Ledare: Diagnos eller inte?

 
Ledare: Diagnos eller inte?Jenny Fors är chefredaktör för tidningen Omtanke. LEDARE: Det har skett en överdiagnostisering av personer med adhd och andra neuropsykiatriska funktionshinder (NPF). Nu senast hörde jag att hälften av alla vuxna med NPF vill bli av med sin diagnos för de tycker inte längre att de har någon.

När gränsen för vad som ger en NPF-diagnos har höjts, med fler diagnostiserade som följd, så innebär det problem för dem som hade väldigt lindriga problem och har lärt sig att leva med dessa.

Vi finns alla någonstans på skalan för uppmärksamhet, impulskontroll och överaktivitet. Vissa har svårare än andra att passa tider, hejda sina impulser eller sitt humör. Det är egentligen inget konstigt. Det är omgivningens krav på att alla ska passa in i vissa miljöer som har lett till den här hetsen på diagnoser. Många av mina vänner är långt ut på skalan; sociala, orädda och flexibla. Full fart och inga problem, det blir som det blir. Det passar mig bra, då jag kan behöva draghjälp när jag befinner mig på andra sidan av skalan.

En diagnos är jättebra för den som behöver stöd och hjälp, men när man inte längre är i behov av stöd så blir själva diagnosen ett handikapp. Personer med en NPF-diagnos är utestängda från flera yrken, som polis och brandman samt inom försvarsmakten. Dessutom krävs läkarutlåtande från Transportsstyrelsen för en enkel sak som körkort.

Tyvärr är det lång kö för att få en diagnos och ännu längre kö för den som vill bli av med den. En läkare som uttalade sig tycker att det borde vara en enkel sak att få sin diagnos avskriven. Att ett läkarbesök borde räcka där läkaren kan konstatera att hindren inte längre finns och då finns ju inte funktionshindret kvar.

Sedan är det förstås tragiskt för dem som väntar på att få en diagnos. För NPF kan också få stora konsekvenser. Många får problem med ätstörningar, självskadebeteende, självmordstankar, depression och ångest. Tjejer med adhd får oftare psykiska problem och killar hamnar oftare i kriminalitet.

Därför är det så viktigt att få hjälp i tid. Vi vet att det är ärftligt, ändå är det många föräldrar som inte reflekterar över sina egna problem. Och socialtjänsten eller skolan ser inte heller att föräldrarna behöver hjälp med att organisera vardagen. För det är de vardagliga sakerna, som att handla eller betala räkningarna, som är svåra för den med NPF.

Den nya boken "NPF och socialtjänsten" belyser hur viktigt det är med kunskap om dessa diagnoser. Personer med NPF är överrepresenterade bland dem som socialtjänsten kommer i kontakt med. Ändå innehåller inte socionomutbildningen någonting om detta.

En annan sak som jag tycker är skrämmande är att endast 40 procent av personer med NPF har ett arbete! Det här är en grupp som är värd att ta på allvar och adhd är en sådan vanlig funktionsnedsättning; en av tjugo har den!

En diagnos är i alla fall första steget för att få hjälp och stöd. Eller det allra första steget är kunskap. Den bjuder vi på.


Jenny Fors, chefredaktör, Tidningen Omtanke