”Om jag inte tränar går jag under”, heter Anna Ehns nya bok om rörelsetvång och ätstörning. Hon tycker att det talas för lite om rörelsetvång, som är starkt kopplat till ätstörning och som oftast hänger kvar trots att man känner sig frisk från andra delar av ätstörningen. Så var det för Anna själv som led av ätstörning under tio års tid.
Det var under arbetet med sin förra bok ”Vägen mot det friska” som Anna Ehn började reflektera över hur många som fått ordning på maten men ändå hade kvar sitt rörelsetvång. Hon kände själv igen sig i det.
– Rörelsetvång är nära kopplat till ätstörning. Ungefär hälften inom alla ätstörningar och 80 procent av de med anorexia har rörelsetvång med i problematiken. För mig började det när jag skulle fylla tolv och vara med i ett 800 meterslopp på friidrotten. Jag hade snappat upp att det var en fördel av vara lättare, så jag började dra in på godis och ökade min träning, berättar Anna Ehn.
Hon hade höga krav på sig själv och var rädd för att misslyckas. Det här accelererade och satte igång en tio år lång period av ätstörning, både anorexi och bulimi.
– Ofta börjar det som en idé att bara gå ner något kilo eller bli mer nyttig, men kan utvecklas till något osunt om man bär på den här sårbarheten.
Det går att hitta tillbaka till rörelseglädje
Anna vill med sin nya bok om rörelsetvång för det första sprida kunskap om att det finns och för det andra att det går att bli frisk och hitta tillbaka till rörelseglädje.
– Det kan vara svårt att upptäcka både ätstörning och rörelsetvång, för det syns inte alltid utanpå. Vi har en bild av den här magra tonårstjejen, men då har det gått väldigt långt i anorexia. De flesta är normalviktiga och överviktiga eller väldigt vältränade.
Anorexia nervosa är en form av självsvält. Det är vanligt att träna överdrivet mycket och vara rädd för att öka i vikt. Man har en uppfattning om sitt utseende som skiljer sig från andras.
Bulimia nervosa innebär att man hetsäter och sedan försöker göra sig av med maten, ofta genom att kräkas.
Hetsätningsstörning handlar om perioder av hetsätning, men utan att man försöker göra sig av med maten efteråt. Det finns också andra specificerade ätstörningar samt ARFID. Många har hört talas om ortorexi. Det är dock ingen ätstörningsdiagnos, utan enbart ett begrepp som innebär en överdriven fixering vid nyttigt mat och hård träning.
Vi hyllar hälsosamma och vältränade
Det komplexa är att vi hyllar den hälsosamma och vältränade människan, som är ett ideal i dagens samhälle. Som förälder är man glad att ens barn vill röra på sig och överallt möts den som tränar av hejarop och positiva kommentarer.
– Det är positivt att röra på sig och träna för att stärka kroppen. Men om det blir tvångsmässigt så är det aldrig bra. Rörelse driven av sunda motiv är för att må bra och bli starkare, medan osunda motiv kan vara för att förbruka energi, för att förtjäna mat eller hantera sin ångest. Det finns ingen glädje i den rörelsen och den är väldigt regelstyrd, att den måste ske på samma sätt och är väldigt svår att avstå från. Till exempel om man är sjuk eller har en skada så känner man ändå att man måste ut och röra på sig, det är viktigare än allt annat och tar över livet.
Träningen blir som ett missbruk. Man blir aldrig nöjd, utan behöver hela tiden mer. Anna förklarar också att tvången inte bara handlar om löpning och gym, utan kan vara all typ av rörelse, som att alltid behöva gå till jobbet, spänna magen, röra på händer och fötter eller städa frenetiskt.
Svårare att bli frisk vid rörelsetvång
– Om man har rörelsetvång ihop med sin ätstörning är det svårare att bli frisk. Det finns ingen systematisk behandling för rörelsetvång som det gör för andra delar av ätstörningen. Personer med anorexia får ofta träningsstopp, men sällan tillräcklig hjälp tillbaka till ett mer sunt förhållningssätt. Under arbetet med boken märkte jag att det efterfrågas bättre verktyg till det här. Vi behöver ta rörelsetvång på allvar.
Anna intervjuade professionella och drabbade som har lyckats hitta tillbaka till rörelseglädjen. Bland annat Tove kände att hon hade hittat sin grej med träningen.
