Samira Said är hoppfull till förändring

Modet har hon fått från sina föräldrar. Hennes pappa var en frihetskämpe i Eritrea och hennes mamma var sjuksköterska i befrielsekriget mellan Eritrea och Etiopien.
Idag arbetar hon som behandlare och metodutvecklare på Magelungen, med unga i kriminalitet.
– Den dagen jag inte blir upprörd av att ännu ett barn dödar eller dödas, kommer jag att sluta, säger kriminologen Samira Said.

Samira Said kom till Sverige 1987 som flykting från Eritrea, tillsammans med sin mamma och tre syskon. Det första året i Sverige bodde de i ett flyktingläger i Värmland. Samira var då sju år gammal och har fina minnen från ankomsten till det nya, mycket annorlunda landet, den där kalla novemberdagen.

– För mig var det som att komma till en fristad. Det var snö ute och det var så vackert och alla vuxna svenska var så snälla. Där fanns ett barnperspektiv som var så olikt det jag var van vid i mitt hemland, berättar hon.

Hon vill berätta om sin pappa, som är en viktig person i hennes livsberättelse, pappa som blev mördad 1983 av politiska skäl.

– Pappa var en rebell, en frihetskämpe, som slogs och riskerade sitt liv för mänskliga rättigheter. Han var och är än idag högt älskad av det eritreanska folket, en nationalhjälte. Jag är jättestolt över honom och fortfarande hör människor från hela välden av sig och berättar för mig vad pappa gjort för dem. Pappas livsöde har påverkat mig mycket mer än jag tidigare förstått.

Samira och familjen flyttade till Vänersborg där hon växte upp. Hon beskriver sig som ett ganska blygt och tyst barn, men med mycket skinn på näsan.

– Ingen kunde köra över mig. På den tiden blev jag kallad för n-ordet och i tonåren blev jag trakasserad och slagen av nynazister, men jag var snabb och kunde springa ifrån dem, men inte alltid. Då slogs jag tillbaka och kom ofta hem blodig och blåslagen. Jag är en fredlig människa men då slogs jag. Min mamma, som också varit och kämpat i kriget, lärde mig självförsvar hemma. Hon är, precis som pappa, modig och extremt tuff, berättar hon.

Ett samhälle med drogproblem

Hon hade många vänner, bland annat Malin som hon är kompis med än idag. Men en del av de gamla vännerna har gått bort, i sviterna av droger.

– Det var ett samhälle med mycket drogproblem, med olyckor och överdoser som följd. Jag hade ett slags kontrollbehov som person, jag ville vara klar i huvudet, så jag tog aldrig någonting. Droger var inget för mig.

Efter gymnasiet jobbade hon ett år på en reklambyrå i London och efter något år i Göteborg där hon pluggade och jobbade på hemtjänsten. Samira flyttade till Stockholm 2002 då hela hennes familj nu bodde där. Genom åren har Samira tagit många högskolepoäng och läst till exempel socialt arbete, kulturvetenskap, konst, filosofi, företagsekonomi, engelska och spanska. Sedan landade hon i kriminologi och tog examen på Stockholms Universitet. För 16 år sedan började hon att arbeta med ungdomar på ett HVB-hem och unga i kriminalitet.

– Jag har en stark vilja att hjälpa människor och det har jag fått av mina föräldrar. Det handlade också om vad jag hade sett omkring mig i min ungdom; misär, psykisk ohälsa och drogproblem. Min chef från den tiden var min mentor. Hon var från den gamla skolans socialarbetare, med stort hjärta och mycket kärlek, men också en stark förmåga att sätta gränser. Hon sa en gång att om man inte kan säga nej ska man inte jobba med ungdomar. Hon var fantastisk.

Hon känner sig hoppfull

De senaste sex åren har hon främst arbetat med ungdomar i kriminella nätverk och som kvalificerad kontaktperson sedan flera år, samt skyddshandläggare för våldsutsatta kvinnor. I dagens våldsamma samhälle med skjutningar i princip varje dag är det för gemene man svårt att se något hopp. Men Samira känner tvärtom, hon känner sig hoppfull.

– Ja, många tänker att det är en hopplös situation, det här eskalerande våldet. Men jag tänker inte så. Jag tänker att barn och ungdomar som lockats in i kriminella nätverk är offer och att de behöver hjälp. Ser vi vuxna på dem som hopplösa kommer inte det att hjälpa dem. De klarar inte det här själva utan behöver oss kompetenta vuxna som kan hjälpa dem. Vi ska vara en stark kraft för de här ungdomarna, då de har andra starka krafter på andra sidan som drar i dem, menar hon.

Jag tänker att barn och ungdomar som lockats in i kriminella nätverk är offer och att de behöver hjälp

Hon säger att allt grundar sig i förståelsen för ungdomens situation, alltså processen de går igenom. Processen till att kunna tänka sig ta ett liv för några tusenlappar.

