Det är mycket fokus på barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF). Sophia Larsson vill med sin nya bok ”Allt handlar om mamma” ta upp perspektivet med barn som växer upp med en förälder som har NPF.
Det är mycket fokus på barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF). Sophia Larsson vill med sin nya bok ta upp perspektivet med barn som växer upp med en förälder som har NPF. Boken ”Allt handlar om mamma” är en fiktiv berättelse men har många likheter med hennes egen uppväxt.
Huvudpersonen i boken, Siri, är 12 år och bor ensam med sin mamma. Siri får ta mycket ansvar hemma, som att fixa matsäck och hålla reda på tider. Hennes mamma har svårt med planering och organisering. Hon gillar inte föräldramöten och hon gör sig ofta ovänner med grannarna. Det gör att de flyttar väldigt ofta.
Boken är skriven för barn och Sophia Larsson hoppas att boken kan ge stöd till barn i liknande situation. Att de förstår att de inte är ensamma.
– Jag ville visa hur det kan vara att leva med en förälder med NPF. Jag har själv erfarenheter från det, då jag har varit det barnet. Men min mamma fick inte sin diagnos förrän jag hade flyttat hemifrån.
I dag talas det mer om NPF, men inte så mycket om NPF hos vuxna och vilka problem man kan ha i sin föräldraroll.
Jag fick också ta mycket ansvar
– Det är en fiktiv bok och händelserna i boken är påhittade, men jag har plockat saker från min egen situation. Min mamma var också ensamstående och vi flyttade ganska många gånger. Sedan fick jag också ta mycket ansvar med packning, tider och sådant. Jag gick alltid till tandläkaren själv till exempel.
Det var när Sophias egna barn var 1,5 respektive 4 år som hon började reflektera över sin egen föräldraroll och hur den påverkar hennes barn.
– Jag ger mina barn helt andra förutsättningar än vad jag själv hade. Det var inget jag tänkte på då, men nu kan jag se det med andra ögon. Mamma hade inte så mycket socialt liv, bjöd aldrig hem någon på fika. Hon var tvungen att jobba ganska mycket och följde aldrig med mig till skolan eller sådant. Men trots att vi flyttade mycket, så behövde jag aldrig byta skola. Det gjorde att jag hade grundstabiliteten kvar med kompisar och sådant, lika som Siri i boken. Jag minns så väl hur det var att vara tolv år, med alla kompisar och det livet man hade med dem och så livet hemma. Jag vill med boken belysa att det finns stöd att få och att det alltid finns andra vuxna runtomkring som man kan vända sig till.
Sophia började skriva ned hela berättelsen hösten 2019 på en plötslig ingivelse. Hon skrev varje ledig stund, utan att veta någonting om hur man skriver böcker.
Mycket som behövde komma ut
– Det var mycket som behövde komma ut. Sedan lade jag manuset i byrålådan när jag hade skrivit klart. Men det tog nästan ett år innan jag läste igenom det igen.
Hon skickade manuset till en lektör som gav henne feedback på hur hon kunde omarbeta det.
– När jag hittade ett förlag som ville ge ut boken dröjde det ett tag till innan jag väl bestämde mig och nu är den klar att släppas. Det ska bli spännande att höra reaktionerna. När jag gick ut och berättade om boken hörde några av sig som delar liknande erfarenheter. Jag tror att det här kan öppna många dörrar och få fler att dela med sig, säger hon.
Siri i boken har hårda regler när det gäller att passa tider och får straff, som utegångsförbud om hon kommer för sent. För Sophia gjorde situationen hemma att hon blev expert på att på egen hand ta ansvar över att göra läxor och komma i tid. Hennes mamma var stolt över henne och lät henne vara ute länge på kvällarna, längre än vad kompisarna fick för sina föräldrar.
Varannan helg var Sophia hos sin pappa i en stad längre bort. I boken är Siris pappa inte alls med i bilden och mamman läggs in på sjukhus några dagar för sina psykiska problem medan Siri är på klassresa. Som tur är kan Siri få stöd av bästa kompisens föräldrar och även prata med kuratorn på skolan. Där berättar hon att det alltid är hon som måste anpassa sig till sin mamma. Att hon kan bli arg och skälla för ingenting. Allt handlar alltid om mamma. Det är alltid hon som tar plats. I hennes värld är det aldrig hon som har gjort något fel. Och ingen får påpeka det. Det är därför hon alltid blir osams med grannarna.
Kan vara svårt med det sociala
Det kan vara svårt med det sociala för personer med NPF. Siris mamma brukar låtsas prata i telefon när de möter någon bekant på trottoaren. Hemma är hon antingen superstressad eller ligger helt utslagen i soffan.
När hon får sin diagnos och börjar med medicinering blir hon lungrare och har en helt annan förståelse för hur det har varit för Siri och att de behöver viss stöttning utifrån.
– Jag tror att diagnosen för min mamma blev en bekräftelse. Hon tyckte att det var skönt att veta varför hon hade känt sig annorlunda och haft svårt för vissa saker. För min egen del har jag inte riktigt pratat om det här tidigare med någon, men nu känner jag att jag till och med kan komma ut och prata i skolorna om NPF, avslutar Sophia Larsson.
Allt handlar om mamma
