Före detta handbollsproffset, aktivisten och feministen Linnéa Claeson brinner för mänskliga rättigheter och engagerar sig starkt på olika sätt i att sprida kunskap om mäns våld mot kvinnor.
Före detta handbollsproffset, aktivisten och feministen Linnéa Claeson verkar ha minst dubbelt så många timmar på dygnet än vi andra. Hon brinner för mänskliga rättigheter och engagerar sig starkt på olika sätt i att sprida kunskap om mäns våld mot kvinnor. Utöver det föreläser hon om mod, engagerar sig för hemlösa, hjälper flyktingar, driver två instagramkonton, debatterar, inspirerar och finns tillgänglig som medmänniska. Hon är en feminist med en öppen handflata, inte en knuten hand.
– Jag tog hand om gråsuggor och räddade maskar och sniglar från vägarna. Jag var också den som gick mellan vid bråk i skolan, tyckte det var jättejobbigt med mobbning och elakheter. Trots att jag en ganska rädd och försiktig tjej var det viktigt att stå upp för vad som var rätt och fel, vilket gäller även idag, säger hon.
En dag på idrotten i skolan i Norrköping, när Linnéa var nio år, gjorde hon ett mål när de spelade handboll. Hon blev lika förvånad som glad och sprang sedan hem och sa att hon skulle börja spela handboll. Och det var starten till en karriär som professionell handbollsspelare.
– Det var all in nästan direkt. Jag ville bli proffs i Danmark som har världens bästa liga för damer och jag ville vinna VM-guld med ungdomslandslaget, så var det bara.
Hur skulle hon bli bland de bästa då? Handboll är en tuff och komplex sport så hon behövde bli snabb, smidigt, uthållig och stark. Och då behövdes träning, på flera olika sätt.
– Jag började träna extra på mornarna själv innan skolan. Jag gick till ett tyngdlyftargym för att lära mig styrketräning och till friidrottare för att löpträna och bygga upp styrka och spänst. Min erfarenhet är att många tycker det är roligt att hjälpa någon som brinner för något.
Resten är historia, som man brukar säga. Två VM-guld med landslaget, många medaljer och SM-finaler och 2017 fick hon ett proffskontrakt och flyttade till Danmark. Det fanns alltid flera drömmar. När hon kände att hon var klar med det 15 år långa handbollskapitlet flyttade hon hem från Danmark.
Engagemang för mänskliga rättigheter
Hon ville avsluta sina juridikstudier, men framförallt var det aktivismen och engagemanget för mänskliga rättigheter som hade blivit allt större och mer brinnande. Det var nästa kapitel Linnéa ville in i. Hon hade tidigare engagerat sig i att stötta personer som levde i hemlöshet eller på flykt från krig.
En av hennes hjärtefrågor var ojämställdhet mellan könen och mäns våld mot kvinnor. Därför hade hon redan 2014 startat Instagramkontot Assholesonline som snabbt växte sig stort. Hon ville försöka påverka ännu mer.
– Som handbollsspelare hade jag fått en del uppmärksamhet, genom både TV och tidningar och börjat uppleva sexuella trakasserier, som elitidrottare men även innan det som ung tjej. Jag ville diskutera, protestera och medvetandegöra bland annat ojämlikheten i vårat samhälle och allt som flickor och kvinnor får utstå i skolan, på bussen, på krogen, på vägen hem och inte minst i hemmet. Hur det är att växa upp som en tjej och kvinna i en mans värld.
Precis som de flesta andra kvinnor har hon utsatts för sexuellt våld i olika former och allvarlighetsgrad. Hon tycker det är viktigt att belysa att övergrepp kan vara både oönskade kukbilder, ett ex som sprider bilder på dig, någon som tafsar på dansgolvet eller värre grejer.
