Livet tar inte slut med en diagnos

 
Livet tar inte slut med en diagnosGeorgios vill sprida information, kunskap och inspiration, och jobba föra att minska de många fördomar som finns om adhd. Foto: Dennis Boij Georgios Karpathakis, grundare av Underbara ADHD, levde ett oroligt liv med slagsmål, småkriminalitet och droger i många år. Efter att han dömts för ringa narkotikabrott vände livet. När han var 25 år fick han diagnosen adhd och de ständiga frågorna började få svar. Idag brinner han för att hjälpa andra med adhd och tror på den starka gåvan som diagnosen har med sig.
– Med rätt stöd och uppbackning kan vi med adhd skapa underverk i samhället, säger han.

Georgios säger att han alltid känt sig annorlunda och redan som liten hade han en känsla inombords om att han var ”fel”. Samtidigt var han ett nyfiket, glatt och impulsivt barn med många vänner. Men det var i tonåren som det riktigt jobbiga började.

– Livet var jävligt jobbigt. Det saknade något i mitt personliga livspussel. Jag visste inte om jag var den gulliga, smarta och charmiga killen som min familj sa att jag var, eller den stökiga, bråkiga clownen som lärarna kallade mig. Jag kunde inte följa mallen helt enkelt och hade min första kontakt med en psykologkontakt redan som sjuåring, berättar han.

I högstadiet började det gå utför. Den inre konflikten och bristen på svar och förklaringar, tillsammans med bristen på förståelse, stöd och anpassningar i skolan gjorde att han hamnade i en destruktiv tillvaro.

– Jag började bruka alkohol och narkotika, i självmedicinerade syfte när jag var 13 år. Det var också då jag söp mig full och försökte ta mitt liv för första gången. Jag var trött på att göra och vara "fel", och såg ingen mening med att leva eftersom jag bara skadade dem jag älskade – om än omedvetet. Så just där och då kändes det som den bästa lösningen, även om det med facit i hand kanske mest var ett klassiskt rop på hjälp, säger han.

Han var en social människa med bred umgängeskrets i Gribbylund i Täby där han växte upp. Där fanns en kamratanda som var unik och inkluderande.

– Alla fick vara med, allt från barn till utsatta föräldrar, klassiska medelklassföräldrar och framgångsrika välmående föräldrar. Men mitt identitetssökande gav mig problem och jag hamnade ofta i slagsmål. Jag drack och rökte gräs, för att dämpa min ångest och förtvivlan över den ständiga känslan av utanförskap, berättar han.

Senare, när han gick på universitetet och arbetade som PR-konsult eskalerade drickandet och med egna intjänade pengar fick han råd med tyngre droger, som kokain.

– När jag blandade alkohol och kokain blev jag lugn och fridfull. All stress, oro och rastlöshet försvann. Det tillståndet ville jag ju vara i allt oftare, så klart.

Men när ruset avtog fanns ångesten och den djupa oron kvar.

– Det kändes som jag inte fick luft. Jag försökte djupandas hela tiden, för att inte kvävas av ångest.

Fick sin adhd-diagnos som vuxen

Han fick sin adhd-diagnos 2011, då var han 25 år.

– Det var min andra utredning, den första gjorde jag som 17-åring. Då fick jag ingen diagnos, även om jag hade många kriterier på adhd, men enligt BUP hade jag inga inlärningssvårigheter och bra betyg i gymnasiet.

Att få diagnosen var chockartat och en känslostorm följde.

– Jag blev glad för att att jag fick svar på många frågor. Men jag blev också ledsen, arg och frustrerad. Och besviken över att ingen sett något tidigare, att ingen hjälpt mig, fast jag varit i kontakt med psykologer och experter i hela mitt liv.

Vem hade han varit om han fått diagnos mycket tidigare? Hur hade hans liv blivit om han fått rätt hjälp tidigare? Frågorna avlöste varandra.

– Jag kanske inte hade haft mer än 100 stygn på min kropp, för att ha blivit hoplappad efter sammanlagt sex självmordsförsök? Eller blivit polisanmäld elva gånger under en vecka, för bland annat misshandel och olaga hot. Jag hade kanske inte haft hundratusentals kronor i knarkskulder? Det kändes som att jag inte hade fått välja min väg i livet. Jag var bitter och kände mig sviken av samhället och vården, det erkänner jag.

