Marie Christou-Kressner: "Barnperspektivet är vårt rättesnöre!"

 
Marie Christou-Kressner: Barnperspektivet är vårt rättesnöre!Familjerna som Marie Christou-Kressner möter har blivit djupt dysfunktionella till följd av hedersnormerna. Foto: Påhl Ruin. Vid hedersrelaterat våld och förtryck är socialsekreterarens allra viktigaste uppgift att skydda barnet från den egna familjen. Men sen då? Bör man arbeta vidare med familjen? Nej, riskerna är för stora enligt ledande forskare – men familjebehandlare Marie Christou-Kressner har i många år jobbat med lyckade återföreningar.

Vi träffas i socialförvaltningens lokaler ett stenkast från Hallunda centrum, en plats där många unga invandrartjejer vet att de kan råka illa ut om de syns med smink, utslaget hår, utmanande kläder eller allra värst: en pojkvän som familjen inte accepterat. En bror, en kusin eller någon annan släkting – de ökända moralpoliserna – kan då tjalla för föräldrarna.

Marie Christou-Kressners behandlingsrum är rymligt, här har många familjer slagit sig ner runt soffbordet. På väggen ovanför soffan står med stora guldbokstäver: ”Ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid”.

– Vårt arbete har tidvis mött motstånd och misstänksamhet. Därför är det extra viktigt att förmedla vad vi gör, alternativet är ju att inte göra något alls. 

Flera gånger under vårt samtal slår hon fast det till synes självklara: att de alltid har barnets säkerhet i fokus, inget de gör ska få äventyra denna säkerhet. 

– Barnkonventionen och barnperspektivet är vårt rättesnöre!

När socialförvaltningen får veta att ett barn är utsatt för allvarligt hedersförtryck görs skyddsbedömningen omedelbart och barnet placeras på skyddat boende. Därefter börjar utredningsteamet sitt arbete. Marie Christou-Kressner och hennes kollegor Simon Branting och Samiran Ishak kommer in i ett tidigt skede för att se om det finns någon förändringsbenägenhet hos familjen. 

– Ibland märker vi omedelbart att de helt och hållet saknar intresse att hitta en lösning, de kan till exempel säga att de inte längre har någon dotter.

I andra fall kan de säga att de ångrar sig, vill ha sin dotter tillbaka, bedyrar att inget ska hända henne. Att inleda samtalsterapi med föräldrar som är så ångerfulla har kritiserats av skrået. Många menar att det är svårt att inte bli lurad av familjens löften, att bidra till en försoningsprocess som bara leder till att förtrycket drar igång igen när väl socialtjänsten har släppt garden.

– Vi är inte naiva. Självfallet förstår vi att familjen kan försöka lura oss, att de drar igång stora charmoffensiven för att kunna få tillbaka sin dotter, det är naturliga försvar och ingår ofta i familjer som lever i en hederskontext. 

Frågan huruvida det är lämpligt att jobba med familjerna har i hög grad färgats av rapporten ”Familjearbete i hederskontext” från Linnamottagningen (Kvinnors nätverk) som kom redan 2013. Där slår forskarna fast att de ”avråder från att bedriva familjearbete eller någon form av förhandling med familjerna i hedersrelaterade ärenden”. De menar att det är för riskfyllt och att det inte går att kompromissa med föräldrarna då de i grunden inte tror på flickornas rätt till ett självständigt liv.

Marie Christou-Kressner förstår kritiken:

– Absolut, gör man fel så kan familjebehandlingen göra mer skada än nytta. Vi är i högsta grad medvetna om detta. Därför är det extra viktigt med ett teambaserat arbetssätt där flera kompetenser finns representerade.

Under de nio år som gått har de hjälpt ett drygt 30-tal familjer att hitta någorlunda fungerande relationer. Ytterligare familjer är på väg i den riktningen. Självklart finns familjer som inte kan återförenas, men då kommer de oftast inte så långt som till familjebehandling. Har de haft något fall där det gått illa efter en behandling då barnen på nytt har kontakt med den övriga familjen?