– Alla är drabbade, mer eller mindre. På Instagramkontot la jag upp meddelanden som framförallt jag, men också andra kvinnor fått av män på internet. Det kunde vara opassande sextrakasserier, inviter och oönskade kukbilder. Ju större kontot blev desto mer hot fick jag också. För att hantera det använde jag ofta humorn som ett självförsvar. Jag har svarat med att driva med männen, rättat deras stavfel och skickat vidare kukbilderna till deras föräldrar eller lagt ut dem på deras egna Facebook. Det var mitt sätt att värja mig.
Trakasserier vardagsmat för många kvinnor
Syftet med kontot var att konkret synliggöra de trakasserier som är vardagsmat för många kvinnor och unga tjejer. Linnéa hade aldrig en tanke eller en plan för att kontot skulle bli så stort och att hon skulle arbeta med det här på heltid.
– Sedan växte debatten och utvecklade sig till flera områden; som vad vi ska prata med våra barn om, så som näthat och porr. Jag engagerade mig i frågor om lagstiftning som till exempel att vi skulle införskaffa samtyckeslagen. Fler blev medvetna om dessa problem som jag hade försökt belysa och under #Metoo var det ju extremt många världen över som trädde fram och berättade om sexuella trakasserier och våld som de också blivit utsatta för.
Mäns våld mot kvinnor är en av flera frågor Linnéa brinner för och har engagerat sig i. Hon och hennes vän startade också föreningen Omtanke Stockholm år 2016 för att hjälpa hemlösa. På dagarna pluggade hon juridik och spelade handboll, på nätterna var hon ute för att hon ville hjälpa till att milda lidande lite.
– Vi gick runt med kläder, hygienartiklar, kaffe, te, mackor och bullar. Vi försökte göra det vi kunde för att vara medmänniskor, att finnas för dem som kände sig ensamma och ville prata. Det blev många väldigt fina möten med människor, men det var smärtsamt att se allt lidande och frustrerande att vi inte har ett system som lyckats stötta bättre. Jag tror inte att alla kan göra allt, eller att det har jag gjort har varit avgörande på något sätt. Absolut inte. Det är såklart bara små insatser. Samtidigt kan man ha med sig att även en liten sak kan betyda mycket för någon.
Under den stora flyktingkrisen 2015 och åren som följde åkte hon ner till Grekland tillsammans med andra i organisationen Refugee Relief som hon även var med och startade. I Aten hjälpte de människor som flytt från bland annat Syrien och Afghanistan. Ingen dag var den andra lik och det var mycket krishantering blandat med att exempelvis dela ut förnödenheter, lära ut engelska eller underhålla mindre barn så föräldrarna kunde få vila en stund.
– Det går inte att bara sammanfatta hur det var eller känns i konfliktzoner eller flyktingläger. Men något jag kan säga i alla fall är att jag verkligen bär med mig det jag sett och de människor jag har träffat där.
Vill göra saker som känns meningsfullt
Hon säger att hon vill använda sin tid för att göra saker som känns meningsfullt och ha det bra och hänga med andra människor. Hon har ingen TV, ser nästan aldrig några serier och hon tycker inte ens om att sova.
– Jag har alltid gjort allt på samma gång, för jag vill inte slösa den lilla tid vi har. Jag äter på bussen och läser på motionscykeln eller löpbandet. Men hur jag än gör så räcker tiden aldrig till, så jag försöker på olika sätt att uppfinna mer tid. Det är nog absolut ett visst mått av stress i det. Jag känner också ett stort ansvar i den position jag hamnat i, att göra så mycket jag kan för så många som möjligt.
Men hur orkar hon och varifrån hämtar hon kraft och ork att fortsätta stångas med alla de här svåra frågorna, som ibland ter sig omöjliga att lösa?
– Jag måste orka och det är inte enbart för min egen skull. Om det bara hade handlat om mig så hade jag nog gjort något annat. Det finns många enklare arbeten som inte innebär samma motstånd. Men jag brinner verkligen för nästa generation och för de som känner sig utsatta. De ska inte ha samma helvete som många idag haft. Så, av solidaritet måste jag orka.
