Mathilda Hofling blev utsatt för grooming

– Syftet med boken är att få människor att förstå att det jag utsattes för är något som pågår hela tiden, överallt. Och att det kan hända vem som helst, för de här männen är så skickliga på att manipulera, säger hon.

Det började på ett träningsläger på Malta 1999. Mathilda var där tillsammans med ett femtiotal andra barn som tränade simning. En kväll gick hon ut ensam för att köpa godis. I en mörk gränd blev hon överfallen och våldtagen av en okänd man.

– Jag var livrädd och reagerade med att frysa. Jag låg helt stilla, som paralyserad och kunde inte göra någonting. Allting gick så snabbt, samtidigt som det kändes som en evighet. Det var som om min kropp ställde in sig på överlevnad, minns hon.

Hon gick chockad tillbaka till sitt rum. Hon hade ont i huvudet som hon slagit mot den hårda asfalten. Och hon anklagade sig själv.

– Jag tänkte att jag fick skylla mig själv, som gick ut på kvällen fast man inte fick. Ordet våldtäkt fanns inte i min värld, men jag förstod ju vad som hände. Hade ju hört om sånt jag kunde inte ta in att det hänt mig.

Berättade inte för någon

Mathilda berättade inte om våldtäkten för någon. Den skuld och skam hon kände bar hon inom sig i många år. Hon säger att hon alltid varit en sådan person som håller ihop och kämpar på, och inte visar något. Men hon fick fysiska men, som yrsel och huvudvärk. Hon isolerade sig mer och mer och hennes föräldrar tog henne till läkaren. Huvudvärken skyllde hon på att hon simmat in i kaklet en gång.

När hon kom hem från Malta började hon skriva med en kille, som kallade sig för ”Simon” och som påstod sig vara 16 år. Det pirriga chattandet skulle snart locka Mathilda in i en mardröm.

– Jag var i behov av bekräftelse och någon att prata med. Och den här killen gav mig den bekräftelse som jag behövde. Jag kände mig ful, tjock och äcklig och hade ätstörningar redan då. När han sa att jag var snygg, sög jag åt mig som en svamp.

”Simon” ville se foton på Mathilda. Med skräckblandad förtjusning skickade Mathilda honom ansiktsbilder. Men han ville ha mer. Först helkroppsbilder, sedan mer och mer avklätt. Med skicklig manipulering och komplimanger lyckades han få Mathilda att flytta på sina gränser.

– Det kändes läskigt att visa min kropp för någon jag inte träffat. Men samtidigt litade jag på honom, och han var så på, och han bedyrade att han skulle inte visa dem för någon, att de bara var för honom.

Skickade nakenbilder på sig själv

Mathilda skickade nakenbilder på sig själv och filmklipp där hon tog på sig själv. I början var det pirrigt säger hon, men sedan kändes det som tvång och Mathilda mådde illa.

– Jag var rädd för att förlora honom om jag inte gjorde det han ville. Han var bra på att ge komplimanger och locka mig och sa hela tiden att det inte var något konstigt att skicka såna bilder. Men det var blandade känslor; för även om jag kände mig rädd och nervös så gav han mig trygghet, bland annat genom att lyssna och lugna mig.

När Mathilda ville prata om våldtäkten hon utsatts för, sa han bara att det som hänt inte var okej, sen ville han inte prata mer om det.

– Då insåg jag att man inte pratar om sånt, det var sista gången på många år som jag sa något.

Mathilda säger att hon kände sig förälskad och de pratade om att bli tillsammans, men hon var fortfarande rädd för att träffa honom.

– Jag kände mig osäker. Jag fick aldrig några bilder på honom. Han hade alltid en massa ursäkter, som att hans webbkamera vara trasig.

De chattade dagligen. Till en början kom han in som en person som brydde sig och Mathilda fastnade för honom och fick upp en bild av världens bästa kille.

Han stod utanför hennes skola

Några månader senare stod ”Simon” utanför Mathildas skola. Hon förstod inte vem han var, och vad ville han?

– Han sa att han är den jag chattat med. Jag kunde bara inte tro på honom för han var betydligt äldre såg jag ju. Han var ju en stor man och jag blev rädd. Han ville att jag skulle följa med till bilen, så vi kunde åka iväg och prata. Stegen fram till bilen var tuffa, jag var rädd, men ändå steg jag in i hans bil. Jag minns att jag tänkte att han säkert skulle köra iväg mig någonstans och döda mig.

