"Man uppmärksammar inte det psykiska våldet"

 
Man uppmärksammar inte det psykiska våldetNina Darvish, projektledare för Resursteam Heder i Angered. Foto: Maria Hellström I Iran blev hon offentligt förnedrad, undangömd och hårt kontrollerad av samhället. Redan som liten flicka förstod hon hur fel det var – och kunde inte låta bli att göra revolt. Först som tonåring i Sverige fick hon ett begrepp för förtrycket: Heder. Nina Darvish har ägnat hela sitt yrkesliv åt att krossa urgamla normer och ge barn och ungdomar frihet.

Om det blivit som Nina Darvish planerat, hade hon varit död nu. Skammen, den offentliga förnedringen, anklagelserna och utstötningen blev till slut för mycket och Nina, som då var 14 år, såg ingen annan utväg än att klättra upp på ett tak, hoppa – och försvinna.

Men Nina överlevde och vaknade upp, omtöcknad och med bruten näsa, på ett sjukhus i hemprovinsen Västazarbaijan i nordvästra Iran. Vid sjukhussängen stod en sjuksköterska och tittade på henne.

– Pappa tyckte att det var ett mirakel att jag överlevt detta. Det var ett hav av blod på marken där jag landat.

Nu, nästan 30 år senare, sitter hon på sitt kontor på våning tre i den höga betongbyggnad i Angered som sägs utgöra norra Europas största socialkontor. Nina har hört uppgiften men vet varken varifrån den kommer eller om den stämmer.

Klart är dock att socialtjänsten i Angered, som sedan årsskiften ingår i den större stadsdelsnämnden Nordost i Göteborg, är en av de tyngst belastade. Området präglas av social utsatthet med hög arbetslöshet, trångboddhet, stor andel utlandsfödda, gängkriminalitet och extremistisk islamism.

I väntrummet på bottenplan samlas besökare till alla socialtjänstens enheter. Här sitter barnfamiljer tillsammans med människor med missbruk och ekonomiska svårigheter. Receptionspersonal tar emot bakom en plexiglasruta utifrån ett kösystem med nummerlapp. Vid sidan står en ordningsvakt och håller uppsikt. En man som inte vill lämna socialtjänsten manas framåt av vakten, ut genom dörren. Skulle det bli riktigt stökigt, finns polisen bara några steg bort. Deras pastellblå hus sitter ihop med socialtjänstens och tillsammans delar de båda myndigheterna entré.

Utbrett samband mellan hederskultur och andra fenomen som syns i utsatta områden

På anslagstavlan hänger tre lappar om hedersförtryck och information om vart man som drabbad kan vända sig för att få hjälp. Enligt en rapport som släpptes i mars 2021 av Stadsledningskontoret i Göteborg finns det ett utbrett samband mellan hederskultur och de fenomen som syns i socialt utsatta områden som Angered.

Nina har en ledig långhelg att se fram emot. Hon jobbar mycket och arbetsbördan är konstant. Under ett och ett halvt år som hon lett Resursteam Heder i Angered har hon varit involverad i runt hundra ärenden. Resursteamet startade som ett projekt på sex olika enheter i Göteborg och har till uppgift att vara bollplank till professionella inom socialtjänsten och andra myndigheter.

Nyligen blev projektet permanentat och det är Nina nöjd med, även om hon skulle behöva klona sig själv för att hinna med allt jobb. Helst önskar hon att teamet utökas med fler medarbetare.

Under förmiddagen hade hon genomgång med socialsekreterarna på mottagningsenheten för barn och unga i Angered, dit nya anmälningar och ansökningar kommer först.

– Mottaget gör riskbedömningar. De ska snabbt och effektivt bedöma vilka ärenden som är farliga. Hur ska man handskas med dem? Hotbilden är inte alltid synlig i hedersrelaterade ärenden.

De riktigt allvarliga fallen, som riskerar att sluta i att någon dör, kan hon räkna på sin ena hand. Och det är bara dessa som når allmänheten via tidningar och tv. Nina vill att media lyfter blicken och rapporterar om allt det andra som ryms inom hederskontexten. Om skulden, skammen och de mentala begränsningarna som byggs upp.

En skam bara genom att vara flicka

– Man uppmärksammar inte det psykiska våldet. Det är obehagligare och ger så mycket mer skador.