– Jag finner mycket kraft och hopp i responsen från mina medmänniskor. När en man stannar på gatan och stöttar mitt arbete och säger att han har börjat prata med sin son om kvinnosyn, porr och normer. Eller när en kvinna berättar att något jag har sagt gav henne mod att lämna en våldsam relation, eller barn som hör av sig och säger att de har vågat berätta för läraren i skolan om vad som händer hemma.
Under pandemin kände hon av ensamheten som isoleringen förde med sig, ångesten och oron som människor bar på ensamma axlar.
– Jag fokuserade mycket på att hålla folk i handen, även om det var digitalt. Om vi är många så blir det svåra lite lättare att bära. Pandemin och ensamheten har varit tuff, ett tag kände jag mig så ensam att jag inte tog snabbkassan i mataffären, utan ställde mig gärna i en längre kö för att småprata med människor, efter att inte träffat någon på flera dagar. Jag älskar verkligen människor i flock. Jag småpratar ofta med folk överallt jag är och försöker bli vän med alla. Min grundinställning är att man ska vara schysst och snäll, det borde väl inte vara så jävla svårt? Mina följare, eller regnbågsarmén som jag kallar dem, finns ju för mig också, de är mina kompisar!
Hennes inspirationskällor
Andra stora inspirationskällor är de tre ”gamla tanterna”; farmor, mormor och förintelseöverlevaren Hédi Fried som valdes till årets kvinna 2020.
– Vi är bästisar. Hos Hédi tankar jag energi och inspiration. Vi äter pizza och tar en öl, läser dikter, pratar politik och ibland har vi bara tjejsnack om drömmar, kärlek, resor och om att liva livet. Jag har en väldigt bred vänskapskrets och känner mig välkommen och hör hemma i många sammanhang och själv känner jag mig ibland som fem år och ibland som 150 år, säger hon och skrattar högt.
Hon beskriver sin feminism som en öppen hand, aldrig som en knuten näve. Feminism handlar om att stå upp och att bjuda in till att göra skillnad. Och om folkvett.
– Feminism handlar om att män och kvinnor ska ha samma förutsättningar att leva sina liv. Om man jobbar lika mycket ska man ha samma lön. Folkvett egentligen och väldigt okontroversiellt. Som när man är barn och delar godis med sin kompis så att bitarna blir lika stora, annars blir den andra sur. Det är inte krångligare än så. Och männen är varmt välkomna. De allra flesta män jag träffat är helt fantastiska, som vill engagera sig i jämställdhet och göra skillnad. Männen behövs i den här kampen, jag tror och litar på dem. Jag är grundad i min övertygelse om att man måste kämpa för en snällare, klokare och modigare värld, vi är fan fler som älskar än som hatar.
Vi pratar om höstens val. Att mäns våld mot kvinnor inte är en valfråga är ett svek mot alla kvinnor.
– Det är en katastrof att man inte ger mer respekt och resurser till halva Sveriges befolkning. Det är så svagt och vi har en mycket lång bit kvar.
I framtiden skulle hon vilja göra mer TV, för att det är ett demokratiskt forum som är tillgängligt för alla.
– Det känns väldigt fint att göra TV och komma nära helt vanliga människor hemma i soffan, för de är de som är mitt folk. Det blir ett direkt sätt att prata känner jag.
Linnéa har inte några direkta karriärdrömmar för sig själv, utan hon drömmer om att människor ska må bättre och att hon ska få fortsätta att jobba för det som är värdefullt och det hon brinner för.
– Jag kommer fortsätta kämpa för att tjejer och killar ska vara fria att forma sina liv och för att alla ska få leva, inte bara överleva. Men det är också så att vi står inför tuffa tider och då behöver vanliga människor göra extraordinära saker för varandra. Jag vill leva ett liv som är värt att dö för.