– Hon sa ett så bra citat om bekräftelse; ”Den positiva förstärkningen blev som en tvångströja”. Man identifierar sig så starkt med den där hårdtränande personen och får så mycket bekräftelse för det, både för hur man ser ut och för den disciplin man har. Jag hade en liknande känsla och beslöt mig för att göra ett beteendeexperiment; att ha ett träningsfritt år. Så under hela 2023 så höll jag uppe med hårdintensiv träning. Ridning och hundpromenader var okej. Jag insåg att jag aldrig hade pratat med någon om det här eller tagit tag i det.
Man behöver lära sig att förhålla sig till rörelse på ett annat sätt. Reflektera över hur man rör sig i vardagen och varför. Om det hindrar en att göra annat och hur man önskar att det vore i stället.
Boken tar upp behandlingen för rörelsetvång
Boken tar upp en behandling för rörelsetvång som kallas LEAP (Compulsive Excercise Activity Therapy) och är utvecklad i Storbritannien 2011. Det är en KBT-behandling som främst sker i grupp och just nu utvärderas i en studie vid Karolinska institutet.
Inom svensk ätstörningsvård saknas alltså systematiska insatser för att behandla rörelsetvång, men det finns många behandlare runt om i landet som testar olika former av insatser.
– Det som försvårar behandlingen är att träning och rörelse inte är någonting man ska sluta med, så som är fallet vid till exempel kräkning. Sedan är det så individuellt vad som är triggande. För någon kan löpning sätta igång ett osunt tankesätt medan en annan rörelseform fungerar bättre. Stegräknare är känsligt för många, precis som vågar och alla andra former av mätinstrument.
Man bör också göra sig medveten om vad som är en normal rörelsenivå. Enligt Vårdguiden bör vuxna röra på sig en halvtimme om dagen genom någon form av pulshöjande aktivitet. Dessutom muskelstärkande aktivitet vid minst två tillfällen i veckan.
Hur märker man om någon har ett rörelsetvång?
– Det kan vara någon form av förändring i beteendet, att personen aldrig blir nöjd med sin träning, lägger in extra träningspass, drar på sig skador, verkar trött men pressar sig ändå och har tydliga träningsrutiner som inte får rubbas. För tjejer kan mensen försvinna. När det gäller ätstörning så kan det vara att inte vilja äta med andra, tacka nej till fika eller sådant som personen tidigare har tyckt om.
Vad är det första man ska göra?
– Prata med personen och uttryck din oro. Utgå från dig själv och vad du ser, till exempel: ”Jag är orolig för dig för jag ser att du…” Berätta att du finns där om personen vill prata om det. Många tror att det kan förvärra situationen att säga något, men det är inte sant. Det viktigaste är att ingjuta mod och hopp. Fråga igen. En del kan bli arga och slå ifrån sig, förnekelse ingår ofta i problematiken. Men frågan kan ändå så ett frö till förändring.
Tänk på vilka värderingar vi sprider
Anna tycker också att vi behöver tänka på hur vi själva beter oss.
– Vilka värderingar är det vi sprider? Om du säger: ”Jag tar en bulle, men då måste jag ut och springa ikväll” så vet du inte hur personerna runt dig tar det.
Själv ser Anna sig som frisk idag. Men hon fick ett återfall i samband med att hon för 23 år sedan blev förälder.
– Det finns så många fördomar om ätstörning, för det första att det är en mager ung tjej. Ja, hon finns och det är otroligt viktigt att vi fångar upp henne, men det kan hålla i långt uppe i åren. Vi är dåliga på att upptäcka vuxna. Och det finns många killar som är drabbade som vi inte får glömma bort.
Så vanligt är ätstörning
Enligt studier förekommer anorexi hos cirka en procent och bulimi hos två procent av svenska flickor och unga kvinnor i riskåldern 15-30 år. Cirka tio procent av fallen med anorexi och cirka 25 procent hetsätningsstörning är pojkar och unga män.
Anorexi har den högsta dödligheten av alla psykiska sjukdomar. 50-80 procent beror på ärftliga faktorer. Cirka 25 procent har också autistiska drag och 50-70 procent har samsjuklighet med depression och ångest.
I grunden handlar det om att hantera svåra känslor. Att till exempel prestera och kontrollera kroppen blir ett sätt att försöka ta kontrollen över kaos. Så förklarar elitskidåkaren Jessie Diggins, som Anna Ehn också har intervjuat till boken.
Jessie Diggins har varit öppen med sin ätstörning som ung, och även med sitt återfall 2023. Hon kunde enkelt dölja sitt beteende bakom elitsatsningen. I den pressande miljön så blev ätstörningen ett sätt att hantera ångesten.
Hennes öppenhet har hjälpt många och Anna hoppas att den här boken ska hjälpa fler att hitta vägen till rörelse driven av glädje, inte av tvång.
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
';
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
';
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
';