Direkt när de kom in i hans lägenhet förändrades han. Mathilda upplevde att hans ögon blev svarta och hotfulla. Han knuffade ner Mathilda i sängen och våldtog henne, samtidigt som han tog bilder och filmade övergreppet.

– Jag var chockad och förstod knappt vad som hände. Jag gick återigen in i frysläge, av ren överlevnadsinstinkt. Jag trodde jag skulle dö. När det var över sa han att jag inte fick berätta för någon, att han nu hade mig på bilder. Jag insåg att jag var fast, och hade inte en tanke på att berätta för någon.

Mathilda berättar att hur hon än resonerade så var det hennes eget fel. Hon skulle aldrig ha gått in i hans bil, den snälla 16-åriga ”Simon” som visade sig vara en sadistisk 27-åring.

– Jag undrade hur jag ens skulle kunna fortsätta att leva. Skammen var obeskrivlig, jag kände mig så äcklig.

Mathilda åkte hem och skrev genast till ”Simon”, hon behövde prata. Fortfarande kunde hon inte tänka att hon just mött den killen hon chattat med i månader. Hon ville berätta för honom vad som just hade hänt, men fick inget svar.

”Simon” började skicka hotfulla sms till Mathilda. Hon skulle hålla tyst, inte berätta vad som hänt och hon skulle stå en viss tid utanför skolan. Det skulle komma en bil, en man skulle plocka upp henne. Mathilda vågade inget annat än att lyda och ännu en gång steg hon in i en bil. Hon var rädd och förstod undermedvetet vad som var på väg att hända, men kunde inte riktigt plocka fram det.

– Jag hade dödsångest hela vägen bort från skolan med mannen jag inte visste vem han var. Jag tittade runt i bilen för att memorera saker, och jag hade koll på var vi var. Jag tänkte hur skulle jag kunna bevisa att jag varit i bilen, ifall jag försvann? Mannen körde till ett avlägset skogsparti och våldtog mig.

Var fast i ”Simons” järngrepp

Mathilda var fast i ”Simons” järngrepp. Han var oförutsägbar och skiftade med att vara vänlig och elak. Med ständiga hot och manipulation tvingade han Mathilda att träffa och ha sex med olika män. Då var hon 14 år.

– Mitt liv kretsade kring skolan, min ätstörning och möten med männen, oftast flera gånger i veckan. Ibland fick jag en sedel slängd på mig, eller en present, som parfym som jag samlade på, halsband och kläder. Det var för mig bara skräp och äckel och jag kastade allt i soporna. Ibland hade jag två män under samma dag. Det var svårt att få ihop mitt dubbelliv och jag mådde väldigt dåligt.

På högstadiet stannade hon allt oftare hemma med ångest och huvudvärk. Hon drog igen gardinerna och låg i sängen. Hon behövde en paus från att vara flickan som höll masken utåt. Men det gjorde bara att tankarna kom i fatt, men vissa dagar var kroppen så slut att hon måste vila.

– Läkarna utredde eventuella problem med öronen och det gjordes en skallröntgen på mig. Då minns jag att jag var rädd för att det skulle synas på min hjärna, allt det jag gick igenom.

”Simon” bestraffade henne på olika sätt. Som när han körde in i skogen, hade sex med henne och sedan gasade därifrån med hennes kläder.

– Han var helt galen och skrattade hysteriskt. Jag var så rädd att han skulle lämna mig där i skogen för att dö. Ibland gasade han bilen mot betongväggar och räcken, för att tvärbromsa några centimeter ifrån. Det här gjorde han för att visa att det var han som hade kontrollen.

Lärde sig att stänga av kroppen

Ibland träffade hon flera män samtidigt, som flest var de fem stycken som förgrep sig på henne. Mathilda drevs av skräcken över att någon skulle få veta och hon lärde sig att stänga av kroppen och tänka på annat. Hon tänkte ofta att hon var i vattnet och simmade. Eller fokuserade på en blomma eller en tavla i rummet. Mötena ägde rum i lägenheter och ibland på hotellrum med mycket hemlighetsmakeri för att inte bli upptäckta. Mathilda försöker förklara hur det sedan ”blev kört” och hon liksom accepterade sitt öde.

