"Man behöver kunna finnas där till 200 procent"

Angelica Andersson är 35 år och har varit jourhem och familjehem i hela sitt vuxna liv. Hon har fastnat för de här trasiga tjejerna som skapar kaos och har en bekräftad eller misstänkt neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF).

– Jag gillar dem, trots deras känsloutbrott, hårda attityd och självskadebeteende. Jag står kvar och då får jag även se deras fina sidor. Det ger mer än vad det tar, säger Angelica Andersson.

Hon var 19 år när hon fick frågan om att bli familjehem till sina egna systrar som då var 12 och 13 år gamla.

– Mamma hade kraschat och gått in i väggen och pappa hade ett aktivt drogmissbruk, så familjesituationen fungerade inte. Min första tanke var ”Nej, det går inte”, men sedan blev jag väldigt säker på att det var rätt sak att göra och de stannade ungefär i ett år, berättar Angelica.

Nästa placering var en tjej som inte hade gått i skolan på ett år och hade problem med missbruk.

– Ingenting fungerade när hon kom. Det blev många, långa vaknätter. Hon rymde flera gånger, men vi stod kvar, krigade med skolan för att hon skulle få anpassning och till slut så vände det. Hon blev faktiskt en av våra bästa placeringar.

Majoriteten har haft NPF

Under åren har familjen haft 24 placerade barn och de har också tre biologiska barn, som har fått ställa upp och delat med sig av sina föräldrar. Majoriteten av de placerade barnen har haft NPF.

– Man behöver kunna finnas där till 200 procent när man tar emot en svår placering. Det var till exempel en tjej på 14 år som hade varit i 14 olika familjehem. Jag minns att det var en jul som socialtjänsten frågade första gången om vi kunde ta henne, men då hade vi fullt upp med två småttingar på jour. Vid påsk var hon aktuell igen efter att nästa familjehem gett upp.

De tog emot henne och det var verkligen blod, svett och tårar, berättar Angelica.

– Vi var inte vatten värda för henne i början, hon gick på om att vi bara gjorde det här för pengarna och hennes mamma tyckte inte alls om oss. Men hon stannade i tre år och hörde av sig till oss ganska långt efteråt, så någonting bra gjorde vi.

Familjen bor på en hästgård, vilket verkar vara en bra miljö för dessa tonårstjejer. Angelica har dessutom ett stort hjärta och en stor kunskap om NPF, då hennes 14-åriga son har adhd och autism.

Har ett lågaffektivt förhållningssätt

– Jag har ett lågaffektivt förhållningssätt och väljer mina strider. Jag kan säga att ”Jag hör att du är jättearg, så vi kan ta det här sen”. Om någon går undan i affekt så går jag inte efter och jag kan se mellan fingrarna för mindre viktiga saker och i stället lägga fokus på det som är allvarligt. Jag brukar säga att det inte är okej att skära sig, men det är okej att må dåligt och jag brukar fråga om det är något vi kan göra tillsammans för att de inte ska må dåligt.

När hon började ville hon rädda hela världen, men under åren så har hon fått många insikter, bland annat att våga be om hjälp.

– Jag lärde mig snabbt att våga vara nöjd med hur långt man faktiskt har kommit och inte begära för mycket. Det är viktigt att visa att jag är stolt över ungdomen.

Unga tjejer med NPF har ofta självskadebeteende och Angelica berättar att de brukar få stor uppmärksamhet när de skär sig.

– Jag jobbade på akuten då och kunde plåstra om såren hemma. Jag gjorde ingen stor grej av det och då slutade de ganska snabbt.

Hon passar på att umgås mycket med tjejerna när de mår bra och fokuserar på det positiva.

Bästa kvittot när de kan flytta hem

– Sedan är målet att de ska kunna flytta hem, det är bästa kvittot när de kan göra det. Men ibland går det inte och vi har fått vårdnaden om ett syskonpar som har varit hos oss i 4,5 år nu. De ville inte flytta hem, så det var jätteskönt för dem när vi fick beskedet om vårdnadsöverflyttning.

Det är viktigt för Angelica att visa barnen att hon tycker att deras föräldrar är viktiga för dem.

– Vissa föräldrar brister i föräldraförmågan i vardagen, men kan klara av umgänge som lekförälder ibland. Det är inget skamligt i det. För många barn och föräldrar är det värdefullt att få ha kvar den kontakten så länge det sker på barnens villkor.

Hon tycker också att det är viktigt att barnen får förklarat för sig varför de är placerade.

– Det kan till exempel vara att mamma eller pappa är sjuk så att de inte klarar av att ta hand om barnet ordentligt. Det är bra att få höra sanningen om det är möjligt för att inte barnet ska skuldbelägga sig själv, avslutar Angelica.