Själv vet hon allt för väl. Som liten betraktades hon som en skam bara för att hon var flicka. Det var en normaliserad del av vardagen att hon, men inte bröderna, gömdes undan när det kom gäster till familjen. Att hon, men inte bröderna, bar på ett kön som var smutsigt och som varken hon själv eller någon annan fick vidröra. Samtidigt pågick de sexuella övergreppen. Flickorna anförtrodde sig åt varandra i skolan om farbröder som tafsat på dem men ingen vågade yppa ett ord till en vuxen.

Nina blev inte slagen av föräldrarna. Inte heller strängt kontrollerad. Men de osynliga begränsningarna var en del av både familjen, släkten, kvarteret och samhället. Det enda föräldrarna kunde göra för att skydda Nina var att isolera henne från omvärlden.

– Jag lärde mig strategier och min strategi var att anpassa mig till samhällets regler för att smälta in i mängden och för att slippa bestraffning. Hot och bestraffningar har varit närvarande i mitt liv under alla mina år i Iran. Bestraffningen fanns på en kollektiv nivå och i alla strukturer i samhället och den var utanför min familjs makt.

Nyfiken som hon var kunde hon inte låta bli att utmana normerna, om än i smått. Som att visa lite hår ute på gatan, eller att tugga tuggummi offentligt. Trots att hon visste att det var förenat med livsfara.

Först när Nina kom till Sverige som tonåring förstod hon att hon levt i en hederskontext och att skammen egentligen inte handlade om henne. Hon började bryta sig loss, bearbeta och kunde slutligen lägga hederskulturen bakom sig.

– Två saker som jag fått kämpa med är min identitet och min jagstyrka. Vem är jag utanför min hederskontext?

Nu, i ett samboförhållande som hon själv valt av kärlek, och med tre barn, är hon glad och uppriktigt stolt över att hedersnormerna dog i hennes generation och aldrig fördes vidare till barnen.

Nina pratar snabbt och mycket. Hon är tydlig och självsäker. På bordet framför sig har hon en tidslinje över sin barndom som hon ritat upp och tagit med sig för att hålla ordning på betydelsefulla händelser och årtal.

Hederskulturen har följt med i generationer

Släkten kommer från början ifrån irakiska Kurdistan och har hederskulturen med sig som en följeslagare i generationer. Familjen flydde Saddam Hussein till Iran och levde som flyktingar mellan två minoriteter, i ett samhälle också präglat av hedersnormer.

Livet var ”odrägligt”. Föräldrarna och de nio syskonen levde utfattigt och blev aldrig accepterade av staten. Föräldrarna fick inte hämta ut iranska ID-kort och pappan hade svårt att få jobb.

Våld i hemmet var ett arv. Pappan blev slagen och hårt kontrollerad av sin pappa, men växte ändå upp och blev – som Nina beskriver det – en liberal man som ifrågasatte konventionerna.

Ninas farmor och farfar förväntade sig att deras son skulle uppfostra sina barn med samma metoder som de själva hade använt.

Ett av de tidigaste barndomsminnena är när Nina håller sin pappan i handen och springer från det ena stället till det andra för att skaffa böcker till skolstarten. Farfar tycker att Nina är ful och varnar sin son för att det enda sättet att gifta bort henne är att ge henne en utbildning. Med de orden känner hon sin pappas arm om sig, som ett slags försvar. Och det ger henne styrka.

Nina återkommer ofta till sin pappas betydelse i livet. Det är från honom hon fått sin kraft, sitt mod och sin tro på sig själv.

– Mig ska ingen döma och bedöma utifrån mitt kön. Jag är en människa i första hand. Det har jag alltid krävt av människor.

Pappan ansåg att barnen saknade framtid i Iran och när Nina var 13 år lämnade mamman och tre bröder landet i förväg och flydde till Sverige. För Nina innebar det att barndomen tog slut och att hon, tillsammans med lillasyster, tvingades axla en vuxen kvinnas roll och ta hand om hemmets dagliga sysslor och bli mammor åt småsyskonen. En äldre bror skärpte samtidigt kontrollen mot Nina och bestraffade henne med våld.

Trots att förtrycket var normaliserat, visste Nina att det var fel. Hon förstod aldrig varför hon som flicka var en skam och skulle döljas, och tolkade det som att det var henne det var fel på. Hon gjorde små, små utmaningar mot de oskrivna reglerna men visste att det kunde straffa sig hårt.

När Nina kommer till åldern 14 på tidslinjen, bryts den säkra rösten. Hon tystnar och letar efter orden. Tårar svämmar över i ögonen och kladdar den svarta mascaran.

