Missbruk och samsjuklighet en stor utmaning

Det var en av Beroendedagens programpunkter som hölls av Sven-Eric Alborn, psykolog, psykoterapeut och utvecklingsledare inom psykiatriförvaltningen, Region Halland.

– Det är viktigt att inte bara se till beroendeproblematiken. Personen kan ha allvarliga psykiska problem, funktionsnedsättning eller utsatthet som man också bör ta tag i. Allt som kan hjälpa personen att förbättra sina livsvillkor ökar också möjligheten att kunna låta bli drogerna.

Sven-Eric Alborn börjar med att presentera några siffror. De flesta som inte har alltför svåra missbruksproblem, cirka 50-80 procent, har ofta arbete, familj och ett etablerat socialt liv. Bara 10 procent av dessa nås av beroendevården. Av dessa har de flesta ingen allvarlig psykiatrisk problematik, men många har olika former av psykisk ohälsa.

En del av dessa besvär beror på eller förvärrats av beroendeproblematiken. Men även livssvårigheter och belastande uppväxtförhållanden kan finnas i denna grupp. De flesta av dessa har alkoholproblem och/eller missbruk av lugnande och smärtstillande preparat. Även om många även i denna grupp kan ha omfattande problem och mycket lidande är möjliga att hjälpa med mindre omfattande interventioner, stöd av självhjälpsgrupper etc.

Det är den här större gruppen som kostar samhället mest, inte den mindre grupp som har omfattande problem. Det är också här de flesta barn till missbrukare växer upp.

– Om vi kan nå den här stora gruppen tidigare inom primärvården skulle vi kunna förhindra att problemen förvärras. När personer med missbruk kommer i kontakt med socialtjänsten och psykiatrin har de ofta en mer omfattande psykiatrisk problematik.

Han berättar om en tjej med en högfungerande autismproblematik som var och tog prover och hade dåliga levervärden.

– ”Då får jag väl sluta dricka då”, sa hon. Det var inget mer med det. Hon hade inga känslomässiga kopplingar till alkoholen, men som många med autism så hade hon fastnat i en vana.

Många med psykiska eller fysiska funktionshinder har känt sig utanför socialt och sökt sig till missbrukarkretsar där de har känt sig accepterade.

– Socialtjänsten, primärvården och psykiatrin har ett gemensamt ansvar för psykiatrisk samsjuklighet. Behandlingen för problemen ska ske samtidigt och i samordnade former.

År 2014 började Sven-Eric Alborn som representant för psykiatrin, tillsammans med representanter för kommuner, primärvård och brukarorganisationer, bygga upp en integrerad beroendevårdkedja i Region Halland. En viktig del var att ta fram en regional överenskommelse, där ansvaret för varje ingående vårdgivare och myndighet klargjordes.

– Vi avvisar inte längre påverkade som söker hjälp inom öppenvårdspsykiatrin. Tidigare var det så att du först skulle vara drogfri cirka ett halvår för att få utrednings- och behandlingsinsatser.

Inom psykiatrin fanns inte specialiserad slutenvård för beroende. Patienter med akuta problem behandlades inom den psykiatriska intensivvården. Ofta under alldeles för korta vårdtider. Det fanns heller inga specialiserade psykiatriska beroendeteam inom öppenvården. Nu finns det två sådana, ett i Kungsbacka och ett i Halmstad. (Det saknas dock ännu ett team för Varberg och Falkenberg).

Psykiatriska beroendeteam ska innehålla läkare, sköterskor, psykologer, samt ha tillgång till arbetsterapeut och fysioterapeut. Dessa har varit svåra att rekrytera till det återstående projekterade teamet. Alla teamen jobbar integrerat med lokal socialtjänst, funktionshinderverksamheter, primärvård och brukarorganisationer, samt ingår i vårdkedja med slutenvårdsenheten.

Innan dessa enheter och vårdkedjan etablerades, så hade Region Halland landets högsta siffror när det gällde dödlighet hos patienter året efter att de behandlats i slutenvård på grund av läkemedels-, alkohol- och drogberoende. Idag ligger man långt under medel. (Öppna jämförelser 2019). Det kan bero på bättre samverkan och uppföljning i öppenvården, bättre och längre slutenvård.

– Vi jobbar idag i integrerade team där det ingår också psykiatriska beroendeteam som har förstärkt öppenvården inom socialtjänstens beroendevård och gett väldigt goda resultat. Det är svårt och det kostar att öka samverkan, men det ger stora vinster långsiktigt. Man får räkna med fem år att bygga upp en bra organisation, säger Sven-Eric Alborn.

Han har funnit att det inte primärt är beroendevård som behövs.

– Det kommer upp saker när man börjar prata. Det kan vara incest eller andra trauman. De kan ha varit utsatta för våld och kränkningar hemma och har hamnat i fel sällskap. Många har haft svårt att lita på någon. Det är vanligt bland narkomaner att ha så låg självkänsla att så fort något börjar kännas bra så kan de välja att bryta, som att äntligen ha hittat en idrottsförening där de trivs. Helt plötsligt kan de hoppa av just för att själv ha kontrollen, när de ändå vet att allt brukar gå åt helvete ändå. Det är precis som att det inte får vara för bra, att de inte är värda det.

Det gäller att se det. Att se det som ligger bakom. Ofta kan man skapa för höga förväntningar när man i all välmening säger att ”Nu har du chansen att vända det här” när personen kanske har kommit in på en drömutbildning eller liknande.

– Det kan vara just det som sänker båten, att de känner sådan press att inte sumpa chansen de har fått och därför gör just det. Plocka ned förväntningarna, gör inte så stor grej av det, råder Sven-Eric Alborn.

Han poängterar än en gång att man bör se till helheten och ge stöd och omvårdnad i vardagen. Bra socialt stöd kan ge förutsättningar för behandling och förändring.

– Vi måste tänka om och tänka på ett annat sätt. Och stödet kan behövas livslångt. Om man skulle ta bort stödet för vissa med till exempel en svår psykisk sjukdom faller de ofta tillbaka i missbruket.

Cirka tre fjärdedelar av de som slutat missbruka har slutat på egen hand utan professionell hjälp.

– De har haft en mindre utsatt uppväxt och varit mindre marginaliserade under missbruket. De som har svårast att sluta med missbruket har de svagaste sociala resurserna.

För att bättre förstå hur individer kan utveckla drogberoende kan vi titta på hjärnans belöningssystem och de dopaminnivåer som frigörs vid olika stimuli. Ju kraftigare ökning av dopamin desto större anses graden av belöning vara. En missbrukare behöver hela tiden öka dopaminnivån (och även andra ”transmittorer” som är inblandade vid alkohol och droganvändande) för att känna samma belöning och välbehag.

Sven–Eric Alborn hänvisar till Ingrid Nylander, (Professor i Farmakologi vid Uppsala Universitet). Hon visar att mat kan ge ger en ökning av dopamin i hjärnans transmittorsystem med cirka 50 procent. Att ha sex 50-100 procent. Alkohol, cannabis, nikotin, heroin kan ge en ökning med 125-300 procent. Kokain 400 procent och amfetamin 1000 procent.

Att droger kan locka många människor är alltså inte så konstigt, men ännu mindre konstigt om man inte mår så bra redan innan man börjar använda dem. Eftersom kroppen försvarar sig och gör sig allt mindre känslig för effekterna, så riskerar missbruket så småningom att övergå till ett fysiskt beroende. Då handlar drogandet mindre om häftiga kickar och mer om att över huvud taget kunna fungera.