– Jag blev den smutsiga horan till slut, det jag kallats för så många gånger. Jag gav liksom upp alla andra alternativ och märkte att jag hade börjat ”lindra” ångesten med att ta emot smärtan som männen orsakade. Det blev ett sätt för mig att under korta perioder må bättre. Men det var ju så klart bara tillfälligt.

Mathilda hade så svår ångest att hon knappt kunde sova. Ätstörningarna eskalerade och det gav en märklig tröst i vissa stunder, då hon kunde fokusera på maten och kräkningarna.

– Först hetsåt jag och kräktes, sen svalt jag. Jag har senare förstått att kontrollen på min kropp och att räkna kalorier hjälpte mig att överleva, fast jag höll på att dö. Jag fick också raseriutbrott och slängde tallrikar med mat, och även det var skönt att få leva ut den delen av all skam jag bar på.

Hon byggde murar runt sig, ingen kunde komma innanför, varken vänner eller föräldrarna.

Mathilda kom till en psykolog som hon pratade med om det hon kunde, om ytliga saker mest. Även om hon inte berättade om vad som hade hänt och vad som pågick i hennes liv kände hon en trygghet att gå till henne.

– Det kändes bra att få känna mig trygg, åtminstone en timme i veckan. Det hände att jag var nära på att berätta, att hon hade det på tungan, men jag kunde inte berätta. Ibland satt ”Simon” utanför och väntade och sen förhörde han mig om vad vi hade sagt.

Hon hörde ständigt hans hot inuti sitt huvud, att han skulle döda henne om hon berättade. Att hon inte var värd någonting, att hon bara var en hora.

– Hela han var som en igel i mitt huvud och han hade full kontroll över mig. Jag gjorde allt han sa.

En del av männen ville längre inte ha henne när hon blev lite äldre och kroppen utvecklades. Vissa ville ha barn som såg ut som barn medan andra ville inte ha henne för att hon hade blivit så mager.

– När de tyckte att jag var för smal triggades något hos mig och jag ville bli ännu smalare. Men det var också svårt att hantera kritiken och jag kände att det var ännu mer fel på mig, än vad det redan var.

– Det hände att männen bjöd henne på alkohol eller lugnande tabletter. För att hon skulle slappna av. Men jag var redan avtrubbad. Samtidigt som livet rann ifrån mig så kämpade jag för att överleva.

Lättare att vara med de elaka

Hon började själv ta kontakt med de män som var mest hårdhänta, och bad om att träffas. Det var lättare att vara med de elaka. Då förstod hon inte att det var den konkreta fysiska smärtan hon behövde, för att dämpa ångesten.

– Det är samma mekanismer som hos dem som skär sig. Min kropp och mitt psyke gick in ett slags beroende av att få känna att det gjorde ont. Det var också ett straff mot mig själv, och min ständiga ångest kring min kropp, som inte var min längre.

På somrarna slapp hon ifrån, då det var semestertider, så det fanns veckor då hon inte träffade några män. ”Simon” försvann ibland i veckor utan att höra av sig, då fick Mathilda en paus från honom också korta perioder.

Gymnasietiden var en kamp. Hon fick reducera en del ämnen för att klara av att ta examen. Hela tiden träffade hon männen och försökte hantera sin anorexia. Men de fina vännerna gjorde att hon tog sig igenom skolan.

– Jag hade tre vänner som var viktiga för mig och som stöttade mig genom de tre åren.

Under en sjukskrivning fick hon erbjudande om att praktisera på en fotostudio. Mathilda älskade att fotografera och hade fått en kamera av sin pappa.

– Jag trivdes väldigt bra och var där många timmar varje dag. Det kändes viktigt och kul att ha något att se fram emot, som jag verkligen tyckte om. Den här arbetsplatsen kom att betyda väldigt mycket under mitt tillfrisknande senare. Kvinnorna som jobbade där var stöttande och jag fick liksom ingå i en normal vardag.

Mathildas sista möte var på ett hotell. Hon skulle träffa en man, men det visade sig att de var fem stycken. Mathilda hade dödsångest och hade ingen förmåga att tänka sig bort, utan hon kände allt som de gjorde med henne. Efteråt stapplade hon hem och låste in sig i sin lägenhet i flera dagar.