– Nej, socialtjänsten har full insyn och äger processen i nära samverkan med familjehemmet. En flicka får aldrig komma tillbaka till familjen om vi bedömer att hoten och förtrycket finns kvar. Förändringen måste vara uppnådd innan hemflytt, dessutom finns vi kvar länge även efter hemflytt.

Hon understryker att det inte är riskfritt att försöka skapa en fungerande familjerelation, men det är inte heller riskfritt att fortsätta hålla isär barnen från övriga familjen när det finns ett genuint intresse att hitta tillbaka till varandra. Barnen kan söka kontakt med sin familj trots att socialtjänsten avrått dem.

– Det är oerhört vanligt att barn och unga längtar efter sina familjer och går tillbaka utan stöd och insyn från socialtjänsten. Jag tänker ofta på mördade Fadime och hennes utsatthet. Hon frågade i sitt tal i riksdagen: ”Vem träffar min familj?”. Min tolkning blir att hon var helt utlämnad i sin situation när längtan efter syskonen blev för stor. 

Marie Christou-Kressner och hennes kollegor har haft ärenden som avslutats efter en positiv utveckling på några månader, men de har också haft ärenden som pågått i över två år.

– Vi har familjer som inledningsvis har stor misstro mot oss. De kan resa sig och gå från rummet arga, frustrerade och i affekt. Processen för förändring tar tid och kräver att vi hanterar en hel del känsloyttringar i den första utmanande fasen.

Dessa familjer som börjar tänka om kan spela en helt avgörande roll i sina bostadsområden och sina bekantskapskretsar, menar hon:

– De blir ett slags ambassadörer för ett annorlunda tänkande, de kan skapa ringar på vattnet.

Många som arbetar med hedersutsatta menar att det är närmast omöjligt att få vuxna att tänka om, men ni har uppenbarligen lyckats i en rad fall. Vad är nyckeln?

En person som upprättat hedersnormer i hela sitt liv och dessutom själv varit utsatt för dem känner sig enormt hotad av förändringar. I den inledande processen är det viktigt att ha förståelse för dessa försvarsmekanismer. Men när övriga familjemedlemmar släpper taget sker något med den motsträvige, det blir svårt att kämpa emot och en förändring börjar sakta ta form.

Hon understryker att det finns många grader av hedersförtryck, det är inte antingen eller. Och självfallet är det lättare att komma någon vart med familjer där det ännu inte blivit aktuellt att tillgripa grovt våld mot en dotter som inte följer normerna. 

Familjerna hon möter har blivit djupt dysfunktionella till följd av hedersnormerna. De slits mellan vad som krävs av dem i Sverige och vad deras traditioner säger att de ska göra.

– Jag möter så mycket ångest, så mycket rädslor, så många tårar. Här i fåtöljen bredvid, säger hon och pekar, sitter ofta en flicka som med darrande händer läser upp sina tankar från en medhavd lapp. Men det är så det måste börja.

Ibland är barnet eller ungdomen med från start, behandlingen har alltså börjat innan det blivit aktuellt med ett skyddat boende. Om barnet väl är på ett boende så börjar man med att träffa föräldrarna och syskonen. Och vid en viss tidpunkt gör man bedömningen att det kan vara lämpligt att också dottern bjuds in till samtalet.

Är det svårt att veta när ögonblicket är inne?


– Det är en svår avvägningsfråga. En träff får inte försämra relationen.

Andra gånger tar de in dottern i samtalet via telefon, och det händer att alla samlas i familjens hem istället för på mottagningen. Man bedömer från fall till fall. Det är inte ovanligt att flickor försöker förhandla sig fram till mer utrymme, att de exempelvis erbjuder sig att dumpa en kille mot att de får gå på universitetet. Men en sådan förhandling säger behandlarna alltid nej till:

– Du ska inte behöva välja, du har rätt till både och!

Hedersförtrycket är ett kollektivt förtryck där pappan ofta har en huvudroll – men inte alltid. Hon har haft familjer där mamman varit mer drivande. 

– Och jag hade en familj där en bror som är kvar i hemlandet var den mest drivande medan de familjemedlemmar som satt här hos oss började tänka nytt. Det var intressant att se hur den som tog sig an brodern i hemlandet var flickans andra bror här i Sverige.