– Man måste förstå hur de hamnade i det här, alltså processen som de går igenom. Grooming på nätet, på samma sätt, som man groomas till en sexuell relation, men i det här fallet för att utföra grova brott. Barn som ska leva med att de dödat i resten av sina liv. Och hur kriminaliteten som normaliseras, som med kvinnor i våldsamma relationer. Jag ser barnen som offer. När jag möter dem brukar jag tänka på hur jag mötte de våldsutsatta kvinnorna, vad våldet har för funktion för dem, att förstå de här sakerna gör väldigt mycket, säger Samira och fortsätter:

– En ungdom beskrev en gång, hur han förberedde sig inför att döda en person. Han övade på att stänga av alla känslor och när det inte gick fick han ta till droger. Han gjorde tack och lov inte det här, men han förklarade mekanismerna bra, hur man rättfärdigar och rationaliserar sina handlingar. Många av föräldrarna älskar sina barn och är extremt engagerade, men de vet inte vad de ska göra. Vi måste berätta att det inte är kört, att de har hela livet framför sig. De här barnen är stressade och utbrända. De mår ju inte bra. Det måste man komma ihåg. Det är ju misär, verkligen och ofta ligger trauman bakom som sexuella övergrepp och våld i hemmet.

Började på Magelungen

Samira började i mars i år på Magelungen, som metod- och programutvecklare för ungdomar mellan 13-18 år som hamnat i kriminalitet och deras anhöriga.

– I mötet med ungdomen och anhöriga är det viktigt att vara tillgänglig och våga tänka utanför boxen, som att våga utmana eftersom vi människor klarar av mycket. Även om de är unga offer i mina ögon så är det viktigt att utmana normer och värderingar och komma åt kärnan, då våldet faktiskt fyller en funktion i slutändan.

En stor utmaning är att vara en motkraft till det kriminella alternativet, menar hon.

– Att hjälpa ungdomen att se andra alternativ, att hitta något som är bättre än att begå brott. Det är en utmaning men inte omöjligt. Sen, när de förstår att de faktiskt har kontrollen över sina liv, då händer något magiskt. Att var där som stöd och medvetandegöra är det bästa med det här jobbet.

Alla gånger ett barn mördar eller blir mördat tänker jag att det kunde varit mitt barn

Jag frågar hur hon tar hand om sig själv, för att hämta kraft och orka.

– Nej, man orkar inte om man inte tar hand om sig själv. Jag kopplar av med musik och går gärna på spelningar. Sen tycker jag om att resa och att läsa, jag läser väldigt mycket böcker. Sen får jag kraft av att vara med mina nära och kära, jag är som lyckligast när jag är tillsammans med mina syskonbarn, jag älskar dem mer än allt.

För Samira är det en stark drivkraft att se till att utmana sig själv, så ofta som möjligt.

– Att göra saker som känns jobbiga och läskiga är väldigt viktigt. Som att föreläsa. Det är väldigt nervöst och påminner om skoltiden när man skulle stå ensam framför alla och redovisa något. Men jag föreläser om något som är så viktig, jag har så mycket som jag behöver berätta, om ungdomar i kriminalitet, kriminella nätverk, grooming och rekryterings- och normaliseringsprocesser.

Det är hennes bränsle

Hon ville inte leva i en värld där barn dör och dödas. Det är bränslet bakom allt hon tar sig an.

– Jag får ofta frågan om jag är rädd. Då svarar jag att om jag är rädd, vad känner då ett hotat barn som är 14 år? Jag kan inte se det här pågå och bara försöka skydda mig själv och de jag har nära. Alla gånger ett barn mördar eller blir mördat tänker jag att det kunde varit mitt barn. En ungdom sa till mig en gång att det var meningen att jag inte skulle ha barn, för att jag skulle finnas för många barn.

Varje gång ett barn mördas blir Samira påverkad. Hon känner djup sorg, och hon gråter även om det är ett för henne helt okänt barn.

– Den dagen jag inte blir upprörd och känner stark sorg ska jag sluta jobba med det här och bli florist istället. Men jag känner ingen uppgivenhet, absolut inte. Det känns som jag precis har börjat faktiskt.

Vid sidan av sitt arbete på Magelungen driver hon tillsammans med en kvinna från USA sedan 2016 ett skolprojekt för masaiflickor i Kenya.

– Det har alltid varit en dröm att göra någonting för unga flickor i tredje världen, då jag själv var en av de flickorna en gång. Jag är otroligt fascinerad av masaikvinnor, de är de starkaste kvinnorna jag träffat i mitt liv. De gör allt i de där samhällena, de bär upp allting. Men flickor får ingen utbildning utan gifts bort som unga. Vi har suttit i förhandlingar och faktiskt lyckats avstyra giftermål och fått döttrar att utbilda sig istället. En kvinna, Narasha, tog examen i sociologi för en tid sedan och hon driver vår verksamhet. En kvinna som inte kunde varken läsa eller skriva tidigare. Det är så häftigt att få vara med om. Tjejer är bra att satsa på för de tar sin chans på allvar och hjälper sedan sin familj och sin by. I framtiden vill jag starta en kvinnojour i Kenya. Det är en stor utmaning, men vi kommer att lyckas.

Hon tror att hon blev kriminolog för att hon alltid haft ett behov av att förstå mordet på sin pappa.

– Genom att förstå alla mekanismer började jag också sörja min pappa på riktigt. Jag är väldigt stolt över pappa och skulle inte vilja ändra på någonting. Han fick göra det han ville. Han var 35 år när han dog, men vilket liv han hade levt. Pappa var också orädd, och det har jag verkligen fått från honom. Rädsla stoppar inte mig, men jag är extremt säkerhetsmedveten och går aldrig in i situationer som inte känns bra. Mitt mod har jag fått från mamma och pappa.