– Jag har tre placerade barn just nu och väntar på en fjärde. De här killarna har haft det jobbigt både i skolan och hemma. Ofta har det gått så långt att de inte har någon skolgång alls och familjen har gått in i väggen, berättar Gunnar Bjälkebring.
I en artikelserie kommer vi att stifta lite närmare bekantskap med de tre vinnarna av Ung dialogs Omtankepris. Riksförbundet Attentions Arvsfondenprojekt delar ut priset i samarbete med tidningen Omtanke som har träffat familjehemspappan Gunnar Bjälkebring i Mariefred.
Gunnar är 66 år och har varit familjehem i cirka 40 år. Han riktar in sig på pojkar med NPF och tar emot fyra åt gången. Totalt har det blivit ett 80-tal genom åren i åldrarna 12-18 år.
– Jag har tre placerade barn just nu och väntar på en fjärde. De här killarna har haft det jobbigt både i skolan och hemma. Ofta har det gått så långt att de inte har någon skolgång alls och familjen har gått in i väggen, säger Gunnar Bjälkebring.
Intresset för ungdomar började när Gunnar praktiserade på en barnstuga och sedan fick jobb på ett behandlingshem som vikarie. Han hade också uppdrag inom skolan att stödja ungdomar som hade det jobbigt.
När uppdraget inte blev förlängt föddes tanken på att istället stötta killarna som familjehem. Han märkte att några av placeringarna kunde ha DAMP, som det hette då.
– Jag blev nyfiken och ville lära mig mer, så jag utbildade mig inom NPF. Mitt sätt att tänka lågaffektivt har fungerat väldigt bra och jag arbetar även med familjerna så att de ska få de rätta verktygen.
Målet är att barnen ska kunna flytta hem.
Känner sig misslyckade
– När de kommer hit så är prio ett att bygga upp deras självförtroende. De har fått ta mycket skit, har stämplats som bråkiga och känner sig misslyckade. Jag brukar låta dem jobba praktiskt här hemma i trädgården, stallet och med att snickra. Jag ger beröm och ser efter någon månad hur de växer och mår bättre.
Gunnar brukar också prata med klassläraren och rektorn för att planera återgången till skolan gradvis. Det brukar fungera om de bara får rätt hjälp.
– Det är inte lätt att ha en diagnos och ofta har de fler än en NPF-diagnos. Jag använder mig av bilder, andra ord, att inte höja rösten eller ha direkt ögonkontakt. Det är bättre att backa för att inte göra situationen värre.
Ungdomarna åker hem en helg i månaden och sedan diskuterar Gunnar med föräldrarna vad som inte fungerade bra och så får de tips hur de kan göra istället. Att ta in och lyssna på föräldrarna gör att relationerna blir bättre och barnen mår också bättre.
Gunnar brinner för dessa ungdomar, som många gånger har skickats runt på olika familjehem tidigare.
– De tror att det är deras fel att det har blivit så här. Det gör mig så illa.
Gunnar är också mentor till andra familjehem som behöver extra stöd.