Hon jobbar alltså inte bara med föräldrarna, syskonen kan vara minst lika viktiga. 

– Jag hade ett fall där några yngre bröder var det största problemet. 

En av de största utmaningarna för Marie Christou-Kressner och hennes kollegor är den påtryckning som familjerna utsätts för så fort de lämnat mottagningen.

– Många gånger har jag känt att de börjat tänka i nya banor här inne, att de börjat förstå dotterns eller systerns behov av ett eget liv, men så vet jag att de sedan möts av en skepsis hemma i bostadsområdet, i moskén, i kyrkan eller någon annanstans där de träffar sina landsmän. Jag träffar människor som aldrig talat med någon infödd svensk tidigare. Det vi sysslar med är inte bara familjebehandling, det är ett integrationsarbete.

Själv har hon en grekisk pappa som kom till Södertälje och Scania 1960, två år senare föddes Marie. I sina samtal med familjerna händer det att hon tar upp sin egen bakgrund, för att bygga en relation och skapa tillit. Hon beskriver hur pappan drabbades av kulturkrockar i Sverige, liknade dem som familjerna upplever idag. Och hon berättar om sina egna erfarenheter av att se hedersförtryck på nära håll när hon mötte släkten i Aten som tonåring:

– Min kusin kunde inte säga till min faster att hon hade en pojkvän, allt behövde döljas precis som för flickorna som drabbas av hedersnormer i Sverige idag. Ja, min faster ville även hålla koll på min egen sexualitet där i 70-talets Grekland!

Liksom för många andra så var det just mordet på Fadime Sahindal 2002 som väckte henne. Då jobbade hon som journalist, men fick ett uppdrag av socialtjänsten i Botkyrka att kartlägga levnadsvillkoren för 10-12-åriga tjejer i Fittja, Alby och Hallunda.

– Jag sögs in i hedersfrågan och har inte släppt den sedan dess! Det var en chock att höra flickornas historier, att få detaljer om deras kontrollerade liv. 

Hon jobbade med förebyggande insatser i Botkyrkas socialtjänst i flera år och fördjupade sig i psykoterapi och KBT samt fick en kompletterande utbildning om hedersförtryck vid Uppsala universitet. Med åren har hon erfarit hur förtrycket kan dyka upp i många typer av familjer, bland såväl djupt religiösa som ateister, bland såväl hög- som lågutbildade. Och de som är beredda att förändra sina normer finns i alla typer av familjer. 

Hennes kunskaper om familjerna och vad som fungerar har förfinats med åren, men en sak vill hon vara väldigt tydlig med: 

– Vi lär oss fortfarande, vi är fortfarande inte framme. Vi behöver förfina våra metoder och skaffa oss mer vetenskaplig evidens om familjebehandling och heder, vi måste bli bättre på slutfasen då vi ska vidmakthålla förändringen. Intresset för det vi gör ökar, jag har nyligen intervjuats av både Socialstyrelsen och länsstyrelsen.

Ni måste ha haft bakslag också. Hur har ni tacklat dem?


– Bakslagen finns med i hela processen, en del ger avkall på den egna viljan, börjar kompromissa om fel saker. Då kan det vara bra med en parallell förebyggande insats, till exempel att delta i en stärkande grupp på Ungdomsmottagningen. 

Ni använder ju oftast tolk, det måste vara svårt att få dessa känsliga frågor filtrerade genom en tredje person?


– Tolken är oerhört viktig och vi har fått släppa tolkar som vi varit missnöjda med.

Är det lättare att jobba med dem som varit länge i Sverige eller med dem som nyss invandrat hit?

– Inte heller där ser jag någon skillnad, vi har hjälpt familjer som bott här i 25 år men vi har också sett snabba förändringar hos familjer som bara varit här några år.

Det är emellertid en skillnad som sticker ut mer än någon annan:

– De som har svenskspråkiga kollegor, grannar och vänner har lättare att tänka i nya banor. Till syvende och sist kan det mesta förklaras med bristande integration. 


Påhl Ruin

Taggar

Intervju Migration