Krönika

Ledare: Gör om och gör rätt!

Jenny Fors är chefredaktör för tidningen Omtanke.

”Det är helt ofattbart att socialtjänsten inte ska följa upp ett fall längre än två månader när ett tvångsvårdat barn har kommit tillbaka till sina biologiska föräldrar.”

LEDARE: Socialminister Lena Hallengren har haft fullt upp ett tag. Det är helt ofattbart att socialtjänsten inte ska följa upp ett fall längre än två månader när ett tvångsvårdat barn har kommit tillbaka till sina biologiska föräldrar. Två månader är ju ingenting. Att det har förekommit knark i hemmet hos de biologiska föräldrarna är väl skäl nog att följa upp och se hur det går? Nu har ju dessutom barnkonventionen blivit lag, så varför blir det inte automatiskt så att man ser till barnets bästa hos de små barnen som inte minns några andra föräldrar än sina fosterföräldrar?

Det som hände Lilla hjärtat ska inte få hända igen, säger Lena Hallengren. Men det tar tid att ändra i lagen. När de nya lagarna efter utredningen Lex Lilla hjärtat har trätt i kraft ska socialnämnden ha skyldighet att följa upp alla barn till sex månader. Socialnämnden ska också få möjlighet att begära drogtest inför umgänge och prövning av om tvångsvården ska upphöra. Det låter som en självklarhet i mina öron.

Sedan har regeringen också presenterat ett nytt register för HVB. Jag trodde att jag hörde fel när Lena Hallengren sa att ”Registret ska underlätta för kommunerna att undvika att placera ungdomar på hem där de tidigare framkommit missförhållanden”. Okej, så hon vill alltså att man ska undvika att placera barn på de hem som inte håller måttet. Det är inte så att vi ska se till att hemmen uppfyller kraven istället?

Jag vet att sådana här grodor och felformuleringar kan hoppa ur munnen under direktsändningar, men samma citat fanns med i Regeringens pressmeddelande. Sedan förtydligade hon att det inte ska vara så att vi har dåliga boenden, att vi har ju IVO som utför tillsyn och att man ska från kommunens sida kunna välja det hem som passar bäst för den enskilda individen, att det är bra att kunna se uppföljningar och åtgärder efter anmärkningar.

Det är mycket som man som journalist får höra som låter väldigt tokigt. Man lär sig också att lyfta fram det viktigaste, det som är intressant för andra att ta del av. Inte bara ”vad duktiga vi är nu som har kommit med det här lagförslaget”, när det har efterfrågats i flera år och borde ha funnits för länge sedan.

Karin Schulz, generalsekreterare på Mind, sa under webinariet ”Framtidens Hälsa – Psykisk (o)hälsa” att ”Media har ett sug för det negativa och letar efter det. Därför är det fler alarmerande budskap som förmedlas. Glada nyheter är inte lika intressant.” Jag tog åt mig direkt, hon tänkte nog på mig där till och med. Det var nämligen så att Mind presenterade en ”glad” nyhet den 1 juni 2020 att de ökar öppettiderna för att kunna öka antalet mottagna samtal med 25 procent. Det var bara det att 25 procent bara skulle bli en droppe i havet, eftersom bara två av tio påringningar kom fram. Min rubrik blev alltså ”Självmordslinjen kan bara ta emot vart femte samtal”.

Det är ingen glad nyhet att man kan ta emot 2,5 av 10 samtal istället för 2 av 10. Särskilt när samtalen hade ökat under corona från 15 000 till 25 000. Det är fortfarande 20 000 som inte kommer fram när de har tankar på att ta sitt liv. Jag känner att jag har en skyldighet att lyfta det. Självmordslinjen borde vara statligt finansierad så att någon svarar i andra änden. Alla nyheter är tyvärr inte glada.

Jenny Fors, chefredaktör, Tidningen Omtanke