Hon har bearbetat sin barndom i terapeutiska samtal och är ”fullständigt klar” med den processen. Men just händelsen med saftflaskan, är fortfarande svår att prata om. Det gör ont.

Minnet är glasklart trots alla år som har passerat: Nina hade med sig apelsinsaft till skolan att bjuda kompisarna på. Läraren ser flaskan, tror att den innehåller alkohol, och ger Nina ett slag över örat. Pappan kallas dit för samtal och händelsen blir avklarad – tror Nina – och hon får gå hem.

– När jag kommer in i skolan dagen efter, tar rektorn tag i mig. Framför hela skolan slår rektorn sönder mig... Du kan tänka dig skammen denna flickan känner.

Det slutar inte där. Grannar börjar att titta konstigt på henne, männen kallar henne hora och kommer fram och frågar om hon vill ligga med dem.

– Pappa såg detta och kunde inte hjälpa mig. Det fanns inget hopp. Jag blev betraktad som någon som begått de värsta brotten.

Sedan blir det svart och Nina minns i stort sett ingenting. Förrän hon vaknar upp på sjukhuset efter sitt självmordsförsök och inser att hon lever.

Två år senare kom hon till Sverige och även om hon upplevde det som ”att lukta på friheten” följde hedersnormerna med in i det nya landet, in i nya hemmet. Mamman ansåg att hon hade en heder att upprätthålla inför sin mans släktingar och ville inte ge Nina den frihet som hon krävde.

Kampen väcktes av mordet på Fadime

År 1998 dödades Fadime Sahindal av sin pappa. Mordet fick stor medial uppmärksamhet och begreppet heder började att diskuteras i Sverige.

– Det är då min kamp mot heder väcks. Jag hör att folk säger att det var rätt åt henne. Då förstår jag vad heder är och att jag gjorde kopplingar till mitt eget liv. Jag hade levt i den kontexten.

Det blev en kamp gentemot framför allt mamman, som aldrig gått i skolan och uppfostrat barnen utifrån sin värld. Hon har i efterhand bett Nina om ursäkt, men för flera år sedan kunde konflikten ha slutat i att relationen upphört. Nina ställde ett ultimatum till familjen: Acceptera mig som jag är eller så bryter vi kontakten.

Föräldrarna utsattes för hård press för att Nina levde utan man och dessutom i en annan stad än resten av familjen.

– Det var en kamp i sju år innan jag träffade min man. Mina bröder fick samtal om att jag levde loppan i Göteborg. Familjen har haft en tuff tid.

Men familjen ställde sig på Ninas sida och pappan satte ned foten mot farbrodern som hade åsikter om hur hon klädde sig.

Vägen till frihet blev utbildning och Nina har jobbat med hedersfrågor sedan hon började att reflektera över sin egen barndom för 20 år sedan. Hon har ofta känt skuld för vad hon utsatte sin familj för men säger att föräldrarna i dag är stolta över henne och vad hon åstadkommit.

– Den kontexten jag kommer ifrån förtär människor. Därför handlar frågan om heder för mig, min far och min familj om mänskliga fri- och rättigheter. Det handlar om att rädda och påverka liv. Det betyder allt.


Om Nina Darvish
Ålder: 43.
Familj: Man och tre barn.
Utbildning: Offentlig förvaltning och steg ett i familjeterapi.
Bor: I Lerum utanför Göteborg.
Gör: Jobbar på Resursteam heder i Angered. Har arbetat med hedersfrågor i 20 år.

Fakta om heder
Hedersrelaterat våld och förtryck syftar till att skydda en familj eller släkts sociala anseende. Det sanktioneras av ett kollektiv och utövas ofta av flera personer. Normerna bygger på föreställningen att en familjs heder är beroende av hur flickor och kvinnor i familjen beter sig. Våldet kan ta sig olika uttryck: Allt från begränsningar i vardagliga livet, till extrem kontroll, bestraffningar och i värsta fall mord. Uttryck som är utmärkande för hedersrelaterat våld är könsstympning, barnäktenskap och tvångsgifte. Heder definieras av FN som en del av en traditionell familjeideologi som ställer upp villkor för kvinnors sexualitet och familjeroll. 
Källa: Socialstyrelsen

Den som är utsatt eller riskerar att bli utsatt för hedersförtryck kan vända sig till socialtjänsten i sin hemkommun eller till polisen. Mer information om heder finns på: http://www.hedersfortryck.se


Text: Maria Hellström

Taggar

Intervju