Ny rapport visar stor utsatthet hos tjejer med NPF på SiS

Jenny Fors 25 Mar 2022

Riksförbundet Attention har tagit fram rapporten, som en del i projektet Ung dialog. "Om Sverige ska leva upp till Barnkonventionen kan vi inte längre blunda för de mest utsatta tjejernas behov. Det är dags att vi agerar och situationen är akut", menar Riksförbundet Attention som har tagit fram rapporten.

Nya rapporten "Vad är det för fel på dig?" – Tjejer med NPF på SiS, fokuserar på tjejerna med adhd och autism på de särskilda ungdomshemmen och deras särskilda utsatthet.

Riksförbundet Attention menar att dessa tjejer är en särskilt utsatt grupp för missförhållanden som våld, övergrepp och försummelse. Över hälften av alla tjejer på SiS har en NPF-diagnos; 52 procent har adhd och 17 procent har autism. Trots det så saknas det kunskap och resurser inom institutionerna för att möta gruppens behov.

Intagna pojkar har oftast problem med kriminalitet och missbruk. De intagna flickorna har en komplex problembild, med familjeproblem, psykisk ohälsa, missbruk och upp till 85 procent har varit utsatta för sexuella övergrepp. Enligt rapporten är det tydligt att samhället ofta brister i sin omsorg för den här gruppen.

Tre tjejer; Liv, Olivia och Stella, berättar i rapporten om hur det är att vara placerad på SiS. Attention vill med tjejernas egna berättelser förmedla att bakom varje enskild berättelse finns ett barn som har förorsakats ett stort lidande.

I samtal med tjejerna berättar de hur de oräkneliga gånger har blivit kallade psykfall och fått frågan "Vad är det för fel på dig?". Det är tjejer som av samhället klassas som "problemungar".

Attentions förhoppning är att dessa tjejers berättelser tillsammans med expertutlåtanden från forskare och praktiker kommer att skapa riktig förändring.

Situationen är akut

"Om Sverige ska leva upp till Barnkonventionen kan vi inte längre blunda för de mest utsatta tjejernas behov. Det är dags att vi agerar och situationen är akut. Nu måste vi hitta vägar med hållbara vårdformer med både hälsofrämjande insatser och specialiserade psykiatriska insatser som alla barn ska kunna ta del av, särskilt de mest utsatta. Det är dags att vi säkerställer att de här barnen får det stöd och den vård de har rätt till", säger Fanny Eklund och Jacqueline Treschow på Attention.

När Socialtjänsten beslutar att Liv behöver vård och behandling enligt LVU, tror Liv att hon ska få hjälp. Men hon upplever inte att hjälpen finns inom de SiS-hem hon bor på. När hon kommer till det första hemmet känns det som att hon blir bestraffad för att hon mår dåligt. "De frågade inte ens hur jag mådde, det kändes jättemärkligt.” Bara några veckor tidigare har hon försökt ta sitt liv. I stället för samtalsstöd och behandling fick hon mediciner, berättar Liv. ”Man ses inte riktigt som en människa, det känns lite som att man är på ett zoo. De matar en, och de går in till en när de måste”.

– Stellas, Olivias och Livs beskrivningar av sin tid på SiS-institution är raka motsatsen till KASAM; att ens tillvaro ska vara begriplig, hanterbar och meningsfull. De beskriver att de inte får någon förklaring till varför de är där, rutinen för mottagandet upplevs obegripligt och skrämmande, och den vardagliga tillvaron beskrivs som ytterligt enahanda och utan några meningsfulla sysselsättningar. Dessutom beskrivs den omgivande miljön vara undermålig. Lokaler är trasiga, möblerna är också antingen trasiga eller så har man helt tagit bort dom. I ett av fallen har ungdomarna inte ens en fungerande toalett. Allt detta skulle man kunna säga är ett recept för att öka på ångest, förvirring och stress hos de flesta ungdomar, men särskilt hos unga med autism och/eller adhd, säger Maria Bühler, leg psykolog och specialist i klinisk psykologi/neuropsykologi i rapporten.

Stella har missat sin ungdomstid

Stella sörjer sina tonår. Hon säger att hon har förlorat dem och att hon fortfarande kämpar med trauman från tiden då hon var omhändertagen. När hennes kompisar berättar om vad de gjort under sina tonår, brukar Stella tänka "när jag var 16 satt jag inlåst i ett avskiljningsrum”. Hon berättar att hon förlorar i det sociala. Att hon missat det som de flesta andra ungdomar varit med om. Hon liknar sig själv vid ett lejon på en savann, som en cirkus väljer att ta. Efter ett långt liv i fångenskap släpper de henne så att hon ska kunna leva fritt. ”Men det går inte jättebra för att jag är så van att bo i fångenskap så jag klarar mig inte i det vilda liksom”, säger hon.

"Utan omtanke och kunskap, där boendepersonal dessutom inte hanterar situationer utifrån ett NPF-perspektiv, är omsorgen dömd att misslyckas", säger Fanny Eklund och Jacqueline Treschow i sitt slutord.

Här kan du läsa hela rapporten (klicka).

Jenny Fors 25 Mar 2022