GÄSTKRÖNIKA: Vi säger att vi vill att barn ska må bra. Vi pratar om välmående, inför lektioner i psykisk hälsa, lär dem att andas i fyrkant och sätta ord på känslor. Men bakom dessa fina ord finns en brutal verklighet: var sjätte tonåring har skadat sig själv. BRIS rapport (2024) visar att barn som behöver hjälp ofta undviker vården. De vet vad som förväntas i skolan – men lämnas ensamma med att lista ut hur de ska klara det, och det extra stödet i skolan har minskat dramatiskt de senaste 40 åren. Och allra svårast är det för de ungdomar som upplever att ingen vuxen längre kämpar för dem – varken hemma eller i skolan. Hur kunde vi låta det gå så långt?
Pojken som är fjorton. Han lever med våld i hemmet. En dag går han emellan och får ta emot slaget själv. I skolan märker lärarna att han har svårt att koncentrera sig. Han äter dåligt, drar sig undan, hamnar i konflikt. Vi oroar oss.
Flickan som är tolv. Hon vaknar med magont varje morgon och kan knappt kan sova på nätterna. Hon har höga betyg. Hon är lagets bästa fotbollsspelare och har många vänner. Så vi märker inget.
Barns psykiska hälsa har reducerats till ett individuellt projekt men kunskap som lösning. Men redan 1986 slog WHO fast i Ottawa Charter att hälsa skapas där människor lever sina liv – i hemmet, på jobbet, i skolan och i samhället. För att främja hälsa, en resurs för livet, krävs en hälsosam politik där beslut inom alla samhällsområden – inte bara inom vården – bör ta hänsyn till hur de påverkar människors hälsa, stödjande miljöer dvs, fysiska, sociala och kulturella miljöer ska främja hälsa – till exempel genom trygga bostadsområden, god skolmiljö och tillgång till grönområden samt att genom utbildning och information ge människor kunskap och verktyg för att ta hand om sin hälsa. Men i Sverige har vi fastnat i det tredje – och glömt de två första.
Vi missar orsakerna
Det är lätt att se hälsa som individens ansvar och att lösningen är att lära barn hantera känslor. Socioemotionellt lärande är viktigt, men när det blir huvudstrategin missar vi orsakerna: höga krav, otrygghet, våld, ensamhet och bristande vuxennärvaro. Att hantera ohälsa reaktivt förebygger inte att den uppstår. WHO:s idé om stödjande miljöer kräver insatser som fler vuxna i skolan, utökad elevhälsa, rörelsestimulerande skolgårdar och miljöer som främjar studiero. En hälsofrämjande politik innebär ökade resurser, samordning mellan skola, socialtjänst och vård, kompetensutveckling och långsiktig finansiering.
När ett problem når den omfattning som barn och ungas psykiska ohälsa har idag, så är det både etiskt tveksamt, och resurskrävande, att hävda att det uppstår på grund av, eller ska lösas genom insatser som primärt har fokus på individen. Att problemet blivit så utbrett, kan rimligast förstås som en konsekvens av brister i systemet. Och dessa systembrister behöver också åtgärdas med systemlösningar. Idag misslyckas systemet med att skydda barnen. Systemet där kuratorn ansvarar för 600 elever. Systemet där varken lärare eller elevhälsoteamet räcker till. Systemet där samverkan mellan skola, vård och socialtjänst är bristfällig. Där barn faller mellan stolarna.
De behöver vuxna som ser, hör och agerar
Barnen behöver inte fler verktyg för att hantera sin oro. De bästa insatserna behöver inte vara de som riktar sig direkt till barnen. De behöver vuxna som ser, hör och agerar. Miljöer att utvecklas, utmanas och växa i. Barn behöver trygghet, stabilitet och ett sammanhållet stöd. De behöver ett system som fungerar.
Den 14-årige pojken behöver uppmärksammas innan slaget träffar. Han behöver vara trygg och skyddad med sammanhållet stöd från vård, skola och socialtjänst. Den 12-åriga flickan är behöver få veta att hon räcker till. Att det är okej att misslyckas.
Det är dags att vända blicken mot systemet. Att skapa de strukturer och system där vi som vuxna tar ansvar för att skydda barnen. Det är dags att sluta lära barn att må bra i ett system som gör dem sjuka.
Camilla Eriksson, Fil. Dr i socialt arbete, lektor i folkhälsovetenskap
Maria Lundberg, socionom & universitetsadjunkt i socialt arbete
Båda är verksamma i Kunskapsmiljön Hållbar uppväxt vid Mälardalens universitet, MDU
