att det finns frukost klockan åtta, att barnen går till skolan, att någon följer med på veckohandlingen, att det finns ett kvällssamtal innan lampan släcks. Den sortens förutsägbarhet bygger en ram runt livet när allt annat är kaotiskt.
Lika viktigt är att synliggöra alla de osynliga hinder som gör det svårt ibland nästan omöjligt för våldsutsatta att delta i samhällslivet på samma villkor som andra.
Osynliga hinder gör vägen tillbaka till ett självständigt liv svår för många som lever i skyddat boende. Bara det att fylla i en blankett eller anmäla ett barn till fritids kan kännas riskabelt när adress och personnummer måste hållas hemliga. Rädslan för att gärningspersonen ska hitta dem får många att avstå från aktiviteter, arbete eller utbildning – trots att just dessa steg kan vara avgörande för att börja om.
Ekonomiskt och psykiskt
Till detta kommer bristen på dokument och resurser. Många har lämnat hemmet i all hast utan betyg, arbetsgivarintyg eller andra viktiga papper, vilket försvårar ansökningar. Den ekonomiska situationen efter flykten kan göra allt från kurslitteratur till fritidsaktiviteter eller arbetskläder till oöverstigliga kostnader.
Den psykiska påfrestningen är också en barriär i sig. Stress, oro och trauman gör det svårt att fokusera på arbete eller studier. Rädslan för nya relationer eller miljöer kan leda till självvald isolering, även när behovet av stöd är stort.
Barnen drabbas särskilt hårt. Upprepade skolbyten slår sönder vänskapsband och lärande. Föräldrar undviker ibland fritidsaktiviteter för att minska risken att barnen råkar säga något som avslöjar deras nya liv.
Till slut finns samhällets egna strukturer och krav. Myndigheter förväntar sig ofta snabb självförsörjning eller kontinuerlig skolnärvaro utan att anpassa stödet till skyddade personuppgifter. Arbetsgivare och skolor kan sakna rutiner för att hantera skyddad identitet, vilket skapar misstro, försenade processer eller i värsta fall utestängning.
Förutsättningar att lyckas
Tillsammans utgör dessa faktorer verkliga murar osynliga men påtagliga som gör att steget från skydd till ett nytt liv blir betydligt längre och mer krävande än vad som syns utåt.
Sysselsättning under placering på skyddat boende är inte en privat angelägenhet det är ett samhällsansvar.
Samhället förväntar sig ofta att människor som levt med våld snabbt ska bli självförsörjande, men frågan är: ger vi dem förutsättningar att lyckas?
För att återgå till arbete eller studier krävs att arbetsgivare, skolor, myndigheter och civilsamhälle aktivt öppnar dörrar och inte låter skyddad identitet eller en bruten livssituation bli ett hinder.
Veronica, Hemlikt