– Jag visste att jag skulle dö om jag inte tog mig ur det här. Antingen skulle någon ta livet av mig eller att jag själv inte skulle orka vara kvar. Det var sista gången jag träffade en man på det här sättet.

Var som att lämna en våldsam relation

Att lämna ”Simon” och de andra männen var som att lämna en våldsam relation, och Mathilda minns att hon hade dubbla känslor och att hennes självkänsla vacklade.

– Vem var jag utan honom, tänkte jag. Jag hatade honom för att han gjort mig så illa, men samtidigt hade jag känt mig väldigt trygg med honom emellanåt. Han hade ju format mig under en lång period, ja under halva mitt liv. Det var jättekonstiga känslor och tankar som jag gick runt i mitt huvud. Och det var tufft många gånger den första tiden, att inte ta upp telefonen och ringa någon av männen, när ångesten nästan var ohanterbar.

Våren 2010 träffade Mathilda sin nuvarande man, ett oväntat möte men det bästa som kunde hända. Länge var det intima jobbigt, bara kramar kunde väcka ångest, men hennes man var förstående och tålmodig och pressade aldrig henne. Men det dröjde några år, efter att de fått barn, som Mathilda började berätta, även då bara om det som hände på Malta.

– Det var jobbigt att berätta. Och då tänkte att jag inte behövde berätta det andra, det skulle jag inte klara av.

Det väcktes många känslor under förlossningen och när hon blev mamma. Hon blev rädd för att hon inte skulle klara av att ta hand om ett litet barn.

– När han blev lite större undrade jag hur jag skulle kunna skydda mitt barn.

Hos en sjukgymnast, Mathilda gått hos under många år och kände förtroende för, kraschade hon. Hon hade halkat tillbaka i ätstörningar och minnena trängde sig våldsamt på.

– Jag berättade vad som hänt på Malta, men inget annat. Jag tänkte att jag börjar där. Hon peppade mig att söka mig till organisationen Storasyster i Stockholm. Därigenom fick jag börja i traumaterapi och jag fick också diagnosen PTSD.

Fick träffa en bra psykolog

Hon skrev även in sig igen på ätstörningsenheten där hon fick en bra psykolog.

– Jag berättade om Malta först och något år senare berättade jag resten. När vi gjorde en tidslinje var det som att få en käftsmäll. Jag insåg, kanske för första gången, vad det verkligen var som jag hade utsatts för och att det kallades grooming. Jag började söka på nätet och började förstå mer och mer vad jag varit med om.

2019 engagerade sig Mathilda i föreningen Inte din hora och läste om andra kvinnor som varit med om liknande saker.

– Det var en ögonöppnare för mig att inse att det fanns andra, många andra, utsatta. Det var skönt att se att det fanns andra som upplevt det jag hade gjort. Nu försöker jag påverka politiker och vill i framtiden öppna en drop in-mottagning för personer som blivit utsatta för sexuell exploatering och prostitution. De här planerna ger mig ork att fortsätta. Sen vill jag också föreläsa mer, när orken finns.

Till sina föräldrar skickade Mathilda, inför sommarpratet, ett långt meddelande, där hon berättade vad hon varit utsatt för under tio års tid.

– Det är oerhört mycket att processa för dem och det kommer att ta lång tid tror jag. De svarade att de alltid förstått att något inte stod rätt till, men inte vad. Sen skrev de att de älskar mig oavsett vad som hänt. För mig var det också viktigt att på mitt sätt ta bort de skuldkänslor de säkert haft många gånger.

Mathilda har kommit ganska långt i sin läkningsprocess men hon tror att spåren alltid kommer att finnas kvar. Men att det aldrig var hennes fel, har hon insett.

– Jag har accepterat insikten att det inte var mitt fel, utan förövarnas, och att det här kan drabba precis vem som helst. Men man är extra utsatt om man som jag var oerhört sårbar och sökte bekräftelse. De skickliga förövarna skannar snabbt av behoven hos sina offer. Man kan aldrig säga för många gånger att det alltid är förövaren som gör fel.

Text: Anne Haavisto

Om Mathilda Hofling