Det tog ett år att landa i att diagnosen är en del av hans liv, något han måste acceptera och lära sig att leva med.

– När jag fick diagnosens påbörjades en utdragen resa med att hitta rätt läkemedelsbehandling, det var jobbigt att hitta rätt typ av medicin och rätt dosering. Jag började också i samtalsterapi för att bearbeta mitt liv. Men jag tog återfall och hamnade i destruktivitet igen. Jag kunde liksom inte riktigt förlika mig med diagnosen eller insikterna och svaren som den innebar.

Efter en husrannsakan där polisen letade efter kokain dömdes Georgios till samhällstjänst för ringa narkotikabrott.

– Att vara med om och gå igenom det, en husrannsakan och efterföljande rättegång, var otroligt påfrestande och tog hårt på mig. Samtidigt borde jag inte ha varit förvånad, eftersom jag levde på ett sätt som var upplagt för att sluta precis så.

Startade Underbara ADHD

Våren 2012 startade han bloggen Underbara ADHD, efter en sjukskrivning.

– Det var en slump egentligen. Jag gick på en filmvisning som föreningen Attention anordnade och såg filmen ”Jag har adhd”. Jag blev starkt berörd av filmen och kände att jag inte var ensam med mitt kaos inombords. I filmen berättade människor om det jobbiga, men också om det som kan vara positivt med att leva med adhd.

En stor insikt som kom då var att han inte var dum i huvudet, som han ofta tänkt, tvärtom kunde ha få mycket gjort, om rätt motivation och förutsättningar fanns. Och den motivation och inspirationen kom under filmvisningen. Men han kände även ilska.

– En stark känsla av irritation och frustration kom över mig. Här bor vi i ett av, på många sätt, världens bästa länder. Ändå har vi en diskriminering av personer med diagnoser, som i princip aldrig får rätt stöd och förutsättningar, för att nå sin fulla potential. Jag måste göra någonting åt det. Jag vill visa att livet inte tar slut med en diagnos, utan det kan vara starten till någonting väldigt bra.

Det går att få ett bra liv

Han startade Underbara ADHD för att förmedla att det går att få ett bra liv, skaffa sig en utbildning, ett bra jobb, och få en någorlunda fungerande vardag – trots eller kanske snarare tack vare diagnosen.

– Namnet Underbara ADHD var ett ”sofistikerat Fuck You-finger” till alla som såg ner på adhd, alla som såg diagnosen som en belastning och ett problem. Att visa adhd-myntets båda sidor blev viktigare än någonsin. Får vi fokusera på det som kan bli bra, med rätt stöd, uppmuntran och uppbackning, blir vi till exempel ett starkt bidrag till att Sveriges ekonomi kan bli bättre, inte tvärtom.

Fram till slutet av 2013 var bloggen, tillsammans med landets största Facebook-sida om adhd, med sporadiska föreläsningar, en bisyssla till heltidsjobbet som PR-konsult. Men i början av 2014 blev Georgios antagen till Reach for Change inkubator, en stiftelse som stöttar sociala entreprenörer med idéer som gör livet bättre för barn. Då fick han möjlighet att arbeta med Underbara ADHD på heltid.

– Visionen är att skapa ett Sverige där endast fantasin sätter gränser. Där alla människor ska få en möjlighet att lyckas, utifrån sina personliga förutsättningar och behov. Jag vill genom mitt arbete sprida information, kunskap och inspiration, och jobba föra att minska de många fördomar som finns om adhd.

Idag mår han bra och är lycklig och tillfreds med sitt liv. Den dödslängtan han tidigare kände är borta.

– Tvärtom har jag snarare dödsångest nuförtiden. Jag vill leva. Jag är nybliven pappa till en underbar son och jag jobbar med det jag brinner för. Sen kämpar jag alltid, som alla andra med adhd, dagligen, med strategier för att få vardagen att fungera. Det är alltid en utmaning att ha adhd, som kan vara både en förbannelse och en gåva.


Text: Anne Haavisto