Det kan vara svårt att nå fram till våldsutsatta barn. Fredrik Malmer, socionom, rektor och leg. psykoterapeut med barn- och ungdomsinriktning ger några handfasta tips.
– De flesta vuxna som de här barnen har stött på tidigare har haft stor mun och små öron, som krokodiler. Det var det ett barn som liknade det vid under ett bedömningssamtal. Vi behöver vara tvärt om – lyssna mycket och prata lite. Prata i korta meningar som Nalle Puh så blir det enkelt för barnet. Krokodil-liknelsen synliggör att vuxnas barnperspektiv ibland saknar just barnets perspektiv och att vuxna inte lyssnar på barnet.
Fredrik Malmer är öppen och ärlig i mötet med sina klienter. Är han nervös så säger han det.
– Att vara nervös är tecken på att det här vi gör tillsammans är viktigt. Jag brukar säga: ”Det är inte säkert att jag kan hjälpa dig, men om du ger mig chansen så ska jag försöka”.
Han talar också om vikten av att skapa en allians. Först behöver man skapa en känslomässig relation. Din uppgift kan vara att få fram information om barnet för hur bäst kunna stötta eller hjälpa.
– Våga fråga och sätt ord på allt. Om det känns som att barnet sluter sig, säg det. Om man upplever sig att inte nå riktigt fram, är det bra att göra något ihop, spela spel eller liknande.
Behöver få känna att de har kontroll
Barn som har varit med om skrämmande händelser har ofta extra svårt med tillit och behöver få känna agens, vilket betyder att de själva har kontroll och är upphov till sina egna handlingar. Därför är det bra med valmöjligheter och konkret information.
– Det är olika hur man reagerar på våld. Det var ett syskonpar som hade blivit utsatta för samma händelse av våld, men ett av syskonen mådde klart bättre. Det framkom under bedömningssamtalet att barnet hade sparkat förövaren mellan benen och sprungit in på sitt rum och låst dörren. Barnet mådde bättre för att denne hade försökt att göra något i situationen, vikten av agens, åt våldet.
Fredrik berättar också om en person som hade bevittnat en halshuggning i krig, en händelse som är ett potentiellt trauma, men den händelsen visade sig inte vara ett faktiskt trauma. Det hade varit värre för personen att bli placerad på annan ort och fråntagen sitt sammanhang.
Blåmärken på insidan är lätt att förstå
– När jag ska förklara för små barn hur saker man har varit med om kan göra ont på olika sätt, brukar jag prata om blåmärken, för nästan alla har varit med om att ramla och fått blåmärken på benen någon gång och man kan få blåmärken på insidan också om man blir riktigt rädd eller skrämd. Den förklaringen är det många barn som känt sig hjälpta av och de förstår sig själva lite mer. Många vuxna är rädda för att fråga barnet något som de själva tror kan skada barnet. Men felet man kan göra är att inte fråga, enligt mig och barnen själva. Reaktionen kan ibland vara hyperaktivering, genom ett utåtagerande. Samtidigt är det också information om barnets inre regleringsförmåga i förhållande till toleransfönstret.
Han brukar även prata med små barn om Skalmans mat- och sov-klocka. Det är vanligt med en störd sömn och brist på matlust. Om inte mat- och sov-klockan fungerar så kan det finnas potentiella trauman.
– Undvikande beteende och att få mardrömmar och minnesbilder från händelsen är tydliga symtom på trauma. Man kan också se när en person uppvisar dissociativa symptom, exempelvis genom en frånvaro i blicken. Då brukar jag försöka plocka tillbaka personen i rummet genom att fråga vad denne tycker om min tröja eller liknande. En traumatisk händelse har inte ett ”bäst före”-datum och det räcker med en händelse för att en människas funktioner ska förändras. avslutar Fredrik Malmer.
