Gästkrönika

När blåmärken inte syns

Pia Johansson är författare till boken "För ditt eget bästa" (2019) Ordberoende förlag. Foto: Viktoria Davidsson

”När man väl söker hjälp har våldet eskalerat. Våldet har pågått under en längre tid”.  Gästkrönika av Pia Johansson, författare till boken ”För ditt eget bästa”, (2019) Ordberoende förlag.

GÄSTKRÖNIKA: Jag satt på socialkontoret och skulle söka levnadsstöd. Socialsekreteraren mittemot tittade undrande på mig. Jag var 42 år och mitt i livet. Hur kom det sig att jag hade 0 kronor på mitt konto och inga ekonomiska förutsättningar till ett eget boende eller mat på bordet? Det enda jag visste var att jag måste bort från mannen och huset där jag levt isolerad, kontrollerad och misshandlad i fem år. Det syntes inte utanpå att jag var misshandlad. Jag hade ju inga synliga blåmärken.

Socialsekreteraren på ekonomiskt bistånd: ”Är du hotad till livet?” Om jag var det kunde jag tydligen få plats på ett skyddat boende. Men jag upplevde inte att mitt liv stod på spel. Och jag ville inte ljuga. Då skulle jag kanske ta upp en plats som kanske någon annan behövde mer. ”Nej”, svarade jag. ”Då kan jag tyvärr inte hjälpa dig. Det här är ingen bostadsförmedling”, fick jag till svar. Ur boken För ditt eget bästa.

Att söka hjälp kan vara svårt, man är rädd för att bli dömd. Man skäms kanske för att man har hamnat i den situationen. När man väl söker hjälp har våldet eskalerat. Våldet har pågått under en längre tid. Det är i lämningsögonblicket det är som farligast för kvinnan, det är då de flesta dödliga våld uppstår. 

Under mina år i relationen förlorade jag allt. Mina inkomster minskade i takt med den ekonomiska misshandel som utgör en del i en våldsrelation. Jag kan inte minnas alla gånger jag blev utkastad eller utelåst från mitt hem.

Han kunde säga ”Du har inte gett mig de pengar som jag bett dig om, du har heller inte hållit dig frisk. Därför åker du ut.” Varje gång bad jag om förlåtelse och lovade bättring. Jag hade ju ingen annanstans att ta vägen. Då hade jag och barnen blivit bostadslösa. 

Min ekonomi tillät inget hyreskontrakt

Tillslut orkade jag inte mer. Jag började leta lägenhet, men insåg snabbt att det inte skulle gå. Min ekonomi tillät inget hyreskontrakt hos en bostadsförmedling. Kanske till en etta med kokvrå i utkanten av stan. Mitt bohag ingick i den bodelning jag under hot hade fått skriva på en natt, vilket innebar att jag inte fick flytta med mig barnens sängar eller gardiner, inte heller min tårtspade jag fick när jag fyllde 30. 

10 000-tals kvinnor och barn blir varje år hemlösa. Hemmet ska vara den tryggaste platsen, men för många blir det en tickande bomb – en dödsfälla.

Något som hade varit värdefull för mig och 10 000 andra i samma situation hade varit om inkomstkraven hade varit mindre och handläggningstiderna hos myndigheter, så som Försäkringskassans bostadsbidrag och bostadstillägg, hade varit avsevärt kortare. Att det byggdes lägenheter alla kunde ha råd att bo i. Centralt nära skola och mataffärer. 

Det blir väldigt fel

Det byggs fängelser. Det bereds sängar. Det sätts upp tv-apparater. Det finns internet. Mat på bordet och en varm dusch innan man går och lägger sig i sin egen säng. Dörren låses. Här bor kanske just den mannen som slagit sin partner sönder och samman, kanske till och med mördat henne eller deras barn. Enligt mig blir det väldigt fel. I vilken ordning ska regeringen påbörja sitt riktiga jobb innan fler kvinnor och barn får sätta livet till för att de tvingas leva kvar hos en förövare? Tänk på det nästa gång du ser en hemlös kvinna utanför ICA, eller ett hungrigt barn i skolmatsalen.

Det gick bra för mig. Jag fick en bra lägenhet, sliten och omodern men centralt, nära skolan och mataffären. Bostadsannonsen jag hade svarat på hittade jag på Blocket. Det var en äldre man som hyrde ut sitt gårdshus. Han brydde sig inte om kreditupplysningar eller arbetsintyg. Jag tror han såg mitt behov och kände vad jag behövde. Bara ett ställe att få landa på, känna mig trygg och inte behöva vara rädd. Jag låste min dörr på kvällen och visste att ingen längre skulle kunna hota eller slå. Och i min kökslåda låg en ny tårtspade som bara var min.

Pia Johansson, författare