Maria, vad önskar du dig?

 
Maria, vad önskar du dig?Maria Lundberg, socionom, har skrivit den senaste gästkrönikan i tidningen Omtanke. Foto: Studio Dittmer GÄSTKRÖNIKA: I skolan är julpyssel och julspel klart, alla russin och äpplen har delats ut och vi säger "Vi ses igen". Jag går hem till det hem där fruktan och oro är min ständiga vardag.

Hur ser ett hem ut där fruktan bor, där ett barn aldrig är säker när nästa övergrepp ska ske, där ett barn lär sig att hela tiden vara vaksam? Där ett barn inte har någonstans att fly, där har jag vuxit upp. Vad fick jag med mig från mitt hem? Skräck, skam och duktigheten att dölja det som pågår.

Är jag ensam? Nej, jag är långtifrån ensam om min fruktansvärda uppväxt. Kan vi hjälpa ett barn, och hur? Att vara modiga vuxna och våga fråga. Jag ska nu ta med er in i en familj som på ytan verkar vara helt vanlig.

Jag kom hem från den sista skoldagen efter terminsavslut. När jag öppnade dörren hörde jag musik, det är nåt om Jesus, han som dog och uppstod för mig. Han som tagit alla mina synder, därför är jag fri. Han som det berättas om i kyrkan, ser alla barn och vill skydda dem, men kanske inte mig då, för jag är väldigt oskyddad hela min barndom. Han kanske glömde mig.

Jag ställer skolväskan på mitt rum, och går sedan ned i köket, här pysslas det. Snart är det jul. Vad önskar du dig? En sådan fråga får man ofta inför julen. Ja, vad önskar jag mig. Rätten till min egen kropp, att pappa inte ska hämta mig och föra mig uppför trappan mot hans säng och ytterligare ett övergrepp, för att sedan låtsas som om allt är bra. Är allt bara bra? Ja, svarar jag alltid som barn. Jag gömmer skammen så bra, bara genom att alltid skratta och låtsas vara glad. Ja, vad önskar jag mig? Ett tryggt hem där jag får växa upp utan våld och övergrepp.

Jaha, det ska vara något man kan köpa i en affär, nåt som är billigt. Vi är ändå de barn som blev över när pappa startade en ny familj. Ja, men ett hårband kanske, eller en skiva, jag tycker om musik.

Jag går ned i köket, i varje del av vårt hus har jag varit utsatt för sexuella övergrepp av min pappa. En dom, ett straff, sedan ska det vara över. Så har jag förstått det. Som efter varje övergrepp, nu är det klart. Nu går vi ned och bakar pepparkakor med resten av familjen, alla ska vara glada, Maria, vad önskar du dig?

Ja, vad önskar jag mig? Jag uttrycker ingen önskan längre, det är ingen idé, det finns ändå ingen som lyssnar. Vi går ned för trappan I vår adventsupplysta småstadsvilla, det doftar av pepparkaksbak. Köket är stökigt, det står plåtar överallt. Alla ska vara med och baka, det blir skoj. Snart är det jul i vårt hus. Vad önskar du dig, Maria? Men, snälla säg vad du önskar dig?

I vårt finrum som det kallas, står det adventsljusstakar i varje fönster, pianot är pyntat med julkrubbans alla delar, där Jesusbarnet vilar tryggt mellan sina unga föräldrar. Omkring honom står det vise män och herdar, alla vill fira det nyfödda barnet. Han som ska rädda världen.

Jag är en liten flicka som ständigt har ont i magen, som alltid är vaksam i mitt hem, men som ändå inte kan fly undan övergrepp och våld. Min hjärna försöker fly men kroppen ligger kvar som död i sängen. Maria, vad önskar du dig?

Jag önskar mig att jag inte hade behövt använda en stor del av mitt vuxenliv för att läka den barndom jag måste utstå, jag önskar mig modiga vuxna som i varje given stund är uppmärksam över ett barns utsatthet och agerar för att varje barn ska få ett liv utan våld och övergrepp. Jag önskar att vi vågar se att dessa barn finns i familjer där det vackert lyser adventsljus i varje fönster, där pepparkaksbak är på gång, och där Jesusbarnets budskap står stiligt framme. Där fasaden kommer rasa och människor känna sig svikna, men du räddade ett barn.

Maria, vad önskar du dig?


Maria Lundberg, socionom